Hur berätta om otrohet?

Hej, 

Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.

Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Och vad gör dig att tro att jag bryr mig om vad du tycker. Men du respekterar inte en enda trådstart, därav min kommentar. I övrigt avfärdar jag ditt bjäbb.

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Och det tycker du att du gör? Låt mig då citera ts...

Just i denna tråden var dina inlägg synnerligen ot.

Har du i något inlägg i denna tråden, eller f.ö. någon tråd där det handlar om otrohet gett något annat råd än "Berätta inte". "Det hen inte vet......"
Men det är klart, du och alla som är/har varit otrogna vill ju inte gärna att det skall komma fram. Respekten för sin partner (som egentligen är den enda man borde kunna lita på) kommer i andra hand.Vad förvånad jag blev nu...
 

Hej, 
Vill väl göra en uppdatering, om än att några kanske tycka att mitt beslut är korrekt eller likande. Jag ber er att hålla era synpunkter hur jag är som person för er själva, ni varken känner mig, vet vet hur jag lever, vilken bakgrund jag har, eller vad jag har för bagage och för monster att brottas med.
Om ni känner att ni har en uppfattning om mig, så ring mig, har ni inte mitt nummer, så har ni inte någon anledning att ha en uppfattning om mig.

Det har nu gått en längre tid sedan incidenten, jag har gått hos min terapeut några gånger, och vederbörande har ej hjälpt mig att fatta ett beslut, utan snarare hjälpt mig att lägga in olika delar i beslutet, och att få mig att inse konsekvenserna över de två olika besluten. 

Jag har insett att om jag berättar så är det en 30/70 att vi tar oss igenom det. Jag känner däremot att jag inte vill ta den risken, utan vill hellre glömma det som hänt, och gå vidare, med insikten vad jag nästan har förlorat. Personligen har jag insett att jag själv hade varit lyckligt ovetandes istället för att riva upp familjen. Det är i min personliga förankring jag väljer att ta beslutet att inte berätta, men även för att jag kan leva med mitt misstag, försöker gottgöra det så gott jag kan för hela familjen hela tiden. 

Tack för uppdatering och vad skönt att du har kunnat fatta ett genomtänkt beslut som säkerligen är det bästa för dig och för dina nära och kära.

De medlemmar i tråden som har gått till personangrepp borde verkligen skämmas för när de så uppenbart saknar egen förmåga att skilja på sak och person så borde de inte ens skriva ett enda inlägg i någon enda tråd.

Jag har sagt det tidigare och jag tycker det är utmärkt att du har tagit hjälp av en terapeut.
Det finns självfallet både bra och dåliga terapeuter, precis så som för alla andra yrkeskategorier.
Men en sak torde vara helt säker: Vilken terapeut som helst är en bättre samtalspartner och kan ge dig bättre råd än vad några inbillade "experter" i en tråd på FL någonsin kan.

Jag är glad för jag tror att du själv kunnat skapa en grund för dig att gå vidare, i din egen förankring, och få ditt och därmed också ert gemensamma liv att fungera i framtiden, så bra som du förmår.
I den situation som du har försatt dig i så har du har övervägt allt så gott du kan och du har fattat ditt beslut för att efter bästa förmåga säkerställa att inte riskera att förstöra er familj och din relation till din man, minimerat risker för att barnen ska ta skada och för att på bästa sätt inte ställa till med några problem för andra i din och i er närhet och omgivning.

Ingen i denna tråden, och ingen överhuvudtaget, har kunnat motsäga att otrohet förekommer och i långvariga förhållanden är det med stor sannolikhet rätt vanligt att det förekommer någon gång under årens och livets gång.
Med största sannolikhet förblir de flesta otroheter aldrig avslöjade eller kända överhuvudtaget.

Det beslut du har fattat är inte unikt utan snarare med stor sannolikhet rätt vanligt. Du är absolut inte ensam om att ha försatt dig i denna situationen och du är absolut inte ensam om har valt den väg som du har valt, alltså att inte berätta.
Du har konstaterat att du själv i en motsatt situation skulle ha föredragit att få leva lyckligt ovetande hellre än att får reda på det, liksom jag och flera andra också skulle föredra att slippa veta.

Oavsett vad olika tyckare skriver i denna tråden och i andra sammanhang så är det högst sannolikt att många otrogna klarar av att gå vidare både med kärleken och med familjelivet utan att otroheten överhuvudtaget kommer fram, vare sig i närtid eller i framtiden.

De som blivit utsatta för otrohet utan att veta något om det går givetvis vidare i livet helt opåverkade.
Kärleken, familjen, barnen, släkt och vänner, arbetskamrater, etc, etc, alla går vidare och allting i livet går vidare precis så som om inget hade hänt.
Med allra största sannolikhet är det ett rätt så vanligt scenario ute i verkligheten.

Ditt scenario och ditt beslut är sannolikt rätt så vanligt och i din situation så tror jag att du har fattat bästa möjliga och helt rätt beslut. Förhoppningsvis är du idag med dina erfarenheter en klokare och mera ansvarstagande person till nytta och glädje för familjen, din man, för barnen och många andra.

Jag önskar dig och din familj all lycka i framtiden 

Det som kan hända är att exet kan kontakta mannen för att sabba för er...då är det nog ännu värre än om han får veta det från dig nu.

Jag har suttit i din sits och mitt ex kontaktade min fru.... då var det tack och hej....