autism partner

Kan man ha nivåer på sin autism? Jag har den diagnosen, men jag har aldrig fått en nivå. Mild på vissa kriterier, högt på några andra men jag har aldrig fått en graderad nivå med en siffra.

Man kan ha nivå 1-3 och det baseras på ens hjälpbehov. Har du bara boendestöd eller liknande är du troligtvis på nivå 1 (den lättaste) bor du på gruppboende är du troligtvis på nivå 2 eller möjligtvis 3. Nivåerna har bara funnits i några år utreddes du innan eller om de använde diagnosmanualen ICD är det därför du inte har fått någon nivå 

Har inget hjälpbehov på det sättet. En del sociala koder och missförstånd men det hjälper min man mig med. Så inget boendestöd. Jag ligger då kanske på 0,5 på en sådan skala. 

Någonting genomgående i svaren är att det krävs otroligt mycket anpassningar och analyserande av den som är partner till någon med autism, det känns inte riktigt som att det ges lika mycket tillbaka- det är nog där bristen på empati kommer in, oförmågan att anpassa sig för någon annan- partner eller ej.

Jag tror inte heller att det går att leva särskilt länge med en med autism om man blir utbränd och behöver bli omhändertagen själv, föräldraskapet tror jag också behöver uppvägas av en neurotypisk förälder för att det ska bli bra.

Håller med. Har också ett barn med autism och det är jäääätte tufft. Autism är väldigt ärftligt. Jag kan bara tänka mig att det måste vara väldigt mycket värre om man har en autistisk partner och ett autistiskt barn att ta hand om.

Jag vet ingen som anpassar sig så mycket som autistiska men våra anpassningar räknas inte eftersom autism ses som fel och neurotypisk som rätt. När en autistisk anpassar sig efter en neurotypisk kallas det att maska och det innebär att man trycker ner alla sina egna känslor för att passa in. 

Vad gäller föräldraskapet så tar traditionellt kvinnan på sig största rollen och mannen ses som en sekundärförälder. Har pappan autism brukar han ses som totalt inkompetent medan en mamma med autism förväntas dra samma lass som en neurotypisk kvinna. Det här är bara unkna könsroller och har inget med biologi eller autism att göra. 

Varför tumme ner? Autism är en funktionsnedsättning. Jag kan bara inte föreställa mig att det kan gå särskilt bra om en autistisk förälder får ett autistiskt barn.
Och vill man verkligen göra detta mot sitt barn? Riskera denna nedsättning?
Sen får ni såklart tycka att det inte är nåt speciellt jobbigt.

Jag vet att många med autism bränner ut sig för att försöka passa in i mallen men faktum är att jag känner ingen som lever med en autistisk partner som inte får dra det största lasset med allt, och då framför allt om man har barn. Jag har aldrig hört uttrycket maska, vad skulle det stå för?

I föräldrarollen måste man kunna kommunicera med lärare, läkare, andra föräldrar, stå i kiosken för fotbollslaget mm, en massa sociala sammanhang där jag också vet att partnern utan autism är den som får göra det mesta, oavsett kön. 

min Man har påbörjat en utredning och indikationen är att han har autism (asperger). Det var inget jag tänkte på förrän en incident inträffade med våra då två små barn (han lämnade dem i vagnen utomhus för att gå och hämta saker i lägenheten) varpå allmänheten reagerade o ringde polis, som Gjorde soc-anmälan. Han var borta 10-15 minuter, ena barnet sov och andra hade han parkerat i närheten av nåt som barnet gillar att titta på.

polisen tyckte Att han verkade helskum och vägrade åka därifrån innan jag kom. 

jag blev ju ej glad och undrade hur fan han tänkte. Det hade inte slagit honom in att barnen skulle kunna bli oroliga, dels av att han var borta, dels att andra skulle kunna reagera och att det i sig skulle vara skrämmande för barnen att okända personer dök upp. Till saken hör också att han var ganska stressad vid just den tidsperioden då han börjat plugga en svår kurs och fick vabba mkt pga jag var på nytt jobb.

lång historia kort men allt löste sig så småningom. Självklart fick vi gå till soc och prata. De bedömde att de kunde lägga ner utredningen med medskickat att jag väl måste vara medveten om att jag kan behöva få ta ett större ansvar för vissa bitar, vilket jag ju är.

jag upplever, om jag ska summera nu när det gått några år sen händelsen  att  hans asperger inte är några problem egentligen i föräldraskapet. vissa saker som är självklara för mig måste han dock lära in mer än att det faller sig naturligt. Och det gör han. Han har en vilja att utvecklas.

innan vi träffades var jag ihop med en annan kille med (diagnosticerad) asperger. Med honom hade det aldrig funkat för mig att ha barn, men det var att våra personligheter inte gick ihop. Inte själva aspergern. 

Nej, de bara visar det på ett annat sätt.