Styvmamma-upproret

Tycker du är tydlig:

Jag fick en förlossningsdepression när mitt första barn var nyfött. Det höll i sig i ett år ungefär.

Vad är otydligt, menar du?

Tråden har pågått i nästan två veckor och har över åttahundra inlägg. Jag uttryckte mig slarvigt. Men för enkelhetens skull så kan jag förtydliga: jag blev sjukskriven för utmattning när mitt barn var nyfött, i en månad. Jag fick aldrig diagnosen förlossningsdepression. Man kan säga att jag var glad över mitt barn, full av moderskärlek, men förtvivlad över styvfamiljen. Utmattad av sömnbrist. Det tog ungefär ett år att repa mig helt men det gick successivt. Jag mådde bättre redan då min bebis var några månader. Jag vill dock inte förminska mina upplevelser på något sätt. Jag vet inte om hag ska kalla det förlossningsdepression men allvarligt var det. Det är något av det värsta som jag har upplevt som vuxen. Jag skriver dock i tråden för att kunna prata med andra med liknande erfarenheter, och förhoppningsvis kunna förlåta och gå vidare.

Har han bara ett barn med sitt ex? Vad var det som gjorde deras småbarnstid värre än er? Blev hon också deprimerad i ett år? Om han höll på att inte ta ansvar, skrika och gräla på henne också när hon var nyförlöst så är era problem inte styvfamiljsrelatetade. Hade hon det värre än det helvete som du beskriver så hade hon inget val än att separera. Hon skyddade sitt barn! Då är det ju bara så att han är en dålig pappa och ett jävla svin. Hur gammalt var barnet när dom separerade?

Avla inte mer på honom! Inte om han har ett mönster av att vara en usel pappa och en psykiskt misshandlande partner. Hur länge kommer du stå ut?

Se mitt inlägg där jag förklarar. Det är extremt tröttsamt att behöva redovisa sitt liv för några förståsigpåare som inte ens är styvföräldrar själva. Tråden ör till för styvföräldrar som vill stötta varandra. Men jag hoppas att du är nöjd med min förklaring och har något snaskigt att läsa till ditt eftermiddagskaffe.

läs dina inlägg du skriver bokstavligt att du inte orkade vara en mamma och att du blev sjukskriven.

I ditt barns fall är en skilsmässa nog bättre. Så som du skriver att han aldrig engagerar sig i er när bonusbarnen inte är där, hur han serverar allt till dom äldre men ditt barn får jobba för det, hur han är sur mot ditt barn men glad mot sina, egagerar sig i sina barn med du får göra saker själv med ditt barn osv osv. Det är ett trauma för ditt barn. Kan du inte förstå att ditt barn märker sånt?

Det är inte så att hälften av alla gifta människor skiljer sig. Hälften av alla äktenskap tar slut och det beror på att somliga människor gifter och skiljer sig väldigt många gånger! Styvfamiljer är särskilt vanliga i den statistiken. Dom dom skilt sig en gång har mångdubblad risk att skilja sig även i nästa äktenskap. I somliga samhällsgrupper är skilsmässa till och med ovanligt.

Läs regler i Ts. Denna tråd är till för styvföräldrar som vill ventilera problem.

För det första vet du inget om mig, för det andra så underlättar det ju om det du skriver faktiskt överensstämmer med verkligheten. Svårt att ta dig seriöst om du skarvar. Kanske din man är en bra pappa trots allt...

Haha, det är lustigt att tråden har svängt från att alla skriver att jag är en styvhäxa och att min tråd är onödig och att jag borde hålla tyst till att min man psykiskt misshandlar mig och att jag ger mitt barn en nattsvart barndom om jag stannar kvar i eländet. Rätt typiskt, eller var säger ni styvmammor?

Men det är ju rätt viktigt. Hela tiden skriver du om hans barn i plural. Plötsligt var det bara ett barn som dom fick. Och om han betedde VÄRRE första tiden med henne så lägger du skulden fel. Då är det inte styvfamiljen som är problemet bakom alla era problem. Då handlar det om att din gubbe är usel på att få barn och borde kastreras.

Då måste du ju jobba på allt utifrån ett helt annat perspektiv.