• Anonym (Bonuspappan som duger ibland)

    Hur gör ni med stora bonusbarn?

    Hej,


    Tack för att ni tar er tid att läsa hela inlägget. Jag behöver dels skriva av mig men samtidigt få råd/kommentarer om hur andra gör i samma situation.


    Jag är gift och har 3 barn varav äldsta en bonusson på dryga 20 år och de gemensamma under 13 år. Vi är relativt trångbodda och de yngsta barnen får dela rum medan den äldsta har haft ett eget rum hela tiden. Han har bott 50 % av tiden växelvis hos oss och likaledes hos pappan sedan han var mycket liten. Tidigt i våras så fick han för sig att inte åka till sin pappa längre och har bott hos oss sedan dess på heltid utan någon diskussion eller förklaring till varför. Ingen konflikt med pappan så vitt vi vet och de hörs av med jämna mellanrum. Han har haft lite ströjobb efter gymnasiet genom att jag har ställt krav så att han inte bara sitter hemma och spelar spel vilket han ändå gör. Han betalar ingenting hemma.


    Sedan så kom pandemin och efter mycket tjat så fick vi honom till att söka till universitet där han kom in och jag lyckades ånyo fixa ett extra jobb till honom (ett par helger per månad). Faktum och sakfrågan är att min fru tycker att det är helt ok att han får bo hos oss på heltid utan att ens ha diskuterat det med mig. Det är helt tabu att dra det på tal när han är närvarande om t ex varför han har valt att bo hos oss eller hur han tänker när det gäller framtiden mer långsiktigt och hon avser skydda honom till varje pris som om han vore 3 år gammal och jag förstår inte riktigt vad det är hon skyddar honom mot? Vi har varit överens om att han får bo hemma gratis under förutsättning att han pluggar. Men då har jag utgått ifrån att han sedvanligt fortsätter att bo halva tiden hos sin pappa men får också dra sitt strå till stacken här hemma.


    Jag kan tillägga att pappan har en mycket central lägenhet med promenadavstånd ifrån oss som står helt tomt. Jag har på senare tid trott att han någonstans tycker att det skulle vara skönare att bo själv nu när han ändå närmar sig 21. Våra yngre barn har på senare tid tjatat om att de vill ha varsitt rum och bråkar ständigt. Då hade vi löst det problemet. 


    Jag kan också nämna att bonussonen är väldigt kylig inte bara mot mig men även sin mamma och syskonen och behandlar oss mer eller mindre som luft och väldigt svår att få någon känslomässig kontakt med och enbart fokuserad på sina behov. 


    Jag är primärt väldigt störd över att hon på eget bevåg beslutar att det är ok att han bor permanent hos oss. Jag anser att hon borde ha involverat och diskuterat frågan med mig och i allra högsta grad hans pappa och hur han ser på det hela.

    Anser ni att jag förstorar upp/överdriver det hela eller är det bara en bagatell där jag bara ska finna mig i det? Utveckla gärna hur ni tänker. Jag är en pragmatisk och lösningsorienterad person men just nu har vi en infekterad och låst situation. Jag vet också att myntet har alltid två sidor och därför önskar jag höra hur ni i samma situation resonerar och löst liknande omständigheter.  


    Tack på förhand.

  • Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?
  • Anonym (Mor till vuxna barn)
    Anonym (Eve) skrev 2020-11-06 19:35:35 följande:
    Visst kan de göra det och det råder hade jag gett ifall grund som hade varit 16-18 år men en man som snart är 21 år gammal? Lägg ner! Aldrig i livet, inte efter rådande omständigheter med en tom lägenhet som står och väntar på honom.

    Du är lika anonym som mig här, om du ska vara spydig mot mig så kan jag väl också säga att dina inlägg färgar av sig. Du har din 23-åring i en kuvös där hjärnan ska växa till sig i två år till och det är dags för nattamaten för den lille parveln.
    Jag beklagar att du har något fel på din empatiska förmåga.
    Det kan du inte hjälpa så jag ska inte säga något mer om det.

    Har jag min "23-åring"? Vilken 23-åring?
    Grannens? Eller en katt som är överåring? Min äldsta katt blev 18. Hur gammal blev din? Demon

    Vet du vad, jag har svårt att diskutera med människor som ligger långt under min nivå  Både empatiskt och rent intelligent.

    Men jag önskar dig ändå en fin kväll.
  • Anonym (Eve)
    Anonym (Mor till vuxna barn) skrev 2020-11-06 19:58:50 följande:

    Jag beklagar att du har något fel på din empatiska förmåga.

    Det kan du inte hjälpa så jag ska inte säga något mer om det.

    Har jag min "23-åring"? Vilken 23-åring?

    Grannens? Eller en katt som är överåring? Min äldsta katt blev 18. Hur gammal blev din? 

    Vet du vad, jag har svårt att diskutera med människor som ligger långt under min nivå  Både empatiskt och rent intelligent.

    Men jag önskar dig ändå en fin kväll.


    Jag har ingen bristande empatisk förmåga utan tvärtom. Jag resonerar kring ett åldersperspektiv här faktiskt, jag ser att barn under 13 far mer illa av att inte ha eget utrymme än vad en snart 21 åring gör som dessutom har valmöjligheter? Han har väl alltid haft eget utrymme och eget rum tillskillnad från dom? Han är ju dessutom i den åldern då han borde vilja ha sitt eget.

    Men trots det så lägger du offerkoftan på en vuxen man istället för på två små barn som alltid har fått sålla sig i ledet, det säger mer om dig än om mig. Är det min eller din empatiska förmåga som sviktar?
  • Anonym (Mor till vuxen dotter)
    Anonym (Mor till vuxna barn) skrev 2020-11-06 15:19:47 följande:
    De får väl dela av rummet med en skärmvägg eller något.
    Att kasta ut sonen för att de nya ungarna inte kan dela rum är ju rent vansinnigt.
    Snacka om att han skullle känna sig utslängd, för att mammans karl inte vill ha honom boende i sitt eget hem längre.

    Det vore fruktansvärt.

    Jag tycker också att en separation låter som det bästa alternativet, men av helt andra anledningar.
    Mamman bryr sig säkertligen om sina yngre barn, men för den skull ska hon inte behöva visa sitt äldre barn på porten.

    Hade jag varit mamman i familjen så hade jag övervägt skilsmässa och låtit min stora son bo kvar, alternativt flytta med.
    Han är ju vuxen och kastas inte ut på gatan. Jag tycker du låter som värsta curlarmamman och som om de yngre barnens behov är helt oviktiga. Den här killen valde ju själv att lämna det hem han hade på halvtid hos sin pappa.

    Problemet är alla dessa känslomässiga skilda kvinnor (och män) som inte kan resonera sakligt utan får utbrott när den nya partnern vågar ha åsikter om bonusbarnet. Inte lätt att prata om saken när hon bara får utbrott.

    Jag sade på ett tidigt stadium till min dotter att när hon är 18 år kastar vi ut henne. Hon ville också ut själv, hon studerade utomlands. 

    Tycker det verkar vara mer att killar gärna stannar hemma och låter sig passas upp medan tjejer vill ut och leva sina egna liv. Dessa daltande mammor gör livet till ett helvete för sonens blivande flickvänner/sambor. Han kommer att förvänta sig att bli uppassad och det slutar troligen med separation när de får nog.

    Det bästa är om TS och hans sambo verkligen kan gå till en familjeterapeut. 

    Och TS måste verkligen ställa upp för sina barn. Så länge bonussonen var omyndig och gick i gymnasiet var det en sak. Nu finns det ingen orsak till att han ska lägga beslag på ett helt rum. 
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    AnnaSthlm skrev 2020-11-06 14:38:50 följande:

    Hur ser ert sexliv ut? I vilken utsträckning är ni ett par eller har ni fastnat i föräldrarollen där ni även beter er som föräldrar år varandra och tar beslut över varandras huvud? Hon verkar ju behandla dig som sitt äldsta barn iaf eftersom du själv skriver att hon tog beslutet utan att involvera dig.

    Av någon anledning gör din fru ett medvetet eller omedvetet val att ha sonen nära och vara kvar i sin mammaroll. Kanske vet hon inte vad hon ska göra med tomheten när sonen lämnar? Det är hon som mest behöver ha honom, inte tvärtom. En vuxen kvinna sparkar ut vuxna ungar ur boet.

    Två vuxna hanar delar aldrig på ett revir/hem, så om hon ser dig som ett av sina barn, alltså inte man enough.

    Och du finner dig i det, eller hur?


    Jag får inte ihop din ekvation men jag tror det skiljer några år mellan oss också och man upplever olika faser/cykler på olika sätt. Jag vet mycket väl vart skon klämmer ur hennes perspektiv. Varannan vecka principen i kombination med avsaknad kärlek från sonen har satt djupa spår hos henne. Jag har i alla år beundrat henne hur hon tacklat det hela för att han inte ska uppleva några konflikter mellan henne och hennes fd. Det ska inga barn behöva göra för att föräldrar inte drar jämnt. Det har dock inte varit sunt alla gånger och hon har inte heller velat bearbeta det med hjälp av psykolog vilket jag vid upprepade tillfällen föreslagit. Kompensationsskulden har tagit över och vi befinner oss just nu i ett vakuum.

    Jag tror inte diskussionen gagnas av om jag delger vårt sexliv och inte till hennes fördel i alla fall. Livet må handla om maktbalans och jag sitter på toppen av isberget utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?
  • Anonym (Mor till vuxen dotter)

    "Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

    Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

    Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

    Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.

  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    AnnaSthlm skrev 2020-11-06 14:38:50 följande:

    Hur ser ert sexliv ut? I vilken utsträckning är ni ett par eller har ni fastnat i föräldrarollen där ni även beter er som föräldrar år varandra och tar beslut över varandras huvud? Hon verkar ju behandla dig som sitt äldsta barn iaf eftersom du själv skriver att hon tog beslutet utan att involvera dig.

    Av någon anledning gör din fru ett medvetet eller omedvetet val att ha sonen nära och vara kvar i sin mammaroll. Kanske vet hon inte vad hon ska göra med tomheten när sonen lämnar? Det är hon som mest behöver ha honom, inte tvärtom. En vuxen kvinna sparkar ut vuxna ungar ur boet.

    Två vuxna hanar delar aldrig på ett revir/hem, så om hon ser dig som ett av sina barn, alltså inte man enough.

    Och du finner dig i det, eller hur?


    Jag får inte ihop din ekvation men jag tror det skiljer några år mellan oss också och man upplever olika faser/cykler på olika sätt. Jag vet mycket väl vart skon klämmer ur hennes perspektiv. Varannan vecka principen i kombination med avsaknad kärlek från sonen har satt djupa spår hos henne. Jag har i alla år beundrat henne hur hon tacklat det hela för att han inte ska uppleva några konflikter mellan henne och hennes fd. Det ska inga barn behöva göra för att föräldrar inte drar jämnt. Det har dock inte varit sunt alla gånger och hon har inte heller velat bearbeta det med hjälp av psykolog vilket jag vid upprepade tillfällen föreslagit. Kompensationsskulden har tagit över och vi befinner oss just nu i ett vakuum.

    Jag tror inte diskussionen gagnas av om jag delger vårt sexliv och inte till hennes fördel i alla fall. Livet må handla om maktbalans och jag sitter på toppen av isberget utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?
    Anonym (Mor till vuxna barn) skrev 2020-11-06 15:19:47 följande:

    De får väl dela av rummet med en skärmvägg eller något.

    Att kasta ut sonen för att de nya ungarna inte kan dela rum är ju rent vansinnigt.

    Snacka om att han skullle känna sig utslängd, för att mammans karl inte vill ha honom boende i sitt eget hem längre.

    Det vore fruktansvärt.

    Jag tycker också att en separation låter som det bästa alternativet, men av helt andra anledningar.

    Mamman bryr sig säkertligen om sina yngre barn, men för den skull ska hon inte behöva visa sitt äldre barn på porten.

    Hade jag varit mamman i familjen så hade jag övervägt skilsmässa och låtit min stora son bo kvar, alternativt flytta med.


    Tack för ditt inlägg. Vill du utveckla dina tankar och har du bonusbarn själv? Vart i mitt inlägg utläser du att han blir utkastad och vidare varför skulle en separation vara en lösning? Har du ens läst inläggen i sin helhet och anledningen till att varför han väljer bo hos oss på heltid?
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Mor till vuxen dotter) skrev 2020-11-06 23:23:08 följande:

    "Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

    Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

    Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

    Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.


    Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Mor till vuxen dotter) skrev 2020-11-06 23:23:08 följande:

    "Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?"

    Men inte skulle du förlora dina barn om du skildes. Du skulle få gemensam vårdnad och kunna ge dina barn varsitt rum.

    Men de skulle växa upp med skilda föräldrar, precis som din bonusson. Och det vill du till varje pris undvika?

    Ja, antingen det. Eller så växer de upp som askungar som alltid får stå tillbaka för sin storebror. Deras mor ser bara honom, trots att han är vuxen är det fortfarande alltid synd om honom, och de yngre barnens behov försummas och förminskas.


    Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-06 23:44:20 följande:

    Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.


    Bonusson ska det naturligtvis vara.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Miss Skywalker skrev 2020-11-06 16:18:56 följande:

    Det här gör mig förbannad! Du säger att du behandlar barnen lika men varför låter du då heltidsbarnen får klämma ihop sig i ett rum medan ett stått tomt 50%

    Vilken kass mamma som låter en så stor dotter dela rum medan hon curlar sönder en vuxen man! Finns inget äckligare än när kvinnor skapar mansbebisar för en normal man hade varit överlycklig för en egen lägenhet centralt.

    Stå upp för barnen och ge dig inte. Hon får söka hjälp för att hon särbehandlar sina barn!


    Tack och det är så jag känner. Jag inser helt givet att jag har brustit och inte helt varit konsekvent på att hantera dem lika. Men jag har tack vare era inlägg fått ett mer nyanserat perspektiv på mina alternativ vad som bör göras.
Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?