Otrohet, nu flyttar de ihop

Det kan kännas som att livet är slut, men det är det inte. Långt ifrån, och du kommer att komma igenom detta. Hur? Varför? För att du måste. För att man gör det när man har barn.

Låter hård, men har levt länge på ett sätt som gör att jag själv kan relatera till vad du går igenom. Jag tänkte på att begå självmord var femte minut. Var trött till tusen. Men jag har barn och att lämna dem var och är inte ett alternativ. Man ska inte leva för sina barn, inte lägga bördan av ens liv på dem, men för en kort stund kan man det, enligt mig. För ett kort tag var det det enda som höll mig uppe - att göra allting så bra för dem som möjligt. Som att det ska bli den bästa jävla skilsmässan som någon skådat. Typ så. Och tänkte på det utifrån, som i tredje person. Och vet du vad? Det fungerade!

Tog mig igenom det värsta på det sättet. Som att mitt liv var en tv-show, eller ngt. Men det har fungerat och ja, just nu är saker och ting harmoniskt och jag har funnit kärleken, som är djupare än jag någonsin har upplevt tidigare. Kanske för att jag själv har varit mer sårbar än jag någonsin har varit. Du kommer också att ta dig igenom detta. Sekund för sekund, minut för minut och timme för timme. Efter ett tag inser du att du kan ta det dag för dag och plötsligt har det gått en vecka, en månad och plötsligt år.

Jag tillhör dem som inte tycker att man bör säga till sitt barn vad som ligger till grund för skilsmässan. Det tillför ingenting av värde, enligt mig. Visst har jag blivit arg på barnens far. Ibland så det rykt ur mina öron och gnistor har haglat, men då har jag sagt att jag och pappa är osams just nu, men det blir bättre när vi lugnat ner oss. När barnen har frågat har jag bara sagt att det är mellan pappa och mig.

Om mina vuxna barn frågar mig i framtiden, då kan jag berätta, för då har de andra möjligheter att ta till sig och processa den informationen och vad den innebär. Förhoppningsvis har jag även landat och är stabil nog att de kan se i backspegeln att det ju gick bra. Det sista jag vill verkligen, är att de ska känna någon form av behov att ta hand om mig, vilket jag är rädd för att det blir om de förstår upprinnelsen till skilsmässan. Jag vill inte att våra barn ska behöva känna ett sådant ansvar.

Precis så här känns det, tänker på självmord var femte minut. Men jag måste ta mig igenom det här, som du säger, jag har barn.

Hur undvek du att bli helt permanent känslomässigt förstörd? Fint att höra din historia.

Brukar tänka så också, att en gång otrogen alltid otrogen. Men jag känner båda litegrann (hon är kollega till honom) och de är normalt inte otrogna nån av dem, båda kommer från långa förhållanden, de bara blev väldigt kära och känner att de funnit sin andra hälft. Vilket är oerhört sårande såklart. Vi hade 15 år ihop.

Jag kommer aldrig mer att lita på en man. Om man kan krossa nån efter 15 år, vem kan man då lita på.

Jag ska inte prata illa om honom till barnet. Men jag fattar fasen inte hur den här smärtan ska gå över.

Jag har inte ens tänkt tanken att mitt barn ska känna behov att rädda mig. Visst var jag fruktansvärt sårad men samtidigt bestämd att resa mig och gå vidare. Jag tror att det var bra för barnet att förstå vad som hände, på en anpassad nivå, så att hela grejen kändes mindre absurd. Också, jag tror om barnet förstår att det är vuxna som är problemet då är det mindre risk att barnet skyller på sig själv. Men vad än man gör och säger får man inte sätta barnet i position att denne känner att det är fel att tycka om den andra föräldern.

Precis så här känns det, tänker på självmord var femte minut. Men jag måste ta mig igenom det här, som du säger, jag har barn.

Hur undvek du att bli helt permanent känslomässigt förstörd? Fint att höra din historia.

Håller med dig till fullo i det sistnämnda. Det första, jag tror att det är väldigt lätt hänt att barnet ändå tycker synd om den lämnade föräldern. Näst intill oundvikligt. Vill rädda, vill hjälpa, osv. Tror det är nästintill oundvikligt, när någon man älskar blir lämnad. Själv ville jag inte att våra barn skulle riskera att känna så. Medlidandet. Det här att mamma sitter själv i lägenheten o pappa och nya befinner sig i vårt gamla hus. För att få barnet att förstå att det är de vuxna som är problemet går att göra utan att berätta att det handlar om svek eller förskjutna styrkeförhållanden.

Nu hade jag turen att mitt ex även han satte barnen främst. Vår skilsmässa tog tre hela år från start till slut. Jag flyttade ut rätt omgående, men vi ägde huset gemensamt och allt mitt var kvar där i säkert två år. Åkte på gemensam traditionsenlig solsemester. Barnen fick landa. Och jag. Jag fick tid att landa mellan varven! Sedan tog vi nästa steg. Och så vidare. Han och hans nya tog det varligt. Lugnt. Och min respekt för dem väcktes. Om de nu vet att det är de för resten av livet, vilket jag verkligen önskar dem, vad gör då något år för skillnad? Tack och lov resonerade de så, och det har underlättat för oss alla.

Beror på hur gamla är barnen men jag tror att barn har rätt att veta en anpassad version av sanning. I ditt fall skulle jag säga att jag är arg mot pappan och andra kvinnan för vad de gjorde är inte okej men att det är okej att älska sin oappa och tycka om den nya kvinnan. Du vill inte att barnen inte vågar prata om henne alls för du vill veta om hon behandlar dem väl. Du behöver inte vara kompis med pappan, om det är möjligt organisera så att hämtning och lämning sker på skolan så att ni träffas minimalt.

Jag tror man måste vara medveten om att kärleken kan ta slut även om det inte varit otrohet inblandat. Även om TS man hade gjort "allt rätt" och inte petat på sin kollega fysiskt men varit känslomässigt såld på henne och därför gjort slut med TS så tror jag hon hade känt samma svek och ledsenhet ändå.

Att leva i en kärleksrelation innebär alltid att man kan bli lämnad en dag, eller att man själv är den som vill lämna. Och det måste få vara så.

Men att inte känna tillit till andra efter en separation behöver man jobba med, för det kommer förgifta allting och bara bli bitterhet och ännu mera uppgivenhet och hopplöshet. Det lägger sig som ett filter över allt.

Jag tror istället man behöver jobba med acceptans och förlåtelse om man vill må bra. Svårt jag vet, men långsiktigt är det det bästa.

Att välja kärlek, förlåtelse och acceptans är det bästa, samt att jobba med sitt eget värde och sin självkänsla. Är man i harmoni med sig själv så är man bättre rustad att klara livets motgångar.