• Anonym (VadÄrHälsosamt?)

    Beroende eller normalt? Datorspelande sambo.

    Hej!

    Jag och min sambo har varit ihop i ca 7 år, jag jobbar heltid och han studerar heltid. Vi har inga barn, min sambo vill vi båda har en högskoleutbildning med tillsvidareanställning först samt köpt hus innan vi planerar barn och giftemål. Något som gnager i ögat på mig då vi båda är runt 30 år. Men men, det är inte problemet som jag ska ta upp idag utan följande:

    I början av vårt förhållande umgicks vi dag som natt, vi promenerade, samtalade sent in på morgonen om livet, körde runt och bodde på hotell, käkade ute, gick på bio ja allt sånt. Såklart är det ju extra mysigt i början men jag anser inte att man behöver dra ner på allt det roliga enbart för att åren gått.

    Problemet är dock att min sambo införskaffade sig en dator för 3-4 år sedan, och har sedan dess återupptagit gamla spel som han tidigare spelat i ungdomen. Detta spelandet började med någon timme i veckan och även jag kunde sitta ner och spela ihop med honom, som en kul grej ihop. Allteftersom avtog mitt intresse (efter 8-10mån) och jag sysslade med mina intressen och hans datorspelande eskalerade. han började spela mer och mer seriöst, gick med i olika grupper där 20+ personer pratade samtidigt med varandra.

    Det övergick successivt till att jag började ta mer ansvar i hemmet, dammsugning och tvättning, matlagning, handling ja det mesta, då han ej ex kunde spontant dammsuga. (Kan tillägga att min sambo var pedant när vi träffades och kunde stå och diska mitt i natten medans jag lämnade disk tills morgonen).

    Vi flyttade till en större lägenhet för en tid sen och spelande har aldrig varit så illa som det är nu. På helgerna startar han datorn det första han gör, jag ordnar frukost och får tjata att han ska komma och äta. Sen sätter han sig igen vid datorn. Jag börjar då plocka lite och sköta om hemmet. Behöver vi handla på helgen så får jag tjata att han ska följa med, han vill veta vad vi ska handla och till vilken affär, just för att räkna ut tiden han behöver vara hemifrån. Han spelar då i bilen på mobilen. Vad vi än åker på, något spontant så vill han Veta i förväg så han kan planera med sina spel vänner. Åker vi och grillar ex så spelar han i bilen på mobilen på väg dit och hem, även medans vi grillar. Jag sitter då tyst i bilen... inte jätte kul.

    På vardagarna (han studerar och jag jobbar heltid) så är datorn på när jag kommer hem från jobbet, (han studerar ju från datorn också) men jag får gå in i sovrummet där datorn står och ge han en puss. Han frågar hur dagen varit och vad vi ska äta. Jag lagar sedan mat, dukar och tjatar att han ska ordna film. (Vi äter framför tv:n) Sen brukar maten kallna medans jag väntar på att han är redo. Vi äter och ser sällan klart en film, utan när vi ätit så ligger vi på varsin ände av soffan i 10-15 min senare säger han ?ska vi duka undan?? vilket vi gör. ?vi kan väl se klart filmen imorgon?? Då dukar jag undan, diskar och ordnar matlådor etc, han sätter sig direkt och fortsätter spelar. (Skulle vi någon gång se klart en film, så spelar han från mobilen samtidigt.) oftast hjälper han till att duka undan och ställa in i kylen, ibland diskar han men han går och tittar till datorn var 3-5min.

    Han kan även pausa filmen när vi äter och ?ska bara kolla till datorn?. Efter jag ordnat allt i köket och han satt sig framför datorn så brukar jag städa, ringa familjen/vänner, gå kvällspromenad (han vill sällan följa med) så brukar möta upp någon kompis istället etc. Sen slutar det oftast med att jag slö tittar på tv, dricker kaffe och varvar ner.

    Sovrummet går inte att vara för han pratar högt och skriker, pratar alltid med någon i lurarna och skulle jag avbryta så höjer han pekfingret som att han ej kan prata utan jag får vänta. Vid 22 har jag sagt det ska vara tyst och datorn ska vara avstängd då jag vill komma till ro med någon bok i sängen innan jag ska sova då jag stiger upp tidigt.

    Hans argument är då att jag på helgerna ändå somnar förr eller senare trots hans spelande, så då borde samma gälla på vardagarna. (På helgerna somnar jag ju ändå då han spelar tills 01-02) ?är du riktigt trött så somnar du oavsett? brukar han säga. Vilket har ibland slutat i att jag i ren trötthet och frustration vid 23 - tiden har brustit ut i gråt för att jag måste få sova. (1-2 gånge per månad kanske) stiger upp 04.

    Men såhär ser våra vardagskvällar och helger ut. Oftast när jag kommer hem från jobbet är varken disken gjord eller soporna tömda. Han kan ibland ringa när jag är på jobbet och fråga vad jag vill ha till kvällsmat, men jag vet att när jag kommer hem så spelar han och jag får laga maten.

    Är detta ok? Såklart får min sambo spela när det är hans intresse, men ska jag verkligen godta ett spelande som förhindrar ett hälsosamt förhållande för mig/oss? Då jag personligen ej anser att detta är så givande för ett bra och hälsosamt förhållande. Jag har pratat med honom om detta såååå många gånger. Jag har hotat med att lämna, men då kan han säga ?ja du vet vart dörren är?? Eller ?jaha och hur ska du klara dig utan mig?? Vet inte om han är seriös eller inte, men är det något som stör mig får jag lämna honom helt enkelt. Vilket gör mig ledsen att han hellre ser mig gå en att kompromissa.

    Ibland kan han säga ?ja men jag spelar ju för jag tjänar pengar till oss? men han får spela flera hundra timmar för att ?tjäna? några kronor. Han har även sagt att spelandet är hans sett att koppla av...

    Vill tillägga att i hans mening är han inte beroende då han sköter sina studier, sitt jobb och sin hygien etc. Vilket han gör. Men det är tiden utöver allt det där som enbart läggs på datorn. Han prioriterar ej tid med mig, för enligt honom umgås vi så länge vi är under samma tak. Innan kunde vi se flera filmer på rak, duscha ihop långa stunder, ligga och mysa i soffan som slutade med flera timmars sex, långa kvällspromenader, kramar och omfamningar... men det är senaste året (1 1/2) som det ändrats, (det var inte fasen som nykära, då var det ännu mer såklart)

    Sex nu har vi 1-4 gånger per månad och det är tills han kommit, jag känner stress och kan ej slappna av, så då varar det i 5-10 min. Sen duschar vi (eller ja han duschar 2-4 min och går ut medans jag står kvar) och han sätter sig vid datorn.

    Jag kan göra listan lång men jag vet inte om detta grundar sig i datorspelet eller bara att han kanske är bekväm med mig och egentligen ej har lika starka känslor längre? Det förnekar han alltid, han älskar mig mer för varje dag säger han...

    Någon annan som har liknande erfarenhet? Jag vill ju umgås med min sambo, jag lever utefter att aldrig ta livet föregivet, utan att ta vara på varje dag. Skapa minnen, uppleva och vara närvarande i nuet, i det verkliga. Ta vara på nära och köra. Sånt är viktigt för mig. Vad ska man annars tänka tillbaka på och glädjas åt som gammal sittandes i stolen på ålderdomshemmet? Livet har så mycket att ge och såvitt vi vet, har vi bara ett liv och en chans till att leva. Varför sitta framför en skärm i en låtsas värld när det verkliga står bakom ryggen? Ja.... skenade iväg lite kanske men hopps någon annan kan ge lite perspektiv.

    Tog även upp det igen nu ikväll att hans spelande är ett problem för mig och enligt mig inte hälsosamt varpå han undrar vad som är hälsosamt och hur det påverkar mig negativt, jag sa att jag ville umgås mer, ?och göra vad?? Undrade han. Han menar på att ingen bestämmer över honom, vad han vill göra sin lediga tid, han har inga barn och behöver därmed ej lägga ner tid på sånt. Att jag vill umgås mer menar han är mitt bekymmer och att han måste få göra det han vill. Jag bad han stänga av datorn helt så vi kunde umgås resterande tid av kvällen (1 timme) men då sa han ?det kan du glömma, aldrig att du bestämmer när min dator ska stängas av? sen gick han in och satte sig och tårarna på mig kom.... sa till honom att jag kommer skriva och försöka få andras perspektiv varpå han menar att människor på flshabck/familjeliv?s åsikter inte går att ta på allvar.. och att de svar jag eventuellt får tar han ej på allvar.

    Vad ska jag göra?? Överdriver jag?

  • Svar på tråden Beroende eller normalt? Datorspelande sambo.
  • Anonym (Kvinna)
    Lönnsirap skrev 2020-10-27 14:10:37 följande:

    Skitsamma om det är en hobby eller ett beroende!

    Som flickvän får man naturligtvis ha krav på din partner och själv hade jag nog separerat från en partner som älskade mig, men som behandlade mig dom skit!

    Visst kan man försöka få fram bättring, men att du tillåter dig själv att vara en passup, medan han är en skit säger mig att ni inte är speciellt kompatibla!

    Det är skillnad om båda njuter av varsin hobby och att bli utnyttjad som typ en mammagesstalt.


    Det är verkligen inte skitsamma om det är en hobby eller ett beroende. Ett beroende är mycket allvarligt, går ut över vardagsliv och relationer, och är ofta något man behöver professionell hjälp för att bli av med. En hobby, däremot, är helt ofarlig att ha. Nu gällde dock inte vår diskussion huruvida TS sambos spelande är en hobby eller ett beroende, utan det var en person i tråden som skrev att det är patetiskt att ha datorspel som hobby, och då har några av oss bemött det. Den diskussionen har alltså inget med TS att göra. När det gäller TS sambo, så är det ett solklart fall av beroende.
  • SweeneyTodd
    Anonym (Stina) skrev 2020-10-27 14:12:30 följande:
    Kanske har han utvecklat ett beroende, kanske är detta hans enorma och tidsslukande specialintresse, kanske flyr han andra problem genom att försvinna in i spelande, kanske bryr han sig inte så mycket om er relation. Hans beteende kan ha många förklaringar.

    Oavsett detta så är detta något som inte riktigt kan betraktas som en relation med en jämställd vuxen eller (gissar jag) den relation du förväntade dig när ni blev ihop. Han hade ju inte heller detta beteende då så omöjligt för dig att veta att det skulle bli så här.

    Det du beskriver är en relation där du får dra i allt, organisera allt och jobba med allt. Han planerar inte, fixar inte och tar noll hänsyn till dig.

    Det kan väl inte vara roligt alls för dig? Det finns väl ingenting alls i detta som ger dig något? Taskigt sex, ständig mental frånvaro, ingen jämlike i samtal eller praktiska sysslor, ingen omtanke, inget socialt liv och dessutom har du fått bli en person som tjatar och gnäller för att...han ska komma och äta. Det är frustrerande nog om det gäller en tonårsson. En vuxen man du samlever med...det låter hemskt.

    Tycker du ska vara helt ärlig mot honom. Säg hur du upplever situationen, var medveten om att hans syn är en annan men stå ändå upp för sina egna åsikter. Berätta att så här kan du inte leva och fråga honom vad han tänker att han vill förändra. För annars är ert förhållande dött. Det är det ju nästan redan? Han kanske inte fattar hur illa det är så ge honom en chans att förändra sin livsstil. Men ge inte massor av chanser. Antingen vill han eller så vill han inte. Och för allt i världen - skaffa inte barn med denne man innan en hållbar förändring är synlig, och att förändringen inte bara är under ett par månader.

    Han kan inte bli pappa med denna livsstil. Det är helt omöjligt att tillgodose ett barns behov några kvartar om dagen mellan två matcher.
    Det är väl klart att det är ett beroende! 
  • Anonym (...)
    Anonym (Kvinna) skrev 2020-10-27 14:27:12 följande:
    Det är verkligen inte skitsamma om det är en hobby eller ett beroende. Ett beroende är mycket allvarligt, går ut över vardagsliv och relationer, och är ofta något man behöver professionell hjälp för att bli av med. En hobby, däremot, är helt ofarlig att ha. Nu gällde dock inte vår diskussion huruvida TS sambos spelande är en hobby eller ett beroende, utan det var en person i tråden som skrev att det är patetiskt att ha datorspel som hobby, och då har några av oss bemött det. Den diskussionen har alltså inget med TS att göra. När det gäller TS sambo, så är det ett solklart fall av beroende.
    Skitprat. En hobby kan mycket väl vara förödande för ett förhållande. 

    Som i TS fall, det spelar ingen roll om han är beroende eller bara har en hobby han kan dra ner på när han vill. Problemet är att han inte vill sluta spela, inte vill spendera tid med TS, inte vill ta sitt ansvar när det gäller hemmet. 

    Dessutom är dataspel, liksom vissa andra hobbys, mycket beroendeframkallande.
  • Anonym (Kvinna)
    Anonym (...) skrev 2020-10-27 14:50:13 följande:
    Skitprat. En hobby kan mycket väl vara förödande för ett förhållande. 

    Som i TS fall, det spelar ingen roll om han är beroende eller bara har en hobby han kan dra ner på när han vill. Problemet är att han inte vill sluta spela, inte vill spendera tid med TS, inte vill ta sitt ansvar när det gäller hemmet. 

    Dessutom är dataspel, liksom vissa andra hobbys, mycket beroendeframkallande.
    Ett beroende är betydligt svårare att bli av med än vad det är att lägga mindre tid på en hobby. Som jag skrev så krävs det ofta professionell hjälp för att bli av med ett beroende. Så jo, det spelar stor roll.

    Var drar du gränsen för ?mycket beroendeframkallande?? Du är medveten om att en mycket liten andel av alla de som spelar datorspel utvecklar ett beroende?
  • Anonym (A)
    Lönnsirap skrev 2020-10-27 14:10:37 följande:
    Skitsamma om det är en hobby eller ett beroende!
    Som flickvän får man naturligtvis ha krav på din partner och själv hade jag nog separerat från en partner som älskade mig, men som behandlade mig dom skit!
    Visst kan man försöka få fram bättring, men att du tillåter dig själv att vara en passup, medan han är en skit säger mig att ni inte är speciellt kompatibla!

    Det är skillnad om båda njuter av varsin hobby och att bli utnyttjad som typ en mammagesstalt.
    Håller med
  • Anonym (...)
    Anonym (Kvinna) skrev 2020-10-27 15:19:12 följande:
    Ett beroende är betydligt svårare att bli av med än vad det är att lägga mindre tid på en hobby. Som jag skrev så krävs det ofta professionell hjälp för att bli av med ett beroende. Så jo, det spelar stor roll.

    Var drar du gränsen för ?mycket beroendeframkallande?? Du är medveten om att en mycket liten andel av alla de som spelar datorspel utvecklar ett beroende?
    Fast om den som spelar inte vill sluta fast hen kan, så blir ju konsekvensen samma som om det är ett beroende. Dvs det fördärvar relationen. Så det du skrev att en hobby är ofarlig, det stämmer inte. 

    Man kan vara beroende på olika nivåer. 
  • Anonym (Kvinna)
    Anonym (...) skrev 2020-10-27 15:25:40 följande:
    Fast om den som spelar inte vill sluta fast hen kan, så blir ju konsekvensen samma som om det är ett beroende. Dvs det fördärvar relationen. Så det du skrev att en hobby är ofarlig, det stämmer inte. 

    Man kan vara beroende på olika nivåer. 
    Själva hobbyn i sig är ofarlig. Däremot är det egoistiskt och nonchalant att inte vilja dra ned på en hobby som håller på att fördärva ens relation. Dvs. felet ligger hos personen själv och inte hos hobbyn.

    Vad menar du med ?beroende på olika nivåer?? Hur är datorspel ?mycket beroendeframkallande??
  • Anonym (nonym)

    Usch vad jobbigt TS, hoppas du får kraft av den här tråden att antingen lämna eller få sambon att begripa att han måste ta hänsyn till dig - allt från att han försummar att umgås med dig till att han tycker det är rimligt att störa din nattsömn är exempel på att han har noll respekt för dig....

    Jag har en särbo som spelar väldigt mycket. När jag är där umgås vi osv, så jag har egentligen inget att klaga på, men det går väl kanske lite väl mycket av hans tid till att spela.

    Grejen med många av dagens spel är ju att de är uppbyggda så att man "måste" spela varje dag, det är uppdrag som ska göras, "gubbar" som ska uppgraderas mm, och dagen därpå är det nya uppdrag igen. Det är fiffigt uppbyggt så att spelarna känner att de har en morot att sträva framåt. Att klara uppdrag, få poäng eller spelvaluta, bygga nåt eller allt vad det kan vara, ger nog påslag av endorfiner eller liknande, på ett helt annat sätt än äldre spel gjorde.

  • Anonym (Anonym 46)
    Anonym (VadÄrHälsosamt?) skrev 2020-10-27 09:12:01 följande:

    Hej och oj vad många svar jag fick, tack allihopa! Jag ska försöka summera era tips och åsikter så gott jag kan.

    Jag älskar honom. När jag träffade honom vändes hela mitt liv uppochner - till det bättre. Jag kommer ifrån en dysfunktionell familj och har varit familjehemsplacerad en period av min uppväxt.

    Men med honom började jag leva, jag fick göra allt som jag aldrig fick möjligheten till att göra under tonåren. Jag hade ingen aning om något egentligen. Vilket gjorde att jag skapade ett starkt band till honom. Han kommer inte heller ifrån en perfekt familj så vi båda blev väldigt tajta de första 1-3 åren.

    Han kan ibland skylla över saker på mig och koppla mitt beteende till min barndom, att jag vill ha mer tid ihop med honom kan han i så fall mena är förknippat med att jag blev ifråntagen mina föräldrar och därför är jag mer eller mindre beroende av honom i vuxen ålder, att jag ej kan ha hälsosamma relationer med människor. Jag vet inte om detta är ett sätt för honom att misshandla mig psykiskt eller om det faktiskt stämmer, men jag tycker ändå att jag har rimliga krav, som många av er skriver så borde han spendera mer tid med mig och att vår situation är ohållbar särskilt om vi får barn.

    Han är väldigt välformulerad och pedagogisk vilket gör mig underlägsen honom ibland då allt han säger låter rätt och smart. Han är väl omtyckt av kollegor och vänner/familj. Han är den där smarta och kloka som alla lyssnar på. Vem är jag i jämförelse med det? Är väl ingen som lyssnar på mig? Någon skrev att jag kunde visa hans familj/vänner denna tråden men han skulle prata ner mig framför alla och mena på att jag är psykiskt ostabil.

    Han har bröder som också spelar samma spel, vissa av dem har barn och sambo. En broder spelar bara vissa timmar någon kväll då och då, kanske 3-4 kvällar i veckan. Hans sambo har krav när de ska umgås och mysa, de har även 2 barn. Men detta tycker inte min sambo är onormalt, de har ju 2 barn? Jag brukar fråga honom, hur hade du gjort om vi haft en bebis? Ja då hade jag väl fått sälja datorn eller något i den stilen säger han. Så han kan enligt honom, prioritera ett barn men inte mig i detta nu? Vem är jag då för honom?

    Klocka tiden skrev någon, ja det har jag försökt med, men han säger att jag klockar fel och att det ej stämmer med verkligheten. Ber jag han uppsöka hjälp så tycker han det mest rätta är att jag söker hjälp, då det är jag som har separationsångest, enligt honom. Även fast jag spenderar majoriteten av min fritid ensam eller med en vän/familjen. Det kan också vara psykiskt misshandel, men jag vet inte, har inte vågat att själv gå i terapi utan tyckte vi båda kunde gå men det ville han inte.

    Någon tyckte jag enbart kunde laga mat till mig själv, ja men att äta med honom är i princip det enda jag har att se fram emot så ja jag vet inte.

    Våra vänner har barn, är förlovade eller gifta. Äger hus med mera. Såklart håller jag med min sambo att det är viktigt att vara utbildad då jag ej vill att ekonomin ska vara ett beskymmer för våra framtida barn. Jag vill ju stå på en stadig grund innan jag sättet barn till världen.

    Han anser dock att jag jämför mig för mycket med andra, ser jag ett par som håller handen på stan och frågar, varför går vi aldrig hand i hand längre? Du brukar han säga ja de kanske är nykära. Så vad jag än säger, så säger han äh dom är nykära, sluta jämföra oss med andra. Ibland säger jag, ja men dina bröder då? De umgås ju med sina sambosar? Ja men de har barn och så är dom tofflar brukar han säga. Han menar att han aldrig skulle toffla för mig.

    Jag begär inte att han ska sluta spela dator helt, hade han spelat kortlek eller dansat balett och det hade påverkat oss negativt så hade det ej varit skillnad. Han tycker jag ska skaffa mig fler egna intressen och umgås mer med mina vänner, men varför leva i ett förhållande med någon när man sitter på varsitt håll med sitt egna och aldrig gör något ihop? Då kan man lika gärna vara singel anser jag. Man kan inte ha det bästa av allt.

    Att bara vara ihop, laga mat och det andra sitter vid köksbordet under tiden, man småpratar och skrattar det saknar jag. En mogen man som finns och vill vara med mig. Men samtidigt vill jag inte lämna honom. Det är svårt.

    Han läste tråden och tyckte jag saltat på allt, det har jag inte, det är så jag upplevt det och han kanske inte ser det. Men kan tillägga att allt jag nämnt inte händer ALLTID utan OFTAST. Så blir han nöjd. Och en sak till, hur gör ni om någon av er lagat mat ex? Vem tar disken? Min sambo anser att den som lagat mat också diskar och plockar undan. Säger jag åt honom att diska efter maten så menar han att jag använt för många grytor och redskap och stökat ner oh det tänker minsann han inte diska upp efter mig. Hänger det tvätt på tork och jag ber honom vika den kan han säga ja men det mesta är ju ditt? Likadant om han ska tvätta, så klagar han på att det mesta är min tvätt. Ja så det är väl flera problem än just datorspelandet men det grundas väl i att han vill sitta framför datorn istället.

    Denna texten kanske gjorde er alla mer förvirrade men jag är ändå glad över era perspektiv och jag tar till mig det ni har skrivit, era tips och dylikt.


    Han låter extremt lik min exman i allt. Känner igen sååå mycket av det du beskriver.

    Det tog mig 16 år att bli fri från min exman och hans narcissistiska beteende. Han manipulerade mig så hårt och fick mig att tro att han hade rätt och jag hade fel i alla möjliga avseenden.

    Vi fick tre barn ihop och sorgligt nog stod jag ut för deras skull och slutade lyssna på rösten som sa GÅ. Men till slut gick det inte längre, jag skrapade ihop den gnutta värdighet jag hade kvar och vi gick skilda vägar efter alldeles för lång tid.

    Missförstå mig rätt, jag ångrar absolut inte våra tre fantastiska barn, men hade jag gått när första varningslampan började lysa, så hade jag sparat mig mycket ångest och frustration.

    Nu mår jag bra, jag är fri och är i en "frisk" relation, men det är ingen lek att vara ex och ha gemensamma barn med en narcissist, men nu har jag lärt mig att inte ge näring åt hans försök till att trycka dit mig.

    Du måste börja berätta för någon du litar på om hur du har det. Jag tycker spelandet är ett sekundärt problem här, hur han behandlar dig är mycket värre. Fortsätter du med honom kommer du med tiden märka att han ska ha rätt i massa andra frågor också. Du måste förstå att han inte är snäll överhuvudtaget. Du måste stå upp för dig själv och ta ansvar för ditt egenvärde.

    Sluta genast upp med att låta honom styra dig så. Gå nu, med en viss värdighet i behåll och medan du fortfarande har tid att skapa den framtid du vill ha. Tro mig, han kommer inte ändra sig och du kommer inte få honom att ändra sig, hur mycket du än försöker.

    Prata med någon, läs på om narcissistiskt beteende och våga stå upp för dig själv. Lycka till!
  • molly50
    Anonym (Kvinna) skrev 2020-10-27 12:08:11 följande:
    Det går alldeles utmärkt att spela datorspel utan att det går ut över relationen. Massor av människor klarar av det. ?Datorspelande kille? pratar ju inte om de som är beroende, han vänder sig till de personer i tråden som har en negativ syn generellt på att spela datorspel.
    Men det här handlar ju inte om normalt spelande. 
    Tycker du att TS kille har en sund inställning till datorspelande?
    När det går ut över hela deras förhållande och han vägrar att lyssna på TS och kompromissa ens litegrann.

    TS: Jag tycker du verkar vara en skärpt tjej. Du har nog alla möjligheter att träffa en annan kille som värderar dig högre än sin dator.
    Jag tycker du ska lämna. Och vem vet. Kanske får din kille upp ögonen och fattar allvaret då.
Svar på tråden Beroende eller normalt? Datorspelande sambo.