Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Oj vilken helg, beklagar verkligen. Men hade ni redan bestämt om skilsmässa då, för man går väl inte från ett bråk på morronen till klara papper på kvällen. Eller?

Hoppas du kan få stöd av vännerna, de verkar ju redan vara av åsikten att detta inte är något du kan eller ska leva med. 

Tack, jag mår inte alls så bra just nu rent fysiskt. Han har kommit hem igen och verkar inte helt lugn än så jag känner inte att jag kan slappna av.

Ja vi bestämde om skilsmässa redan i början av året men allt har dragit ut på tiden, så mycket som ska göras och jag är den som gör "allt" känns det som. Sådana här bråk är tyvärr vanliga hemma hos oss, det var i och för sig ett tag sedan sist men då menar jag några veckor och inte ens månader sedan. För ungefär en månad sedan stod han och vrålade mig rakt i ansiktet, bara några decimeter ifrån. Jag sa åt honom att jag ville att han skulle flytta ut till månadsskiftet men det har så klart inte hänt. Jag flyttar om två veckor. Två veckor... Jag måste orka packa allt till dess, jag måste ut. Jag orkar snart inte mer.

Vi har haft en lång och destruktiv relation, väldigt många bråk. Jag har jobbat en del med mig själv och hoppas på att kunna göra bättre val i framtiden, för mig och vårt barn.

Och jag uppskattar din omtanke, jag känner mig väldigt vilsen just nu. Jag väntar på att en klok vän ska ringa om en stund, får se om han har några tankar som kan hjälpa.

Kära dagbok,

jag är så otroligt trött på min kropp. Varför kan jag inte bara få en normal enkel förkylning som en normal människa? Fast nu har jag egentligen haft det okej med mina struliga bihålor i flera år.

Men tidigare hade jag väldigt mycket problem i minst 8 år, och ett år var jag bara feberfri 4 dagar på hela året. Så det är som en gammal ångest och ren depression som kommer över mig när jag fastnar så där halvvägs mellan sjuk och frisk. Jag är rädd för att det inte går över på ett helt år igen.

De värsta åren slutade jag tacka ja till att träffa folk/göra aktiviteter/boka resor på hela vinterhalvåret. Det var inte lönt för jag var ju 75% säker på att vara för sjuk när den roliga saken väl skulle hända. Jag slutade sjunga i kör också då, för det kan man inte när man är sjuk var och varannan vecka.

Anyway. Jag har fått sova två nätter nu i alla fall, och har bara feber på morronen när jag går upp. Jag tar hostmedicin, allergitabletter, nässpray, sköljer näsan med kokt saltvatten morron och kväll, sover med tre kuddar under huvudet, duschar varmt. Jag försöker verkligen göra allt jag kan.

Jag kan andas genom näsan nu, inga problem. Men ändå känns det som det är stopp i ett par av de övre bihålornas gångar, jag är svullen i halsen (mest höger sida) och huvudet känns lummigt. Jag hostar upp slem som är grönt eller grått, det som kommer uppifrån bihålorna är gult som var. Och ibland känner jag hur slemhinnorna försöker svälla/svälla av så det gör ont. Skakar jag på huvudet vä-hö gör det också ont, fast mitt inne i skallen.

Och den ende som faktiskt kan kolla på riktigt hur det är är en ÖNH-specialist och till dem är väntetiden minst 9 månader (och det var innan pandemin förlängde alla köer).

Det känns rätt hopplöst. Och jag får total ångest om jag inte kan jobba effektivt nästa vecka, då snackar vi projektförsening, missnöjda kunder och missnöjd chef.  

En lugn valborgskväll.

Vi har nyss skickat in papper för gemensam skilsmässa. Det känns helt rätt i tiden. Jag tror jag håller på att få huvudvärk nu med allt som hänt idag.

Kära dagbok, 

nu tycker jag synd om mig själv och äter för mycket kalorier igen också. 
Hur svårt ska det vara att ha lite karaktär, egentligen?

Ångest...

Kära dagbok

I morgon, mycket tidigt, ska jag anträda min resa till Tyskland. En mycket lång resa blir det, då jag reser med tåg. Jag skulle smidigt kunna flyga från närmaste flygplats, som jag bor alldeles intill dessutom. Men jag har svårt för att ljuga, och min crush är med i Die Grünen och hatar folk som flyger. Så det alternativet fanns inte. 

Allt är även i övrigt så mycket jobbigare när man ska resa någonstans nuförtiden, jämfört med när man var ung. Jag kommer ihåg när man stoppade passet i ena bakfickan på jeansen, tandborsten i andra - and that was just about it! På något sätt klarade man sig t.o.m. utan (särskilt mycket) pengar... Eller det är i alla fall hur jag minns det. Men det kan förstås ha förändrats i minnet. 

Hur eller hur, nu är det hundra saker att förbereda och komma ihåg, och en massa oro att jag ska ha glömt något. Kontokorten måste gömmas på olika ställen, så jag inte blir stående på ett torg helt utan pengar, telefonnummer dit man spärrar dem på andra ställen. Mobilen och laddaren. Covidbeviset (i två ex på olika ställen) och munskydden och passet, plånboken med Euro, tågbiljetterna. Telefonnummer till försäkringsbolag samt försäkringsnumren, telefonnummer till diverse andra kontaktpersoner. EU-försäkringskortet, så att man får gratis vård om olyckan är framme. Kartor, biljetter till utflykter och entréer som jag förbetalat. 

10 år till, och man kommer kanske att tycka, att det är så besvärligt allting, att det inte är värt att resa alls! ...fast den här gången är det i alla fall absolut det, för jag ska ut på alldeles uncharted territory, och kanske göra något som jag trodde att jag aldrig skulle göra i mitt liv...     

Kära dagbok,

då vi är inne i ett arvsskifte blir det rätt mycket surfande på auktioner, antingen för att bevaka saker vi säljer, eller för hitta ungefär -prislappar på saker som ska köpas ut ur boet.

Eftersom jag har tråkigt tänker jag nu räkna upp ett antal saker som jag aldrig skulle ha i mitt hem:

Munkstolar- asfula och går ju inte ens att sitta på. Minimikrav på en stol är väl ändå att man ska orka sitta på den i mer än 3 minuter?

Konst av Max Walter Svanberg. Hans surrealistiska bilder av kvinnor och monster gjorde mig vettskrämd som liten, mådde illa av att bara gå förbi de tavlorna och trodde att de kunde lämna ramen på natten och bita mig.

Uppstoppade djur- jag gillar imperiestil och rör mig fram till år 1930 ca men man får dra gränsen vid uppstoppade illrar med glas-ögon. Elfenben tycker jag i.o.f.s. om men man måste ju tänka på elefanterna.

Lisa Larsson- sorry men jag fattar inte hajpen med tjocka damer och mestadels fula djur i lera. Har en kattkanna av henne som jag fick i studentpresent. Funderar på att sälja den när tanten som gett mig den är död men innan dess nänns jag inte.

Väderkvarnar i blåvitt Delftporslin. Bara näää...vi gör inte blått här. Eller snarare,  blått får enbart förekomma i gästrummet.

Lamino fårskinnsstol- Ja, det är trevlig design och bla bla men det känns så himla gjort och finns överallt, idag. Inredning för ängsliga. Svägerskan är supernöjd med sin nya lamino med fotpall så klart att jag håller med om att den är fin när hon fiskar beröm (och i samma andetag frågar om jag tycker deras matta passar med kuddarna) men här har den ingen plats. 

Bruno Mathsson Superellips- se Lamino.

Tavlor inslagna i paket- skit samma om det är Christo eller Yrjö Edelmann. Det är bara för simpelt tycker jag.

Thonet rottingstolar. Går sönder eftersom hålen är oemotståndliga för barn att sticka in lillfingret i (gissa hur jag vet det?) och käkar upp allt stickat.

Allt med änglar, madonnor och Jesus på.

Glasclowner från Murano *ryyyyys* 

I morron kanske jag orkar skriva om något jag gillar.

Kära dagbok   Söndag den 1 maj 2022 kl 19.40

Hur har dagen varit? Faktiskt rätt bra och trevlig. Träffade mitt gamla kompisgäng för brunch inne i stan. Åt alldeles för mycket mat, gott. Bra ställe. Jag bröt kontakten med det här kompisgänget för ca 10 år sedan. Men av en slump sprang jag på en av dom förra året. Och vi återupptog kontakten. Känns rätt ok och ändå lite konstigt.
Jag är lite rädd att hamna in i gamla mönster. Att vara den som bara lyssnar utan att få en syl i vädret. Än så länge är det rätt så jämställt. Får se hur det fortsätter. Jag är lite avvaktande och vi har inte helt berört varför jag bröt kontakten. Jag kan tycka att det är lite underligt att inte luften rensas. Men men jag orkar inte riktigt ta upp det själv. Vi har en glad lite ytlig kontakt. Vi har väl träffats ca 5-6 gånger sedan förra året.
Annars då, haft en tung vecka med flera stora smärtutbrott. Idiotiska beteenden som jag fortfarande har så har jag åkt till jobbet ändå fast jag haft så stora smärtor. Jobbade i några timmar sedan var jag tvungen att åka hem. Känner mig lite trött nu.. undrar om jag skrivit om det är redan förut i ett annat inlägg.
Ja, ja.. ny vecka, nya tag. Vardagen fortsätter. Rapport är på tv. Ukraina. Jag får känslan av att sitta på Titanic och med vetskapen om en annalankande katastrof.
Idag har jag fångat dagen...
Ha en fin kväll.
Slut för nu. kl 19.52

Kära dagbok, 

sitter här efter takeaway och två drinkar, för det har varit en sån vecka. 

Bara fem möten idag, korta men som hackar upp hela dagen, samtidigt som jag behövde skrivtid och fokus. Lägg därtill fyra färger av IT-strul- för helvete!

Gick med datorn ut till produktion för morronmöte, för konstruktören jobbade hemma idag och skulle koppla upp sig via teams. Efter 20 min gick jag tillbaka och då kunde inte min lap koppla upp sig till nätverk?
Toggla wifi. Ta bort och lägga till nätverk, byta nätverk till Guest, starta om hela skiten- nej.

Testa kabel: LAN-uttagen i mitt rum är inte patchade så det gick inte heller.

Ringa supporten. Supporten försökte koppla upp med teamviewer då jag fick nät ibland, men det glappade så illa så de inte kunde se vad som var fel.  Fick råd att gå till deras skrivbord ute i landskapet där fungerande kabel/uttag finns. Men nya lapen har ju inte ens uttag för nätverkskabel, för allt går ju trådlöööööst numera....

Ja, häjkon bäjkon att det gör.. :-P

Så då måste jag plugga ur mina två skärmar, kamera och annat jox från dockan, välta ett antal saker som belamrar mitt skrivbord, ta loss både dockan och lapen och gå iväg till deras skrivbord och sätta ihop det igen. Sen fick han åter koppla upp teamviewer, rota runt och sen bara ta bort installationen av nätverkskortet och installera om det så funkade plötsligt allt.

Det var de 45 minuterna av ens liv.

Sen tog det bara en timme innan utforskaren buggade ur. Allt segade och jag fick inte spara saker, och det brukar inte hända mig så då fick jag ringa supporten igen. Okej, task manager och starta om Windows utforskaren, det var ju inte så svårt men man ska veta det.

Sen hade jag åtta minuter kvar till nästa möte med en grej som måste gå till kund idag, då buggade vårt dokumenthanteringssystem och käkade upp ett par viktiga filer. Stora svordomar och ringa den som är admin för det. Han började felsöka men det var inget snabbt så han fick jobba med det i bakgrunden medan jag hade möte. Fick iväg kundgrejen, med 4 minuter marginal till nästa möte.

Skulle bara sklicka ett kort mail...då buggade Outlook ur- hur många nya mailfönster jag än startade så fick jag inte se dem och kom inte åt dem och det hjälpte inte att bara öppna/stänga Outlook. Fick starta om hela datorn för att få skiten att bete sig normalt igen- GAH! Men då ringde dokumentsystemn-admin och hade tvingat systemet att kräka frasm mina filer i rätt status igen. Hurra!

Hade sen avslutande projektredovisning och det gick bra. Jobbade som vanligt för länge, sist kvar och skulle larma. Och då gick det inte att larma på heller!! Första gången sen jag började på bygget. Ringde verkstadschefen- inget svar. Ringde annan chef som svarade men inte var till någon hjälp då han aldrig larmat på en dag på sina 7 år, sa han. Kul för dig, din lilla slacker!!

Ringde min egen närmaste chef, som faktiskt visste vilken nödutgång som har svårt att få kontakt med sin brytare, och det var den. Men i allt ringande och larmförsök hade jag lyckats lägga av min egen mobil på bordet vid entrén så jag fick alltså gå tillbaka från bilen EN GÅNG TILL, låsa upp, larma av, ta min mobil, och göra om proceduren innan jag till slut kunde låsa grindarna och ta mig från stället. 

Snacka om att det blir sovmorron imorron!