Är det så jobbigt att bli pappa som 40+ ?

40 plus om man menar strax över 40 är ju ingen hög ålder, men menar man snarare 50 så är man bortåt 70 när barn är tonåringar och det är inte oproblematiskt.

Min pappa var 50 plus när jag föddes. Tror han funkade rätt bra när jag var riktigt liten, men när jag var i mellanstadieålder var jag avundsjuk på vänner som hade pappor som var fysiskt pigga, kunde raca i pulkabacken, brottas och göra lite galna grejer. Om min pappa joggade så var det alltid med påhejandet hur pigg han var för sin ålder.

Föräldrar är ju nästan alltid lite mossiga vad gäller ny teknik och nya sociala mönster. Men för min pappa var det ingen idé att ens försöka förklara. Andra pappor kunde också göra klantiga pappagrejer, men i mina tioåriga ögon gjorde min pappa så gubbiga grejer som jag skämdes över och skämdes över att jag skämdes över. Man var på något vis alltid tvungen att vara lite extra rädd om honom.

Ännu en tråkig grej med äldre pappa var att få en gammal pappa när man fortfarande är ung vuxen. Det andra brottades med med sina morföräldrar hade jag med pappa.

Det jag vill säga är att man kan tänka på det ur ett barnperspektiv också. Inte bara kul med gamla föräldrar. Fick även ett syskon med asperger som det hette då. Även detta är det högre risk för, det kan man ju vara medveten om åtminstone.

40 plus om man menar strax över 40 är ju ingen hög ålder, men menar man snarare 50 så är man bortåt 70 när barn är tonåringar och det är inte oproblematiskt.

Min pappa var 50 plus när jag föddes. Tror han funkade rätt bra när jag var riktigt liten, men när jag var i mellanstadieålder var jag avundsjuk på vänner som hade pappor som var fysiskt pigga, kunde raca i pulkabacken, brottas och göra lite galna grejer. Om min pappa joggade så var det alltid med påhejandet hur pigg han var för sin ålder.

Föräldrar är ju nästan alltid lite mossiga vad gäller ny teknik och nya sociala mönster. Men för min pappa var det ingen idé att ens försöka förklara. Andra pappor kunde också göra klantiga pappagrejer, men i mina tioåriga ögon gjorde min pappa så gubbiga grejer som jag skämdes över och skämdes över att jag skämdes över. Man var på något vis alltid tvungen att vara lite extra rädd om honom.

Ännu en tråkig grej med äldre pappa var att få en gammal pappa när man fortfarande är ung vuxen. Det andra brottades med med sina morföräldrar hade jag med pappa.

Det jag vill säga är att man kan tänka på det ur ett barnperspektiv också. Inte bara kul med gamla föräldrar. Fick även ett syskon med asperger som det hette då. Även detta är det högre risk för, det kan man ju vara medveten om åtminstone.

Håller inte riktigt med några i tråden. Älskar man verkligen sin partner, sådär passionerat himlastormande, då leder det till barn. Det ser man överallt. Vill kvinnan eller mannen, så skaffar man gemensamt barn. Men bara när vi snackar om det som har "it" tillsammans. 

Bland mina vänner skaffar de skilda barn som just har det där speciella bandet till varandra, när man är varandras livs kärlekar, dvs. Din man påminner lite om mig själv. På ett snällare sätt än jag kan uttrycka mig i skrift, så finns det alltså en grund att man väljer en 20 år yngre partner, TS. Det hör liksom inte ihop med att skaffa barn, om det inte rör sig om den där livs-kärleken som man inte tänker förlora för något. 

Man ser givetvis framtiden med partnern, men man är som sagt inte beredd att göra "allt" för den, alltså mao skaffa gemensamt barn. 

En annan aspekt kan säkerligen vara tabun att ha flera olika föräldrar till sina barn, men det är bara ett sidospår. 

Jag förstår att du inte köper hans anledning av ålder, om du känner på dig att den inte är sanningsenlig. Hans riktiga sanning vill han antingen inte få fram, och dessutom är han säkert rädd att du skulle försöka köra över honom. Det är ju helt klart därför han skyddar sig så extremt. Förstår heller inte varför du inte tillåter honom att sterilisera sig även om du vill ha barn. Du kan ju inte bestämma över hans kropp? Dessutom, har du ens tänkt igenom hur det skulle bli om du tvingade honom till ett barn som han inte vill ha? För det är just det som håller på att hända. Det blir heller inte trevligt för dig att veta att barnet ni har är ett han aldrig ville ha. Oavsett hur rosaskimrande drömmar du bär. 

Tänker att det finns en grund att han säger nej. Även om det låter oerhört fräckt sagt, menar jag det mer genuint än som det kommer ur i textform; men det är en viss skillnad på fruar man ser som mamma-till-sina-barn-material och de fina yngre kvinnorna man gärna har kul med och är förälskad i, i en senare mer njutbar tid i livet.  

Jag vill absolut inte att han steriliserar sig. Då skulle han ju inte kunna ändra sig... har läst på om det inte alls säkert att en reversion (stavning??) fungerar heller. Så nej på det, inte ännu åtminstone...

Har läst att vissa läkare men nog inte i Sverige vägrar att göra detta om inte frun/sambon medtycker tycker det borde vara ett krav då det påverkar kvinnan i så stor grad

Jag vill absolut inte att han steriliserar sig. Då skulle han ju inte kunna ändra sig... har läst på om det inte alls säkert att en reversion (stavning??) fungerar heller. Så nej på det, inte ännu åtminstone...

Har läst att vissa läkare men nog inte i Sverige vägrar att göra detta om inte frun/sambon medtycker tycker det borde vara ett krav då det påverkar kvinnan i så stor grad