autism partner

Jag tycker det är jättebra att du försöker ta reda på så mycket som möjligt INNAN barnen kommer! 

Min erfarenhet är dock att ja, de fortsätter vara den de är även efter barn och i många fall blir det mer tydligt iom att barn är oförutsägbara. 

Mina barns far har aspergers, HAN var den som var pådrivande om barn när vi skaffade det, jag ville absolut ha, så när han började påpeka att det var dags så började vi försöken. 

Han hade en vision om föräldraskapet, vi hade samma åsikter om uppfostran osv. Men jag upptäckte att det var JAG som skulle genomföra allt detta, jag fick vara samordnaren i familjen AB, jag fick stå som en bumper mellan honom och barnen om det blev tokerier. 

Han ÄLSKAR sina barn och idag är de vuxna och vet det mycket väl. De visste det även när de växte upp men då var de känsligare och saknade så klart sin pappa som aldrig haft dem mer än sporadiskt. Så ja, det har påverkat dem negativt att jag inte orkade med att 'ta hand om' även deras pappa när de var små, jag gick in i väggen totalt. 

Han fungerade mycket bra med dem i givna situationer som han behärskade. Tex när han lärde dem att byta tändstift på bilen. Men i andra sammanhang? Nej. När jag ett tag jobbade helg ibland så kom jag en dag hem och möts av barnen som undrar vad det blir till middag, de var vrålhungriga för de hade ätit en chokladkaka och delat på ostbågarna som var kvar sen fredagkvällen. Orsaken? Jag hade inte talat om vad han skulle göra för lunch. 

Jag hade aldrig egentid eller tid för återhämtning i princip. Min mor dog tidigt, när barnen var små och någon annan hade jag inte. Även de få ggr han hade barnen så kunde jag inte slappna av då han hux flux kunde dyka upp med dem när det blev för jobbigt. Oftast var det dock hans nya som inte gillade att barnen var där och han hade inget att sätta emot, han kan inte sånt. Nu är de dock separerade och han har en ny, men barnen är ju vuxna nu så.. 

Barnens faster har också asperger. Det upptäcktes dock inte förrän hon fick barn. Innan tänkte vi att hon hade sina egenheter, men det gick sällan ut över någon annan på ett sätt som vi behövde bry oss i. Tex kunde hon bli upprörd för att barnens pappa som önskat sig en jacka i födelsedagspresent fick den i förskott och ANVÄNDE den innan han fyllt! Orsaken till att han fick den innan var för att hans jacka hade gått sönder så han behövde verkligen en ny. 

När barnen kom fick hennes man ta ett stort lass. Han tog i stort sett allt som inte fanns planerat i förväg och med samma rutiner som vanligt. När de en gång var på julmiddag och skulle hem, för barnen var supertrötta (kl var omkring 22 och de brukade lägga sig 19.30 på den tiden) så satt hon lugnt kvar och drack sitt kaffe, hällde upp en kopp till tom, för hon hade tänkte sig att dricka två koppar. Så, utan att låta sig stressas det allra minsta satt hon fortfarande kvar när pappan bytt till pyjamas på dem, borstat deras tänder och gjort dem klara. 

Han röt i och sa att nu spänner jag fast dem i bilbarnstolarna och är du inte i bilen när jag är klar får du sova kvar här. (OBS, vi visste inte att det var asperger, den diagnosen hade knappt någon ens hört talas om då) Hon stod vid bilen, men det hela slutade med att hon dammsög halva natten när de kom hem. 

Min nuvarande man har också asperger haha. Men vi har inga barn och ska inga ha. Mina är som sagt vuxna nu. Han har två barn, ett vuxet som han fick med en kvinna han var gift med. De hade gemensamt kommit överens om att inte ha några barn, hon födde upp div djur och hade inte tid eller lust, han ville inte ha några. Men hon ångrade sig och slutade med p-piller utan att säga till. Han gjorde sitt bästa men de skildes när barnet var ett år. Då hade han total depression som tog många många år innan han bemästrade. 

Det andra barnet har han med en kvinna som han var kk med, hon ville dock mer och under en festkväll där han hade druckit en del alkohol drog hon av kondomen utan att han märkte det. Hon visste att hon hade ägglossning och det 'tog sig'. (Ja, jag vet att det gick till så, hon har berättat det för mig, jag kände dem båda långt innan min man och jag blev ett par) 

Han blev då sambo med henne och försökte vara en sån pappa han tror att man måste vara, hamnade i depression igen och de separerade när barnet var knappa 6 månader. 

Sen levde han ensam länge och väl tills vi en dag klickade. Han har sjukhusskräck så han fick panik när vasektomi togs upp, men han gick i terapi och lyckades genomföra en så att jag skulle slippa preventivmedel eftersom jag inte mådde bra av dem. Kondom vågade han inte lita på även om han litar på mig. 

Barnen då? Ja, den första mamman var klok nog att låta barnets och makens relation utvecklas i egen takt och ställde aldrig några krav annat än att om han sagt att de skulle se så fick han hålla det. Att hon träffade en ny man ganska snart underlättade också, den mannen har på ett fantastiskt sätt tagit till sig barnet som är som hans eget. Maken och det vuxna barnet har idag en god kontakt om än mest via telefon pga att barnet bor många mil härifrån. 

Barn nr två, ja den mamman har tyvärr ryat omkring och varit jättearg för att han inte ville bo med dem och det var en strid om nästan allt. Den mamman har ADHD plus att hon är fruktansvärt omogen.

När jag kom in i bilden på ett närmare plan uppmanade jag maken att kontakta soc för familjesamtal och det gjorde han, med stöd av mig. Mamman trodde han ville återförenas och kom glatt dit men blev vansinnig när hon upptäckte att han helt enkelt bara ville ha ett fungerande samarbete. 

Soc kallade till flera samtal om samarbete och jag bjöds in till några av dessa. det gjorde tydligen mamman rädd så hon skärpte till sig så inte jag och maken skulle ta barnet. Vad hon fick den tanken ifrån vet jag inte. 

Barnet som idag är mellanstadiebarn och maken har dagumgänge och telefonkontakt, men detta faktiskt mest pga barnet som också har en del diagnoser och inte klarar av bytet av miljö. 

Frågar man maken hur han känner för sina barn säger han: Jag älskar dem, men jag vill inte ha dem vilket låter hårt, men det han menar är att han hellre hade varit utan barn som han ville eftersom han inte klarar av att vara en sån pappa han tycker att man ska vara. 

Så, är du beredd på att ta hela lasset och kanske också få en man som man också måste 'uppfostra' inte alltid med bra resultat, så kör på! Kan ni dessutom skapa rutiner som ser likadant ut varje dag, med dagsschema om så behövs så ser jag inget hinder. Jag som person är mer 'konstnärligt' lagd och tar gärna dagen som den kommer och dör lite inombords till slut om jag tvingas till det. 

Maken och jag har idag ett härligt liv, vi har varsin hobby som vi utövar var och en på sitt håll och så gör vi sånt vi båda gillar emellan. Det är en sak till, har din maken en hobby som tar mycket tid är det inte säkert att han förstår att han bör dra ner på det lite. 

Mitt främsta tips är att lära känna din man ordentligt INNAN ni får barn ihop. Många med autism har dessutom specialintressen. Om din partner verkligen vill ha barn, så se till att barn/barnuppfostran etc blir till ett "specialintresse." Räkna dock inte med att din partner kommer att ha en aning om vad det innebär att bli förälder trots det.

Min man är autistisk. Vårt största problem var att jag inte kände honom tillräckligt väl innan vi fick barn. Vårt bästa beslut var att jag lyckades få "barn" till ett specialintresse. Han läste inte mer än en enda föräldrabok, men han tyckte att det var kul att diskutera det blivande barnet. Det upptog hans tankar 24/7 under 9 månaders tid, vilket gjorde att jag på ett teoretiskt plan kunde förbereda, förbereda och förbereda.

I VÅRT fall var den största chocken för min man att han hade någon slags inre bild av hur han skulle kunna "ligga och läsa och le mot barnet som satt och lekte fridfullt på golvet." Nåja, det fungerade ju tills ungen lärde sig krypa, men därefter rasade min mans värld samman.

Han hade dessutom MYCKET svåra problem med de tvära kast som sker under det första året: plötsligt, från en vecka till en annan, så ska barnet äta smaksensioner - från en dag till en annan ska man ha en annan blöjstorlek - från ett par-tre dagar så växer ungen ur sina kläder. JAG hjälpte till genom att göra scheman av alla dess slag, förbereda i god tid och försöka ta det lugnt.

Jag köpte en självhäftande griffeltavla som vi tapetserade ytterdörren med. Där gjorde jag scheman av alla de slag under perioder.

Idag har vi en 8-åring ihop. Min man har lärt sig livets gång och klarar ut det allra mesta och är en otroligt fantastisk far! Han har misslyckats flera gånger; jag har varit ledsen och frustrerad och rädd för vårt barns säkerhet ett par gånger, men sedan flera år tillbaka litar jag blint på honom. Vår son skulle aldrig kunna ha en bättre far! (Det finns trots allt fördelar med autism också - i vårt fall, att fadern är som ett uppslagsverk och verkligen lever för vårt barn och lär honom allt han kan.) Det har varit en resa, tidvis svår, men företrädesvis väldigt bra. Min man har lärt sig samtidigt som vårt barn, typ. (Min man hade inga scheman. Inga hjälpmedel alls, men jag sade att det var för barnets skull... och han gick med på det och lärde sig därmed att hantera omgivningen.)

Man skaffar inte barn lättvindigt med en person som har autism, men om man väl gör det, så kan det gå riktigt bra.

Som jag sa innan så betyder maska att den autistiska spelar neurotypisk för att omgivningen kräver det. 

Är de autistiska du känner män eller kvinnor? För kvinnor drar nästan alltid det största lasset oavsett om de har diagnos eller inte. En autistisk kvinna förväntas (läs man kräver) ta samma ansvar som en NT kvinna medan en autistisk man ses som ett barn. 

Man kan dela upp ansvaret mellan sig. Om en tvättar kan en annan gå på föräldramöte. 

Ska tillägga att min man tar stort ansvar för hem och barn och har alltid gjort (utan att det blir som jag beskrev ovan, det var en extrem situation i en ganska tung period i livet). Han har inga problem att se till barnens behov av mat, sömn, kläder efter väder, etc.

ibland när nån gråter kan han fastna lite i hur situationen uppkom, istället för att gå direkt till stadiet ?trösta?. Men han lär sig.

jag har två barn också sen tidigare förhållande, så det här med att man stegvis får diskutera sitt föräldraskap och vad man tänker om ditt och datt är ju verkligen inget unikt för folk med asperger. Man kan vara överens om allt på förhand och sen behöva revidera sin ståndpunkt.

min man har också stora fördelar i sitt föräldraskap. Han orkar vara principfast när jag själv inte riktigt pallar med, tex vid tjat om mer skärmtid.

Jag är en autistisk mamma med en autistisk dotter, och en frisk son. Ser helt ärligt inga problem alls med det. Jag har levt med autism i hela mitt liv, det är den enda verkligheten jag känner till och jag har spenderat hela mitt liv till att anpassa alla situationer efter mina egna behov. Har varit gift med min friska make i över 15 år, vi har ett lyckligt och högt funktionellt äktenskap. 
Min dotter kräver, precis som jag vid den åldern mycket extra hjälp i vardagen. Jag vågar ta hjälp från samhället, det är nog det viktigaste jag gör. Hon har en egen pedagog i skolan men går i vanlig klass, hon har hjälpmedel hemma för talsvårigheter och förståelse som vi tagit fram med en logoped, vi får ekonomiskt stöd av Försäkringskassan, har en kontaktsjuksköterska som vi träffar tätt osv osv. 
Vi som är autistiska kan med rätt förutsättningar (och givet att nedsättningen inte är för kraftig) bli högfungerande i samhället. Vi är inte på något sätt hopplösa, bara lite annorlunda. 
Glad att min make aldrig tvekade en sekund på att skaffa barn med en autistisk kvinna (eller backade när det första barnet själv fick samma diagnos)

Autistiska människor är naturligtvis inte nödvändigtvis totalt empatilösa eller så.

Men ärligt talat. Att uttrycka empati på olika vis är en ganska stor del av att vara empatisk.

Så jag köper tyvärr inte rakt av förklaringen att någon är exempelvis empatisk, innerst inne. Men bara utrycker det lite annorlunda. Att vara empatisk är för mig en aktiv handling lite förenklat.

Och även att uttrycka empati eller för den delen andra sociala funktioner lite annorlunda, om så bara så liite, det får tyvärr faktiskt i det långa loppet väldigt stora social följdverkningar i det vardagliga livet. Oftast..

Inte oansenlig del av mänsklig kommunikation ligger i de små små nyanserna. Det är sånt som ibland ligger till grund för olika missförstånd och sånt.

Därmed inte sagt att autistiska människor är känslolös. Tvärt om!

Förlåt att jag avbröt..