Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

Vaknade redan klockan 6 i morse, så jag kunde lika gärna gå upp och klara av dagens beting: ett tyskt läkarintyg på tre sidor (det inringade, så det var inte så mycket på varje sida som skulle översättas). En av sidorna var i väldigt dålig upplösning, så där blev det lite gissningslek. 

Åkte sedan till sta'n för att luncha med en väninna på en uteservering. Jag tog en schnitzel med pommes, ärtor och bearnaisesås, och ett glas rött vin. Ingen oförglömlig kulinarisk upplevelse, men mättande och prisvärt i alla fall. Det duggregnade och var ganska kyligt, men det gjorde inget för de hade både markiser och infravärme. Jag hade på mig min nyinköpta Peak Performance funktionsjacka, lång, med många små fickor och finesser, knallgul. Den gjorde, att jag kände mig osårbar mot regnet!

Annars blev det lite stelt, för jag hade så gärna velat berätta om att jag kanske ska träffa min crush i Tyskland om drygt en vecka. Jag hade det på tungan... men jag vågade inte. Är rädd att hon ska tycka att jag är omoralisk, som stämmer träff med en gift man, som jag är kär i... Kanske skulle hon berätta det för sin man också. Eller någon annan gemensam vän eller bekant. Nej, det är bäst att detta - OM det nu kommer att hända - får förbli min hemlighet... 

Suttit ute i vårsolen och njutit.

Kära dagbok 23 april 2022 kl 19.41 uppdatering

Här blir ett kort inlägg. En promenad blev det och sedan mest slappa. 
Nu iväg och gosa med mannen igen.
Slut för nu.
Kl 19.42

Kära dagbok  Söndag den 24 april 2022 kl 21.05

Lugn dag. Sov över hos mannen. Jag har behov av närhet. Det tar tid innan jag accepterar en ny person i mitt liv. Men mannen har funnits länge i mitt liv. Det är komplicerat. Känslan jag får är att det är början på slutet av vår relation. Jag kan inte tänka mig att träffa någon ny kärlek.
Jag avskyr att dejta, ta in nya människor i mitt liv. Min personlighet är introvert. Jag har stora behov av att vara själv. Mitt jobb är egentligen helt fel för mig. Det tar för mycket energi. Men men.. nog om det. Jag njuter och tycker att det är härligt att bara vara med mannen. Ligga nakna nära varandra, känna hans hud, doft, värme. Välbekant, tryggt, mysigt, avslappnat. Då behöver inte livet vara komplicerat. Det är det övriga i vårt förhållande som är komplicerat. Jag skulle bli galen att umgås för mycket med honom. Vi har helt olika syn på praktiska saker, vi är varandras motsatser. Vi skulle inte komma överens i vardagen ändå har vi känt varandra i flera år. Vi låg och kolla på tv länge i morse, åt frukost. Mysigt. Sen åkte jag hem. Inte gjort ett smack sedan dess. Bara surfat och glott på tv. Kände inte för att göra någonting. En skön dag. Smärtorna finns där hela tiden i mitt liv. Lite lättare att hantera en sån här dag. 
God Natt.
Slut för nu. kl 21.15

Kära dagbok, 

Sjukstugan fortsätter. Sonen är feberfri men har idag släpat sig till skolan med smärtstillande för halsen, då han varit hemma 2 hela veckor redan och ett läkarbesök inte ledde till nåt annat än "det är inte halsfluss, det måste va nåt virus". Men det går ju inte över?? Vår son vågar inte missa mer skola nu av rädsla för att påverka betygen.

Och själv blev jag helt överjordiskt förkyld natten till igår, vaknade kl 03 på morron och kunde inte sova för ögon och näsa rann som Niagarafallen och fortsatte så i 35 timmar, medan alla slemhinnor i hela skallen kliade och brände så man ville använda rasp inne i bihålorna. Fick äta frusen frukt för att lindra. Min kropp är världens knäppaste sen efter covid, första dygnet förkylning är numera ett rent helvete och jag kan inte tänka eller fungera överhuvudtaget.

Nu dag 2 har jag feber och stopp i näsan men Niagaraeffekten har börjat avta, jag kan i alla fall gå 5 meter utan att behöva snyta mig eller nysa så jag kissar på mig. Och självklart har jag inte alls tid att vara sjuk två dagar just nu. Ställt in/flyttat fyra möten och fick ringa kollegan och be ynkligt att han fick leda in mitt besök för dagen i produktionen så de kan göra det de skulle.

FAN FAN FAN!!

Ny vecka och nya möjligheter.

Kära dagbok, 

Dålig dag på jobbet, fick inte en tjänst som jag hade sökt. Men, livet går vidare, har ett jobb, gravid i vecka 30 och njuter tillsammans med min sambo om att snart bli föräldrar, och
?jobb- fri? 1 år! vilket ger en möjlighet till att få perspektiv på livet och vad man mer vill göra med sitt liv. Livet är mer än jobbet, är det inte så! 

Kära dagbok,

virusterrorn fortsätter. Var så febrig så jag snubblade runt i våningen och letade efter näsdukar i förmiddags och inte hittade dem, och skickade fem svamliga sms till min man om olika saker som jag tror jag behöver för att kunna bli frisk. Hostar nåt helt överjordiskt, väntar på att lungorna ska fara ut och splatta i väggen på andra sidan rummet.

Har rattat en del mail via telefonen så folk får veta saker och ekonomi kan rutta rätt några fakturor, men inte farao kan jag jobba. Kan inte ens prata utan att få en hostattack så jag nästan kräks. Kräktes de facto av hostan i natt och fick sova sittande upp i soffan medan mina armar domnade bort växelvis när jag lutade mig på dem så jag vaknade av tusen nålar i flera omgångar.

Fantastiskt.

Men på ett sätt är det skönt, för är man helt out så behöver man inte ha dåligt samvete. Jag är faktiskt sjuk, inte bara lite krasslig. Nu har jag sköljt bihålorna med min braiga sköljspruta så hoppas det kan skynda på det hela lite.

Snälla kan jag bara få sova denna natt, pliiis? Gärna i en säng, utan armar som är som döda gummislangar och sen gör ont som satan i flera minuter när de får cirkulation igen.

Som kineserna säger: Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en.

Mådde så bra i morse när jag vaknade, har haft en fin morgon med sonen och pratade med en god vän i telefonen, säkert mer än en halvtimme. Mådde så bra. Sedan började maken att bråka.... Jag blir så ledsen. Det var inte mig han bråkade med utan med sonen (som bara är en väldigt liten kille fortfarande, går inte ens i grundskolan). Karln vägrar ju kliva upp i normal tid, sonen ville försöka väcka honom och då sätter karln igång att bråka för att han inte vill kliva upp. Jävla mansbebis. Så jag gick och hämtade sonen, han sätter sig och ritar och allt är bra. Då går det kanske tio minuter så hör jag hur maken kommer nerför trappan. Man hör redan på stegen att han är irriterad och arg och hela min bröstkorg bara drar ihop sig av ångest och negativ förväntan att han ska komma och fortsätta bråka. Han stänger in sig på toaletten, argt med dörren. Han stänger aldrig dörren annars. Jag känner mig lite lättad men känslan i bröstkorgen sitter kvar även nu när jag skriver. Det går en stund och sonen går dit och öppnar, jag hör inte hur deras konversation börjar men hör snart att maken är sur och säger åt sonen att han tjafsade i sovrummet och att han inte ska tjafsa nu heller. Sonen reagerar så klart och blir arg och ledsen, jag går dit och ber honom lämna pappa ifred, håller om honom, vi går därifrån. Hur ska den här dagen fortsätta....? Vad ska jag ens hoppas på? Att maken blir så sur att han åker härifrån och lämnar oss ifred, eller att han lugnar ner sig så vi kanske kan ha en normal dag?

Man ska inte behöva må så här. Jag ska inte behöva ha stresspåslag i kroppen för att en person går nerför trappan. Jag mår inte bra. Sonen kan knappast må bra heller. Tur att vi flyttar snart. Det kommer att bli tusen gånger bättre. Jag kanske ska använda dagen till att packa, packa, packa, så vi är redo den dagen jag får nycklarna. Snart.

Det blev det första alternativet. När han hade duschat kommer han ut och skäller på mig, skriker åt mig till slut, fast jag sa åt honom flera gånger att sänka rösten. Tydligen är det mitt fel att han sovit dåligt, han har noll koll på tidsuppfattningen och trodde att vi hade stört hans sömn när sonen försökte väcka honom, hade tagit fel på tre timmar, och han kunde inte njuta av kvällen igår heller bara för att jag bett honom ta sonen på morgonen så jag kunde få sovmorgon efter att ha haft sonen helt själv en hel vecka. Då är det mitt fel att han mår dåligt, och imorgon vet han inte heller hur det blir med vem som kliver upp och vem som får sova. Jag bad om ursäkt så mycket för att han fick sova tre timmar extra.... Jag är också bara människa, ibland får man nog.

Sedan ska han sticka iväg och står då i hallen och vrålar åt mig, sonen kommer så jag säger åt honom att han måste gå när pappa är så där arg och elak, och då exploderar maken igen, så klart. Menar att jag pratar illa om honom till sonen. Ja men, sa jag, är det inte sant då? Du står här och vrålar och skäller på mig, det är väl ändå själva definitionen av att vara arg och elak. Han skrek så klart ännu mer och sedan stack han iväg. Hoppas han blir borta resten av dagen, men det är väl för mycket att få.

Jag mår så klart inte så bra fysiskt nu heller. Ska köpa tandkräm åt sonen sen men resten av dagen får gå åt till att jobba och packa. Det här går inte längre. Och jag som precis i morse sa till min vän i telefonen att han lugnat ner sig och att vi har det rätt ok just nu.

Jag tog av mig ringarna nu, som en annan vän sa att jag skulle ha gjort för länge sen. Ikväll ska vi skriva under skilsmässan. Jag orkar inte en dag till så här.