Är det på tiden att godhetsnarkomani börjar klassas som en psykisk sjukdom?

Fast det handlar inte om det. Jag kan lova att det finns massor av potentiellt destruktiva saker människor ägnar sig åt, som TS inte ägnar en enda sekunds tanke åt huruvida det borde "klassas som en psykisk sjukdom eller ej". Exempelvis folk (män) som vanemässigt kör för fort i trafiken (utsätter sina barn för ökad risk). Människor som ger sina barn rött kött och charkvaror i stort sett dagligen (utsätter dem för ökad risk för hälsoproblem i framtiden). Eller varför inte människor som ständigt inför sina barn pratar illa om människor från andra länder? Det måste ju skapa onödig oro och ångest inför framtiden.

Självklart ska inte människors önskan att göra gott klassas som sjukdom! Är det överhuvudtaget något problem?

Är inte problemet snarare att det är svårt att hantera vissa situationer, särskilt när man själv inte kan föreställa sig att alla inte alltid vill väl.

Jävligt löjligt att gissa att folk som vill göra gott skulle vara drivna av ångest och sjuka! Skärpning!

Personligen tycker jag hellre att vi skulle försöka bota folk som slåss, våldtar, luras och blåser andra. Det är det onormala i vårt samhälle.

Bara användandet av ordet godhetsknarkare gör att tråden inte är att ta på allvar.

 Apropå argumentet om det felaktiga av att "ta av barnens sparpengar och ge till andra". Ja, har man på allvar slagit sönder spargrisen, så visst. Det kan ju vara väldigt oschysst. Men om TS med det menar att "Godhetsknarkarna lägger pengar på andra människor, som skulle kunna gå till deras barn" är det ett väldigt tveksamt argument. För att dra det ännu längre - varför ska du, om du har barn, överhuvudtaget lägga några ickelivsnödvändiga pengar på dig själv och dina intressen? Är det inte bättre att lägga alla pengar på barnen, deras sparande?

Själv tycker jag absolut inte att man som förälder har ett ansvar att ge barnen ett maximalt sparande. Målet är ju att de ska bli harmoniska och fungerande människor, som själva klarar av sin försörjning. Vill du ge en del av dina pengar till fattiga och utsatta är det alltså ett helt rimligt val att göra. Och inget du "tar från barnen" lika lite som du tar från dina barn när du äter en pizza eller köper en ny flådig cykel.

Kanske behövs diagnoskriterier för människor som blir provocerade av generositet och snällhet, s.k. godhetsfobiker.