Är det så jobbigt att bli pappa som 40+ ?

Sambon, på gränsen. Men hans äldsta var 11 och 13 när sonen föddes. Han har aldrig klagat

Fast de vill kanske orka annat än att vara förälder. Annars hade vi väl sett massor med pensionärer med små/unga barn. 

Det spelar ingen roll att han skyller på åldern, han vill helt enkelt inte ha fler barn, och så är det med det.

Här är det ombytta roller. Min man vill ha ett barn till, jag vill inte. Vi har två gemensamma och jag har två sedan tidigare (varav 1 vuxet barn som ff bor hemma).

Jag är 41, men känner inte att det nödvändigtvis är åldern, utan mer att jag inte har tid och räcker till för fler barn.

Han vill inte och skyller på åldern. De flesta män vid dryga 40 är fullt friska, pigga och arbetar så självfallet orkar man ha småbarn också. Min man var drygt 50 när våra barn föddes. Han leker i timtal med dom och tar hand om dom på andra sätt med förstås. Dessutom är de inte bebisar/små mer än nåt år. Vår äldsta är 4 och ganska självgående så det är ju en kort period som ev. kan vara jobbig. Och då kvittar det om man är 22 eller 52- bebisar kan vara jobbiga oavsett. 

40 plus om man menar strax över 40 är ju ingen hög ålder, men menar man snarare 50 så är man bortåt 70 när barn är tonåringar och det är inte oproblematiskt.

Min pappa var 50 plus när jag föddes. Tror han funkade rätt bra när jag var riktigt liten, men när jag var i mellanstadieålder var jag avundsjuk på vänner som hade pappor som var fysiskt pigga, kunde raca i pulkabacken, brottas och göra lite galna grejer. Om min pappa joggade så var det alltid med påhejandet hur pigg han var för sin ålder.

Föräldrar är ju nästan alltid lite mossiga vad gäller ny teknik och nya sociala mönster. Men för min pappa var det ingen idé att ens försöka förklara. Andra pappor kunde också göra klantiga pappagrejer, men i mina tioåriga ögon gjorde min pappa så gubbiga grejer som jag skämdes över och skämdes över att jag skämdes över. Man var på något vis alltid tvungen att vara lite extra rädd om honom.

Ännu en tråkig grej med äldre pappa var att få en gammal pappa när man fortfarande är ung vuxen. Det andra brottades med med sina morföräldrar hade jag med pappa.

Det jag vill säga är att man kan tänka på det ur ett barnperspektiv också. Inte bara kul med gamla föräldrar. Fick även ett syskon med asperger som det hette då. Även detta är det högre risk för, det kan man ju vara medveten om åtminstone.

Enig - barnperspektivet i denna fråga glöms lätt bort!

Jag hade också alltid gamla föräldrar, även om det inte var extremt på något sätt, men som sladdis blir det ju så. Är född på 70-talet, mamma var 34 och pappa 37 när jag föddes, idag fullt normalt, men då var de betydligt äldre än mina jämnåriga vänners föräldrar. Pinsamt mossiga minns jag att jag kände (medan mina syskon upplevde att de hade unga och frächa föräldrar).

Läs "Skynda att älska" där det även beskrivs ganska bra hur det är att som barn ha gammal förälder.

Jag förstår inte varför man ska ha barn med varenda ny partnersom man flyttar ihop med? Min/dina/våra barn !! vansinnigt. Att man inte vill ha fler när man passerat 40 är fullt förståeligt. Jag är 60 och har två utflugna barn. Har efter 25år med barnen i första rummet nu sedan fem år varit barnfri. Jag och min fru har nu en andra guldålder där vi bara tänker på oss själva. Vi ser fram mot pension där vi är helt fria att göra det vi vill. Att skaffa sladdungar har aldrig varit på tapeten, vilket jag är otroligt glad för. Vi har barnbarn att gulla med när det behövs.

Är också enig, det är skillnad.
Jag själv är uppvuxen med väldigt unga föräldrar. De var drygt 20 när de fick mig och jag fick senare även syskon. Då tänkte jag inte så mycket på det. Men idag, när jag själv är nyligen fyllda 40 så måste jag säga att jag har få nära vänner som har så pass "fräscha" föräldrar. Nackdelen är väl just att de är så pass unga. De är aktiva, de reser, de jobbar = har sällan möjlighet att hoppa in och hämta på dagis spontant om det kör ihop sig. Det är inget jag "kräver" men det finns liksom inte, vi har inte det stödet.

Sen fick jag själv mitt första barn som 25-åring. Det var tidigt för att vara då, det barnet är i högstadieåldern nu. Jag kände mig inte jätteung men det var jag tydligen. Och nu är jag en "äldre" mamma som fick sista barnet för ett par år sedan. Idag är det inget konstigt, jag har vänner i samma ålder med småbarn.

Mycket bra bok för övrigt!

Kul för dig, men det är DINA önskemål och DINA val.

Andra väljer annorlunda, även om du inte förstår varför.

Vi fick våra barn när jag var 36 och maken 33. Vi hade eventuellt kunnat tänka oss en trea några år senare, men nu blev det inte så. Det handlar inte bara om åldern, man ska ha tid och ork också. Så är det säkert även för ts man. Han vill helt enkelt inte ha fler barn, och har sagt det från början. Varför måste man har något skäl för att inte vilja?