Styvmamma-upproret

Haha, klokt fixat!

Intressant att höra från en mans perspektiv. Män förväntas ju ofta ta det största ekonomiska ansvaret i familer, om man ska generalisera. Jag kan på ett sätt förstå att en man blir mer misstänksam ekonomiskt efter en separation. Du skrev förut att du hade en typisk skilsmässo-ekonomi innan du träffade din nuvarande parnter, vad menas med det? Jämfört med en singel i samma ålder? Ursäkta en okunnig. 

Jag jobbar också för ekonomisk självständighet. Jag försöker tänka att det är en fördel för mig oavsett hur mitt liv kommer att gestalta sig i framtiden. Jag kommer att behöva lita på att ha en egen karriär och ett eget sparande osv, till skillnad från många kvinnor som bekvämt lutar sig tillbaka i äktenskapet och jobbar deltid i tjugo år utan att ha ett sparkonto. 

Var det annat i familjen som ändrades när de slutade komma på umgänge? Jag har några år kvar om jag stannar i detta.

Typisk skilsmässoekonomi - vi träffades unga för flera decennier sedan. Vi fick bra akademikerjobb. Jag hade en bra slant som mormor & morfar och farmor sparat ihop. För den köpte jag en lägenhet i stan och vi flyttade ihop. Vi fick barn, sålde lägenhet och köpte hus. Tog lån. Renoverade. Jag fick 2-3 arv från äldre släkt. Vi var barnlediga i olika omgångar. Pengar var lagom, vi kunde göra vad vi ville ungefär. Barnen växte, inkomsterna med. Plötsligt hörde vi till de medelålders paren med god ekonomi. Hustrun jobbade över för mycket, mobilsurfade för mycket, blev sluten och rätt sur. Äldsta barnet fick tonårsproblem. Hustrun ville skiljas. Vi delade på allt och skaffade två olika boenden. Vanlig skilsmässoekonomi med bodelning 50/50 och två nya boenden - sämre standard förstås efter skilsmässan.

Mitt jättestora jättestora misstag som ung man var att jag helt naivt trodde på livslång kärlek. Det är inte så vanligt att relationer håller livslångt. Det var superkorkat av mig att inte skydda mina pengar i äktenskapet genom äktenskapsförord vid varje arv. Äktenskapsförordet ska dessutom registreras hos tingsrätten.

Hade jag gjort det hade jag suttit gott ekonomiskt nu istället för att fått ha delat med mig med hälften av min släkts pengar till min expartner. Hade hon varit en bra snäll skild förälder som kunde samverka och stötta barnen då hade det väl gått att uthärda. Nu är hon så sur och onödigt hämndlysten ännu efter många år, trots pengarna.

Man kan säga att vi lever som en kärnfamilj sen de slutade komma. Men egentligen började det redan efter andra barnet, för då gick det inte att lägga upp allt efter deras umgänge längre utan de fick liksom rätta sig efter oss. 
Det var rätt skönt när man kunde bjuda hem dem på middag och sen åkte de hem efteråt, man slapp den känslan av gäster som stannar för länge.

En sak som blev mycket bättre efter andra barnet var hur jag upplevde andras bemötande, att när vi bara hade ett så kallades det för sladdis, rätt irriterande eftersom det var mitt första och ingen sladdis alls. Likadant hette det att det var snällt av maken att skaffa ett barn till.... 
Efter andra barnet så blev vi sedda som en familj, och slapp de i mitt tycke urbota korkade kommentarerna.

Det där är ju nåt vi gärna kunde komma in på, ventilera dessa kommentarer. Det jag idag minns av min första graviditet är den eviga frågan ifrån andra om vad styvbarnet tycker om att få ett syskon. Ibland är man bara för tålmodig för idag när jag tänker tillbaka så önskar jag att jag hade sagt ifrån mer, att jag inte hade svarat så snällt på den där frågan. Det var mitt första barn men det blev så mycket fokus på vad mitt barn skulle vara för hans tidigare barn. 

När barnet var fött var det likadant, när vi träffade svärföräldrarna, de glömde att det var mitt första barn. 

Jag fick kommentarer om hur synd alla tyckte om mig eftersom pappan inte ville ha fler barn. Precis som om jag skulle lägga ett så viktigt beslut i händerna på någon annan. Att jag inte har barn är för att jag inte vill ha det.

Mina svärföräldrar var bra, de fokuserade på alla. Jag saknar dem, de lämnade ett tomrum efter sig.

Det är det rätta att jobba för sin självständighet, vi ska inte göra oss beroende av vår man. På samma sätt som våra barn inte ska bli några lipsillar som vill få allt serverat på ett silverfat som deras äldre syskon har fått o gapat efter.