Vad tycker du är viktigt i uppfostran?

Vi börjar få mycket större klassklyftor i Sverige. Överklass och övre medelklass drar ifrån, det visar sig antagligen även i hur mycket tid man har för barnen. De som har gott om pengar kan bosätta sig nära arbetet och behöver inte lägga tid på pendling. De köper också mycket tjänster, ROT och RUT och trädgårdstjänster. Kanske till och med barnflicka. Bor man centralt i bostadsrätt har man också mer tid för barnen.

Jag ser det i mitt villaområde. Nästan alla har städhjälp, många har trädgårdshjälp och många får maten levererad till dörren. Ingen snickrar eller målar på huset, allt görs av hantverkare. Så här var det inte för tio år sen, tjänstekonsumtionen har ökat enormt. 

Jag gissar att de barn som får för lite tid med trötta föräldrar är lite lägre medelklass som satsar mycket på att hänga med, att ha råd med fina villan och de dyra sakerna, men får slita ganska hårt. Kanske till och med pendla. Att ha barn och jobba heltid och pendla är ingen bra kombination. Jag vet för jag har provat. 

Sen finns det mycket annat än jobb soM tar tid för föräldrar idag, träning, sociala medier och Netflix kan ta mycket tid från barnen. 

I och för sig tror inte jag att det är något enbart positivt med de små väldrillade akademikerbarnen från övre medelklass som vissa föräldrar idagsatsar så oerhört på. Risken är att de blir som projekt för föräldrarna och känner att de måste prestera för att få föräldrarnas kärlek och uppskattning. Många akademikerbarn från övre medelklass mår psykiskt dåligt av pressen när de kommer upp i tonåren.

Jag känner mig definitivt hårt träffad. När mina tvillingar gick på dagis så skulle de leka affär men mina barn förstod inte, för de hade aldrig varit i en affär och de visste inte vad pengar var. De var typ två och ett halvt, Vi tyckte det var lättare att lämna dem hemma och så åkte en förälder själv och handlade. 
När de började förskoleklass kunde de inte läsa och inte heller mer än enstaka bokstäver. Det trodde jag de skulle lära sig just i förskoleklass. På första föräldramötet i september fick jag höra att mina femåringar gjort ett diagnostiskt test och de låg på plats 45 och 46 , dvs sist i hela årskursen och det såg inte bra ut alls. Kändes inte så kul att få höra att mina femåringar låg hopplöst efter i sin skolkarriär efter en månad!?
De har också haft jättesvårt just att förstå detta med i vilken stad och land de bor i och vad som är skillnad på stad och land, Vevkodagar och månader var också svårt för dem, jag har fått träna detta hemma jättemycket med dem. De är nu arton och jag tror knappt inte att de kan sin adress? Definitivt inte postnumret. 

De har ett jättedåligt skriftspråk tycker jag men får väldigt fina betyg i skolan och då går de ändå på en gammal fin gymnasieskola som är erkänt snål med sIna betyg.

Sen finns det annat de kan så mycket bättre ,de får hjälpa mig med teknik och appar och inställningar av olika slag, De har mycket bättre självkänsla än vad jag hade i deras ålder och de är inte alls fördomsfulla och har en jättefin värdegrund och värnar om miljön.

De är annorlunda , barnen men de kommer nog bli fina vuxna. Det som oroar mig mest är den psykiska ohälsan som ökar så mycket. Det säger jag hela tiden till mina ungdomar, stressa inte, er hälsa är det viktigaste ni har.

Jag är inte ett dugg förvånad då man i Sverige inte ens lär sina barn säga hej, hejdå eller tack. Det är vad jag lär mina barn som prio och inte hur en paprika ser ut.

Att veta vad t.e.x en paprika heter och andra saker du stör sig på är helt oviktigt för barns utveckling, vissa saker verkar överdrivna.

Jag frågade om det var en fredagstråd av en anledning och jag är väldigt nyfiken på hur du uppfattat ditt uppdrag och vad 15+ års erfarenhet har lärt dej om barns utveckling

Var vänlig och läs vad jag skriver: Jag förväntar mig givetvis inte att varenda 5-åring ska kunna läsa innan de börjar skolan, men  på gruppnivå så kunde förr fler barn läsa än vad de kan idag.

(Ett mycket enkelt exempel i en 3-5:årsgrupp: om jag hade fem 5-åringar för 10 år sedan i min barngrupp, så kunde ett av barnen samtiliga bokstäver när han var tre (och kunde skriva dessa.) Ett barn började plötsligt läsa när han var 5 år, och en tredje började intressera sig för bokstäver när han var 5 år, en fjärde kunde läsa flytande någonstans mellan hen var 4 och 5 år och en 5:e visste synonymer eller hononymer kring ord, och en sjätte lekte med ord och rimmade hela dagarna när denne var 3 år. Idag ser det inte alls ut så. Barnen har snarare ett grundläggande ointresse för ALLT. Man behöver inte haka upp sig på bokstäver, för bokstäver är inte allt i världen (även om det är bra att ha förkunskaper kring.) Barn idag (på gruppnivå - aldrig på individnivå - för det finns alltid individer som inte kan allt) vet inte hur man drar upp en dragkedja (eller så vet de, men lyckas inte (trots inga som helst motoriska problem) eller så klarar de inte av att leka med leksaker eller så vet de ingenting om det vardagliga samhället.

Ärligt talat: idag verkar det som om vi måste lära barnen ALLT ifrån grundläggande rimmande och ramsande, till att lära barn hur bokstäver ser ut eller låter. Så var det aldrig förut och jag ser förfallet! 

Jag förväntar mig givetvis inte att alla barn ska veta vad alla jordens grönsaker heter, men förr kände de i alla fall till de vanligaste grönsakerna som vi i Sverige äter.

Ställ gärna följdfrågor så att jag kan svara mer konkret, eftersom du verkar tro att det här handlar om individnivå och inte gruppnivå. (Jag trodde verkligen att jag var tydlig med det här.)

Ett mycket konkret exempel: Barnen har reflexvästar på sig när de går ut. En dag låg dessa i torktumlaren och barnen fick därmed inte gå ut med reflexvästar. Vi förklarade både enskilt och i grupp 15 gånger om att anledningen till att reflexvästarna var borta, var att dessa tvättades och måste torkas, men om 10 minuter så kommer dessa fram. Jag förstår att barn inte alltid vill ha reflexväst på sig, men den konstigaste - och återkommande - frågan från barnen var: "Vadå tvättats? Vadå torktumlare? Vad betyder det?"