Styvmamma-upproret

Det här är min uppfattning också. Jag är pappa till två barn och är klar. Träffade en yngre kvinna som jag blev förälskad i. Hon ville inte ha egna barn utan var nöjd med mina och vi levde som särbo även om vi planerade att flytta ihop. Sen utvecklade hon moderskänslor på ett sådant sätt att hon ville ha egna. Jag förstod och funderade länge på detta. Hon var helt införstådd med att det inte skulle bli någon förstagångskänsla för min del men värderade mitt lugn som flerbarnsförälder och ville satsa. 

Dock insåg jag att vi aldrig skulle bli lyckliga, nån av oss. 

Hon skulle inte få uppleva det fantastiska med mig där båda upptäcker livet som förstagångsföräldrar. Och även om jag inte VET så hade jag en känsla av att hon inte skulle uppskatta mina befintliga barn på samma sätt längre fram. 

Vi avvecklade det hela. Det var en sjukt jobbig period med många funderingar på om man gjort rätt eller inte.

Idag har hon träffat en ny man utan barn och förlovat sig. Hon är lycklig och jag känner i hjärtat att det var rätt för oss båda.  

Varför ska man räkna med att ens blir nummer 2-3? Väldigt lustigt resonemang.

Sen kan jag erkänna att i mitt fall så var det långtifrån som så att han o hans familj gick runt o ignorerade min graviditet. Jag väntade det kön på bebisen som inte hade fötts in i hans familj under årtionden så där var det lite fånigt åt andra hållet, jag hade blivit lika glad oavsett vad det än hade blivit men i hans familj och hos honom var det jättestort.

Det här tror jag skapade svartsjuka hos hans barn som började spåra ut o gjorde en hel konstiga dramautspel när födseln närmade sig o ex började hacka på min man. De sög väl lite glädjen ur honom o hans lycka och där lyckades dem. Han blev personlighetsförändrad och när bebisen väl kom så vågade han inte visa lycka över det, för när han glimrade till så var hans barn framme som hökar.

Sen så kan folk tro att jag är ute o cyklar men han har t o m erkänt lite smått att det var lite så det gick till.

Det här är min uppfattning också. Jag är pappa till två barn och är klar. Träffade en yngre kvinna som jag blev förälskad i. Hon ville inte ha egna barn utan var nöjd med mina och vi levde som särbo även om vi planerade att flytta ihop. Sen utvecklade hon moderskänslor på ett sådant sätt att hon ville ha egna. Jag förstod och funderade länge på detta. Hon var helt införstådd med att det inte skulle bli någon förstagångskänsla för min del men värderade mitt lugn som flerbarnsförälder och ville satsa. 

Dock insåg jag att vi aldrig skulle bli lyckliga, nån av oss. 

Hon skulle inte få uppleva det fantastiska med mig där båda upptäcker livet som förstagångsföräldrar. Och även om jag inte VET så hade jag en känsla av att hon inte skulle uppskatta mina befintliga barn på samma sätt längre fram. 

Vi avvecklade det hela. Det var en sjukt jobbig period med många funderingar på om man gjort rätt eller inte.

Idag har hon träffat en ny man utan barn och förlovat sig. Hon är lycklig och jag känner i hjärtat att det var rätt för oss båda.  

Det är nog något som bara vi som fått första barnet med en förstågångsförälder förstår. Det är speciellt. När man inte har barn så vet man inte vad man kan förvänta sig. Därför kan man inte greppa vad man går miste om. Bonusmammorna förstår att mannen inte känner likadant/upplever samma men förstår inte varför. Då är det lätt att anklaga bonusbarn eller exfrun. Känslan av ilska förstärks nog när man börjar ana att exfrun upplevt något med ens sambo som man aldrig kan matcha.

Du verkar ha prioriterat sunt. Både dina barn och ditt ex vann på din prioritering.

Ja, håller med om att det är ett lustigt resonemang. Som om kärleken i en familj inte räcker till för flera. Som sagt så fungerar ju många bonusfamiljer faktiskt, och då känner sig ju alla älskade och inkluderade och prioriterade, även om det inte fungerar som i en kärnfamilj att alla älskar alla villkorslöst. Jag hade för övrigt också en spänd och förväntansfull släkt på mannens sida för dom trodde inte att dom skulle få några fler barnbarn och var besvikna på det, tills jag blev gravid. Så på det sättet så blev jag och mitt barn mycket välkomnade. Allt är inte svart eller vitt. Något som folk som inte lever i denna konstellation verkar ha svårt att förstå :)

Det är precis detta som ofta återkommer i tråden och som du sätter fingret på: många av oss styvmammor som klev in i detta som barnlösa visste inte vad det var vi förlorade förrän vi fick vårt första barn. Vi visste helt enkelt inte. Före första gemensamma barnet så flöt allting på och vi knöt an till styvbarn och tvärtom. När vi sedan blev biologiska mödrar (nu talar jag för mig själv och mina vänner som är styvmammor) så förstod vi vad det innebar att vara kärnfamilj. Vad vi hade förlorat och aldrig skulle få mer än på deltid. För man ÄR ju som en kärnfamilj med sin man och sitt gemensamma barn varannan vecka. Man är det bara inte på heltid. Efter några år när särkullarna flyttar så är man en kärnfamilj varje vecka. Det är en ganska lustig situation. Däremot är jag inte så säker på att dom ensamstående föräldrar som väljer att leva själva efter skilsmässan väljer det sunda alternativet. Många lever som singlar efter skilsmässan i tjugo, trettio år. Det är sorgligt tycker jag. Det signalerar något till barnen som inte är bra. Dessutom hade knappast min man och hans ex en bättre upplevelse av att få en bebis än vad vi hade. Dom separerade ju efter ett par år och deras kärlek dog i och med deras barns födelse. Det var nog en stor sorg för dom båda att dom misslyckades med att hålla ihop sin familj. Jag anklagar inte heller exet eller styvbarnet i denna tråd, utan mest min sambo faktiskt. Och fenomenet med moderna familjer där man inte talar högt om problemen utan sopar saker under mattan. Jag är glad över att jag och min man vågade satsa och jag tycker att alla bonusfamiljer är modiga. Skulle vi bara prata mer öppet om de fallgropar som uppstår och göra upp med myten om den gamla elaka Styvhäxan så skulle nog fler styvmammor ha en bättre första tid som mammor också. Sen vill jag fråga dig: hur kommer det sig att du hänger i den här tråden om du hade en lycklig tid som förstagångsmamma och inte är styvförälder själv?

En bra pappa sätter alla sina barn före flickvänner. Kärleken kan visst räcka till alla men som er män visat så måste man prioritera tid och pengar. När tid och pengar är begränsat så bör det läggas på alla barn innan det läggs på nya flickvänner. .Ditt barn blev välkomnat av dig men inte av sin pappa och syskon verkar det som. Livet är inte svart och vitt men det du beskriver är en nattsvart barndom och bebistid. Du ser kanske inte det då du inte vet hur det är i välfungerande familjer?

Jag hänger i denna tråden så jag tycker fenomenet bonusfamiljer är intressant. Jag jobbar med barn med problemskapande beteende och mer än 9 av 10 barn som jag möter i jobbet lever i bonusfamiljer.

Du och din sambo verkar inte lyckliga. Du nöjer dig med något som du och ert barn omöjligtvis kan vara lyckliga i.

Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.

Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.

Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!

Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.

Fast det är inte alltid så. Sonen var verkligen välkommen, av sina halvsyskon, av sin pappa och även av sambons ex. Nu hade jag nog blivit rätt irriterad om sambon betett sig som din man, innan förlossningen. Men när vi kom hem så var han noga med att jag fick landa i min nya roll