Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

Det börjar bli som för två år sedan igen, fast då på grund av pandemin: jag vill inte vakna på mornarna! Det är så jobbigt när tanken slår en efter några sekunder, att det är krig i Europa. Och sedan brygger man sitt kaffe, sätter sig vid datorn och slår på den, och är rädd att mötas av nyheten att tredje världskriget är igång. 

Så otroligt jobbigt också, att inte kunna planera någonting framåt - t.ex. en utlandsresa. Det har ju varit så i över två år nu, men man trodde att det skulle vara slut när pandemin var slut. Men visst, det är ett lyxproblem jämfört med hur de har det i Ukraina. Och även jämfört med hur de ryska mödrarna, barnen och fruarna till de dödade soldaterna... Inget är ju DERAS fel (kvinnornas och barnens), och de sörjer naturligtvis sina döda oavsett omständigheter...

Detta är också en oro: min son har gjort värnplikten, så om det blir krig så kommer han att gå ut i det... Jag vill inte ens tänka tanken! :(

Åter en lugn och skön dag.

Kära dagbok

Idag har jag korrläst 35 sidor medicinsk översättning, och levererat. Efter 35 sidor, känner man patienten bättre än hon känner sig själv... Blir så otroligt irriterad på sådana människor, oftast kvinnor. Bara 28 år, men vill ha förtidspension beviljad livet ut, utan att egentligen vara sjuk.

Hon springer hos  olika läkare med diverse "obevisbara" symptom: ryggont, ledvärk, muskelvärk, trötthet, dåligt minne. Hon får hela kroppen undersökt in i minsta vrå (tänk bara vad DET kostar), med både magnetröntgen och diverse blod- och urinprover. Undersökningarna visar att hon är frisk. Det enda problemet, och som orsakar ledvärk såklart, är hennes stora övervikt. Hon ser inte själv sambandet mellan kaloriintag och övervikt. Hon fortsätter att tjata om att hon har ett ämnesomsättningsfel fast alla hennes thyroidhormoner är normala.

Hon kan inte få förtidspension förrän man försökt diverse åtgärder, som organiserad fysisk träning och arbetsträning inom ett annat yrke, som är mer stillasittande och inte innebär tunga lyft. Hon får en halvtids-träningsplats på en riktigt intressant arbetsplats - JAG hade gärna tagit den! - men bråkar emot. Sedan blir hon gravid, trots att besvären enligt henne själv började under den förra graviditeten... så en graviditet och förlossning kan hon utsätta kroppen för, men inte skrivbordsarbete. Då går det bra. Kanske blev hon till och med gravid bara för att kunna skylla på graviditeten och sedan mammaledigheten, så att hon slipper arbetsträningen?

Jag blir så FÖRBANNAD, för det är ju vi alla som får betala för detta över skatten... :(

Kära dagbok,

Efter ännu en stressvecka på jobbet kom jag hem kl 20.15 igår kväll. Orkade precis inget då, men idag skulle mamma komma och fira födelsedag så det var bara upp kl 7 och börja städa. Kl. 08.20 hade jag röjt diverse felplacerade saker i vardagsrummet, börjat med tvätten, börjat röja i köket, duschat mig själv, tvättat håret och städat stora badrummet medan männen i hushållet snarkade sött.

Sen snodde vi runt allihop och försökte råda bot på ca fem veckors försummad städning och tvätthögar. Tills mamma ringde och hade blivit sjuk, så hon bad att få skjuta på firandet. Snopet värre. Fick kasta mig på mailen och avboka finrestaurangen som hon hade glatt sig åt, nu åker jag nog på bokningsavgift också. Meh... Vid datorn kom jag på att jag har en auktionspryl att betala, en Kenzosjal som jag av någon underlig anledning tyckte mig behöva när jag satt och misströstade efter förra veckans övertid. Och då måste jag ju hämta den också, i nästa stad.

Snabb överläggning med maken gav att vi körde dit, för han skulle ändå lämna av en flyttlåda med prylar i svärfars lägenhet, vi håller på med dödsboröjning. Och på vägen kan vi ju lika gärna åka till återvinningen med en del annat skrot. Och så kan han åka in till den optiker som samlar in gamla glasögon till ukrainska flyktingar och göra av med sina avlagda. Så det blev en hel expedition av det.

Först köpcentrat, sen återvinningen, sen 5 mil iväg till svärfars lgh, sen ville maken ta med sig hem en Emmafåtölj med blå sammet som han gillar och som ingen annan ville ha. Den var rätt rund och vi kunde inte stänga om den riktigt så fick binda ner bakluckan. Vår annars vita bil ser ut som bostaden för ett av John Bauers troll efter vintern ungefär, behöver verkligen tvättas. Imorron...

Med bakluckan på glänt drog vi ner till auktionshuset och jag fick min sjal. Sen blev det lunch i solen i en småbåtshamn lite längre bort. Kaffe är så jäkla bra, vill aldrig leva utan det. Sen körde vi hemåt och lastade av Emmafåtöljen som en missnöjd son fick hjälpa pappa att baxa upp på vinden.

Det var strålande sol och med en stor latte i systemet kände jag mig som The Incredible Hulk och sket i resten av städningen. Gav mig ut på långpromenad/jogg i solen längs kusten, samma vanliga 20 km som jag vandrar söderut varje vår, medan jag tänker på Snusmumriken. Solglitter över vattnet, svanar, backar, hoppa över 300 m strandstenar med tång på ett ställe där leden egentligen går ovanför...så underbart. Det är så lagom varmt nu också, då behöver jag inte släpa med mig vatten. Hatar att bära på saker när jag ska röra mig på riktigt.

Kom som vanligt fram till campingen lagom till jag ville ha dricka. Stretchade ut  och klämde en liten Froosh från campingcentrets butik medan jag väntade på maken som brukar hämta upp mig där. Såg ett gäng gapiga och uppenbart onyktra medelålders män och kvinnor som skulle cykla från campingen in mot stan. Två av männen cyklade in i varandra två gånger bara medan de passerade mig, och den ena gjorde en rolig liten extracirkel ut åt vänster och trillade nästan i en buske. Papphammarbeteende...men de kanske bara tycker det är kul? 

Blev hemkörd och min man är en darling och åkte och handlade mat själv, medan jag fick vila, stretcha och duscha. Så jäkla gott med varmvatten när man har ont.
Sen busade jag lite och åt upp det sista av champagnesorbeten som jag lagade till en tjejmiddag som blev inställd pga covidsjuk gäst.

Varje gång när man står med bubbel över efter en fest så säger jag "man borde göra champagnesorbet av resterna" men detta är första gången jag nånsin kommit till skott. Hade trekvarts flaska Palmer & Co över där för någon öppnade en ny precis innan alla gick över på rödvinet och det hade varit helgerån att bara hälla ut den. Sorbeten var ganska god men inte en jättehit, det blev mer som granité. Det är mycket godare att göra citronsorbet och hälla cava över till servering, desserten kallas Sgroppino och är mer som en drink. Supergott på sommaren. 

Nu har jag ont i fogarna och skoskav men är ändå nöjd, så det blir soffan och kanske en GT eller nåt. Har ny gin som jag inte har smakat, Hernö. Den ska vara bra sägs det. Och imorron måste jag nog jobba lite igen...suck.

Varit en stillsam helg.

Kära dagbok

Igår kväll diskuterade jag STRIDSVAGNAR med min crush. Det var han som svarade på ett inlägg som jag hade gjort på Facebook. Jag fick en lång utläggning om olika stridsvagnstyper och deras tekniska egenskaper.

Jag är naturligtvis inte intresserad av stridsvagnar (jag hade bara delat ett MEME om hur dåligt det går för ryssarna i Ukraina), men jag blir ändå glad för varje liten uppmärksamhet från HONOM. Även om en diskussion om stridsvagnar är fruktansvärt otillfredsställande! Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det, faktiskt... Jag försöker intala mig själv att han är aspig, för att mina känslor ska gå över, men det funkar inte riktigt. 

Gick in på hans arbetsgivares hemsida (ja, jag hamnade i stalkermood för den lilla uppmärksamheten! ), där det var en video om deras senaste affär. Han skrev under ett avtal, och man fick se hans signatur. Det lustiga var att hans signatur - hans initialer - såg ut PRECIS som när jag skriver hans initialer i min dagbok. (Vilket jag gör ganska ofta...) En gammeldags, snirklig handstil. Det måste betyda något, eller hur..?

Härligt vårväder.

Kära dagbok   Måndag den 21 mars 2022 kl 18.30

Härligt solsken, äntligen börjar den elända isen försvinna. Jag tycker det har varit en skitvinter. Inget snö, bara is, hal, halkig is.
Gårdagen var rätt ok, träffade kompisar och var ute och käkade. Det är gamla kompisar jag fått kontakt med igen. Vi var kompisar i säkert 15 år sedan tappade vi kontakten. Eller rättare sagt jag "tappade" kontakten. Kände att vår vänskap runnit ut i sanden och att den inte gav mer. Av en slump sprang jag på en av dom på stan och kontakten togs upp igen
Jag kan känna lite grann av samma sak igen. Särskilt en av kompisarna har sååå svårt att lyssna, avbryter hela tiden. Styr samtalet, avbryter alla i sällskapet och   pratar högt själv. Ja,ja får se hur det hela utvecklas sig. Jag håller mig lite på min kant. Jag är lite konflikträdd. Borde be personen att "vänta lite, jag har inte pratat klart"..
Annars så. Jobbat idag, efter jobbet så köpte jag en liten födelsedagspresent till en jobbar kompis. Avskyr att köpa presenter, särskilt när jag inte vet vad personen gillar. På mitt jobb köper man inom avdelningen till den som fyller år. Och vi är tre som jobbar ihop sammanlagt. Den andra kollegan ville inte lägga mer än 25-30 kr och det blir ju ingenting. Svårt att köpa något för 60-70 kr. Det blev en tekopp, och ljuslyktor. Skittrist.
Ska slå in dom nu.
Nä, nu orkar jag inte skriva mer. Egentligen har jag hjärtesorg men det är för känsligt att skriva om just nu. Då börjar jag gråta. Vill inte det. Får bli en annan dag.
Slut för nu. Kl 18.40
Ha en fin kväll.

Kära dagbok

Jag börjar bli lite irriterad på min dotter (20 år). Jag vill bjuda henne på en segelkryssning (alltså på ett gammeldags, stort segelfartyg, typ en fregatt) - något jag alltid velat göra. Vi pratade om det redan för ett par år sedan, men så kom som bekant ett elakt nytt virus och stoppade alla kryssningar. 

Jag har bett henne flera dagar nu att a) kolla datumet i sitt pass (rederiet kräver att man har sex månaders giltighet kvar när resan anträds) och b) att titta igenom rederiets utbud kontra sin egen kalender för sommaren och hösten. Men det blir inte gjort. 

Jag börjar känna lite, att är hon inte mer intresserad så reser jag utan henne! Det blir ju mycket billigare också. (Dock inte halva priset, eftersom så mycket i resebranschen är beräknat på att folk ska resa två-och-två, eller två vuxna och ett par minderåriga barn. Trist, tycker jag.)

Kära dagbok,

nu har jag härjat fram ännu ett testprotokoll och imorron bär det av till kund för genomförande av maskintester. Samtidigt som det brinner lite i inköpslistan i projektet som jag är mitt i. Sabla komponentbrist. Helt vanliga kablar och tryckgivare som inte går att få hem på fyra månader, absurt! Inköp vet inte i vilken ände de ska tjata först knappt.

Men nästa vecka börjar nog spindelroboten att röra på sig, inschallah och om elskåpet kommer i tid och om jag kan övertala programmeraren som sitter och trycker i mörkaste Småland att komma över och får ihop honom med den andra konsulten. Och så kunden då, som tycker det är ball att skicka skarpa läkemedel utan att skicka med säkerhetsdatablad. Lustigkurrar... Jag måste ha fram det där safety-arket innan kemikalieansvarig och skyddsombudet hänger mig.

Och så behövs ett transportband, grindar och lås, och lite fästen till kameror. Hoppas verkligen att visiongänget fick med allt i sina lådor annars blir det trist vecka 15. Och varför måste man piska folk för att de ska gå igenom leveranserna innan det brinner i montaget? Suck...

Men okej, imorron blir det upp halvsex och in i bilen, så dags att vila lite.