Styvmamma-upproret

Har bara läst början av tråden så är inte riktigt uppdaterad. Att många styvmammor drabbas av förlossningsdepression förvånar mig inte o jag tycker att de kanske borde klassas som en riskgrupp. Sen att vissa ska in här nu o peta på att hans ?äldre barn är viktigast? o ?hon får skylla sig själv? är helt irrelevant faktiskt. Om mamman till hans yngsta barn stukar under på köpet på ett eller annat sätt så drabbar det alla inblandade på ett negativt sätt. För då får han ta hand om den minsta helt o hållet så då blir det inte lika mycket över för de äldre barnen. Det gynnar liksom INGEN! Förlossningsdepressioner kan man inte ta lätt på.

Själv hade jag nog klarat mig om det inte vore för min sambo, hans ex o barn. Jag levde liksom i ett inferno. Var varannan vecka innan men samma dag jag kom hem från BB så flyttade hans barn i äldre tonåren in på heltid hos oss, blev inte informerad om detta men hans ex hade sagt åt honom det att syskon ska leva på heltid med varann. Under de 10 pappadagarna såg jag knappt röken av honom för den tiden la han på de stora medans jag låg i sängen o kämpade med att få igång amningen. När dagarna var slut så började han jobba heltid igen plus att han då reste mycket i sitt jobb. Hemma var jag med bebis o deras tonåringar medans han jobbade. När han kom hem så var han alltid ångestfylld av dåligt samvete mot mig men innan han ens hann komma in innanför dörren så var de på honom som en hök! När jag sen försökte mig på att våga mig ut lite med min bebis på barnvagnspromenader så ringde hans barn till sin mamma o snackade skit om att jag hade lämnat den ena helt själv hemma. Detta var tydligen fruktansvärt upprörande. Dagen efter pratade min sambo med mig om att barnens mamma tyckte att jag misskötte anknytningen till alla syskonen dåligt så att det måste jag jobba på. Han hade dessutom lovat barnen att de alltid skulle få vara med om vi gjorde nåt. Och så var det, vi tog en barnvagnspromenad ensamma det första halvåret tror jag o det slutade med gråt o skrik från hans barn. Så här såg det ut, de betedde sig heeeeelt sjukt, likaså exet och vad gör karln? Han vågar inte gränsa deras sjuka beteenden så istället kastade han mig framför bussen.

Sakta men säkert bröts jag ner o blev extremt skotträdd eller hur man ska säga. Jag fick ångestattacker av all stress o av det ständigt skrikandet PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA PAPPA. Än idag får jag dejavun o börjar skaka när barn o t o m mitt eget säger det uttrycket högt. Första halvåret var vidrigt! Sen började jag komma tillbaks till mig själv igen o vad hände då? Jo jag blev förbannad o då ändrades ett o annat kan jag tala om.

Som sagt så är jag vuxen o visste att jag träffade en man med barn. Men jag valde faktiskt självmant en man med stora tonåringar just för att jag trodde att såna var mer självgående o jag ville inte ha en man med små barn, men med facit i hand hade det inte spelat nån roll. Så jag tycker inte att jag förtjänade det där överhuvudtaget faktiskt. Och tiden kan jag aldrig dra tillbaks men jag önskar att ingen annan ska få gå igenom det där.

Varför sa du inte stopp direkt när du kom hem och de skulle flytta in på heltid?

Jag har alltid varit tydlig med att flyttade de in så flyttade jag ut. Skulle de tvunget flytta in så hade de fått vänta tills jag hittat ett nytt boende, aldrig i helvetet jag skulle bo med dem.

Jag gjorde det o bad honom att skicka bort dem. Han bara gapade på mig o sa att de bestämde o tillade att hade de varit mina egna barn så hade jag aldrig sparkat ut dem.

Den sista kommentaren har han fått äta upp. Vet inte hur många gånger jag sagt åt honom det att hans sabla ex uppenbarligen inte hade några som helst problem med att kasta över ungarna på mig så den frasen biter inte längre.

Men jag fattar inte heller hur jag inte krigade mer. Mådde för dåligt o jag var alldeles för mesig o vann aldrig konflikterna med honom på den tiden. Det gick så fort också när vi hamnade från harmoni till rena helvetet i samband med att bebis kom.

Den där, "om det hade varit dina barn", det är helt sjukt. Min man har aldrig behövt säga det till mig, jag satte den censuren på mig själv, vet inte hur jag kunde hålla på och ens försöka föreställa mig hur det hade varit om hans barn hade varit mitt barn. För det första, då hade jag ju inte varit förstagångsförälder. För det andra, då hade jag redan varit förälder i x antal år och varit en ganska erfaren förälder som gått på föräldramöten och vabbat och allt vad det innebär att vara förälder, och allt som man som förälder någon gång gör för första gången. 

Att han har barn innebär inte att man ska tänka på hur det hade varit om det hade varit ens egna. Det är där han brister i att missa att se att du får ditt första barn, att du just går igenom den Stora Omvälvningen. Och att du, precis som han och hans ex, har rätt att få vara i Bebisbubblan. 

Men visst hamnar man lätt i underläge när någon tar till om-det-hade-varit-dina-barn-kortet. 

Om det hade varit dina barn är det mantrat han har kört mot mig sen jag fick barn o det var så han täppte igen truten på mig. Den har jag kontrat kraftigt på sen jag fick lite kraft igen.

Om det hade varit mina barn så hade jag bett dem att hålla efter sig i köket. Hade de varit mina barn så hade jag bett dem sänka volymen alternativt dra in på sina rum o hänga där o kolla youtube-videos istället för att ockupera ett helt vardagsrum. För här faller hans argument, när jag sagt åt dem om det här så blir alla kränkta o han blir skitnervös för här är jag minsann inte nån MAMMA. Hade jag varit mamma så hade han inte ens lyft på ögonbrynen.

Här faller han o säkert andra män på eget argument. Sitt inte o dra en massa snyftare om att de skulle kunna vara mina barn om du inte själv ger mig mandat till att få agera som en. Nej då får det vara, då får de vara här när han är hemma men annars dra till den kärleksfulla modern (hennes egentid o vilda singelliv ska hon givetvis få behålla). Konstlade relationer har jag inte tid med längre.

Exakt, där har mitt "för det tredje", hade det varit mina barn hade jag sagt ifrån till dom, förmanat och tjatat, samarbetat med. Det vet jag nu när mina barn inte är bebisar längre, men som nybliven mamma kunde jag så klart inte hävda det med samma säkerhet för man är inte mamma på det sättet till bebisar. Ännu en anledning att inte böja sig för såna sjuka kommentarer.

Låter helt sjukt att han driver både tesen om hur det hade varit om det var dina barn samtidigt som han driver tesen om vad du inte får göra eftersom det inte är dina barn.

Jag tycker du gör helt rätt som ifrågasätter att den andra föräldern sparkat ut sina barn trots att det faktiskt ÄR hennes barn.

Precis! Det är det ständiga hyckleriet man ledsnar på. Sen vet inte jag hur styvmammehatarna i den här tråden resonerar kring det här men det finns säkert ursäkter enligt dem till varför styvmamman ska ta mer ansvar än mamman själv när hon får sin nya bebis.

Jag är väldigt intresserad av att höra hur deras argument går där?

Jag tror inte att det är någon här som tycker att styvmamman ska ta mer ansvar än mamman för de tidigare barnen. Om pappan går med på att ha de äldre barnen på heltid måste han självklart se till att det funkar.

Om man får generalisera så verkar män ofta tro att deras liv kan fortsätta som tidigare när ett barn kommer. När de får sitt första barn tror de att de kan fortsätta att jobba, träna, träffa kompisar, spela dator etc lika mycket som tidigare.
Många får sen ingen naturlig föräldrarelation eftersom de är borta så mycket. Sen blir det skilsmässa och när de sen har sina barn på deltid så överkompenserar de och curlar/spelar roliga partypappan vilket de sen fortsätter med när de får ett nytt barn vilket leder till den situation som ni styvmammor i tråden har.

Sedan tror jag inte att exen krånglar och strular för att de är bittra och svartsjuka som ni alltid säger, utan för att de är rädda för att de äldre barnen ska bli utkonkurrerade av bebisen och förlora i viktighet hos pappan.