Hur berätta om otrohet?

 Men kan inte leva med att hålla det inom mig.

Hur fasiken berättar jag, och har familjen i behåll?

Så resonerar en narcissist.

Javisst är det trist när någon tycker man skall visa respekt för sin partner, eller hur?

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Vad får dig att tro att jag överhuvudtaget bryr mig om vad du tycker. Vad jag har sett på dina inlägg tycker du inte otrohet är någon big deal, utan det är helt ok och att det är något man bara får räkna med och acceptera.

Nu är det ju så att alla inte tycker som du. Lev med det.

Hej, 

Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.

Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden.