Vem bestämmer?

Pappan till min 24-åringa dotter har gått bort. Min dotter vill gärna att jag följer med på begravningen, men det vill inte hennes pappas fru. Båda anser att de får bestämma då de är närmast släkting. Jag skulle gärna vilja ha lite råd hur jag ska hantera situationen.

Lite bakgrund. Jag och pappan skiljde oss när dottern var 13 år. Det var ingen dramatik, inget bråk, vi hade bara vuxit ifrån varandra. Vi flyttade isär men bodde ganska nära varandra, dottern var hos pappan varannan helg på grund av att han reste mycket i jobbet, men om det fanns veckor han var hemma mer kunde hon vara lite mer hos honom. Vi har alltid haft ett gott samarbete, hjälpt varandra, ställt upp om den ena blivit sjuk och liknande.

När dotter flyttade hemifrån minskade vår kontakt i och med att vi inte hade samma naturliga kontaktyta eller vad man ska säga. När dottern var 18 träffade pappan sin nya fru, och de gifte sig när dottern var 20 år. Jag har inte haft mycket kontakt alls med frun, men hälsar alltid när jag ser henne, vi har småpratat nån gång när vi ses i samband med dottern, tex när hon tog studenten och någon födelsedag. Har aldrig haft något otalt, även om jag tror att hon inte har varit så glad över att pappan och jag haft sporadisk kontakt.

Nu vill dottern ha med mig på begravningen, hon är förtvivlad. Jag för min del vill gärna gå dit framför allt som stöd, men också för att säga farväl för egen del till en fin man som jag delat många år och många fina stunder med, en bra människa, och en bra pappa. Sen del delen hade jag väl kunnat avstå ifrån om det gör hans fru obekväm, men mitt hjärta brister för min dotter. Jag vill inte skapa konflikt i och med min närvaro, men min dotter mår väldigt dåligt.
Kan lägga till att det inte har med mängden folk på begravningen att göra då frun erbjudit dottern att ha med någon annan, men dottern vill inte det, hennes närmsta vän bor långt bort. Nu i och med denna konflikt är dottern än mer angelägen att ha med mig som stöd då hon också känner sig obekväm och inte helt accepterad.

Ska jag kanske ringa till frun? Eller hur ska jag förhålla mig?

Pappan till min 24-åringa dotter har gått bort. Min dotter vill gärna att jag följer med på begravningen, men det vill inte hennes pappas fru. Båda anser att de får bestämma då de är närmast släkting. Jag skulle gärna vilja ha lite råd hur jag ska hantera situationen.

Lite bakgrund. Jag och pappan skiljde oss när dottern var 13 år. Det var ingen dramatik, inget bråk, vi hade bara vuxit ifrån varandra. Vi flyttade isär men bodde ganska nära varandra, dottern var hos pappan varannan helg på grund av att han reste mycket i jobbet, men om det fanns veckor han var hemma mer kunde hon vara lite mer hos honom. Vi har alltid haft ett gott samarbete, hjälpt varandra, ställt upp om den ena blivit sjuk och liknande.

När dotter flyttade hemifrån minskade vår kontakt i och med att vi inte hade samma naturliga kontaktyta eller vad man ska säga. När dottern var 18 träffade pappan sin nya fru, och de gifte sig när dottern var 20 år. Jag har inte haft mycket kontakt alls med frun, men hälsar alltid när jag ser henne, vi har småpratat nån gång när vi ses i samband med dottern, tex när hon tog studenten och någon födelsedag. Har aldrig haft något otalt, även om jag tror att hon inte har varit så glad över att pappan och jag haft sporadisk kontakt.

Nu vill dottern ha med mig på begravningen, hon är förtvivlad. Jag för min del vill gärna gå dit framför allt som stöd, men också för att säga farväl för egen del till en fin man som jag delat många år och många fina stunder med, en bra människa, och en bra pappa. Sen del delen hade jag väl kunnat avstå ifrån om det gör hans fru obekväm, men mitt hjärta brister för min dotter. Jag vill inte skapa konflikt i och med min närvaro, men min dotter mår väldigt dåligt.
Kan lägga till att det inte har med mängden folk på begravningen att göra då frun erbjudit dottern att ha med någon annan, men dottern vill inte det, hennes närmsta vän bor långt bort. Nu i och med denna konflikt är dottern än mer angelägen att ha med mig som stöd då hon också känner sig obekväm och inte helt accepterad.

Ska jag kanske ringa till frun? Eller hur ska jag förhålla mig?

Nu skall ju TS följa med som STÖDPERSON i första hand (om du läser TS ordentligt). Att TS råkar vara dotterns mamma är irrelevant egentligen i detta sammanhanget.

Dottern är närmast sörjande och skall alltså sitta längst fram, för det är sådan kutymen är på en begravning. Stödpersonen sitter tillsammans med den sörjande, då hon skall vara stöd åt den sörjande. Så i detta fallet så hamnar TS automatiskt längst fram också.

Att dra den där slutsatsen "om att knäppa änkan på näsan" tycker jag är en märklig slutsats från din sida. Varför dtra man en sådan konstig slutsats efter att man läst TS och andra inlägg?

Det handlar om en sörjande dotter som känner att hon behöver ha med någon som stöd, och dottern känner att det är sin egna mamma som kan ge det stödet.

100% riktigt.

End of discussion.

Änkans ord om att TS inte tillhör de närmast sörjande är helt ovidkommande.

Dottern hade ju rätt att ta med sig en stödperson. Om det vore hennes bästa kompis eller nya pojkvän, så hade de inte heller tillhört "de närmast sörjande", de kanske inte ens känt hennes far.

TS är ju med som sin dotters stödperson.

Det verkar som änkan aldrig har accepterat sin mans tidigare äktenskap. Men hennes känslor är inte viktigare än dotterns behov av stöd.

Liten uppdatering. Min dotter har varit i kontakt med fruns son som tycker att hans mammas resonemang är orimligt. Han har i sin tur pratade med sin morbror som håller med. Enligt dottern så kommer sonen och morbrodern att prata med frun/änkan och de kommer också att försäkra att det inte blir nåt tjafs på begravningen.

Känns skönt med lite stöd i det hela. Jag hoppas vi kan få till ett fint avsked som känns respektfullt för alla, och jag kommer inte göra något väsen av mig utöver att vara vid min dotters sida.

Dottern är närmast sörjande oavsett vad kutymen säger.

Att mista en partner efter sex år ÄR inte värre än att mista sin pappa när man ännu är ung.

Att dottern ska sitta på främsta bänken är självklart. Att änkan ska sitta där är också självklart. Att ts ska sitta där som stöd för sin dotter är lika självklart.

Det får änkan helt enkelt acceptera. De behöver ju inte sitta "i knät" på varandra för det.

Som sagt har jag upplevt liknande situation, dock var den nya kvinnan inte så galen som denna änka verkar vara. Självklart satt vi längst fram. För mig var det självklart oavsett då denna man och jag var bästa vänner, även om den nya fjällan kanske inte var så där överlycklig över det. (Fast det fick hon acceptera, han godtog inget annat.)