autism partner

Min partner har autism. Han är väldigt rädd om mig och omtänksam utifrån vad han ser och saker han vet (hur mkt jag jobbar, att jag har vissa skador i skelett och diskar, sover för lite och liknande konkreta grejer). Varför jag är glad att vi inte har barn tillsammans är för att han skulle ha oändligt mkt lättare att trösta ett barn som har brutit armen än ett barn som är förtvivlat för att det själv gjort något dumt eller elakt. Det finns något att man ska "förtjäna" saker över hans resonemang och med det brister han så tydligt i sin empati. Vi träffades efter 40 och det är i milsvid skillnad på mina behov av att få tillbaka kärlek på samma sätt, idag, och mina behov som 20-åring. Då hade det aldrig funkat och vi hade garanterat bråkat ännu mer om bemötandet av gemensamma barn. Jag har fått säga till honom på skarpen hur kärlek och omsorg om barn funkar när han grott fast i den här "förtjäna-inställningen" till min då truliga och stundtals jäkligt jobbiga tonåring. Hans autism peakar verkligen på just det empatiska "området", men inte i att vara generös, se att någon behöver hjälp eller behöver vila - där är han oerhört generös och tjänstvillig. Han skulle dock aldrig fråga mig om jag vill eller behöver lätta mitt hjärta om något jobbigt. 

Min sambo tycker ilska är en känsla han har nära till. Dock är ilskan ofta panik, rädsla och ledsen men han förstår oftast inte det förens efteråt. Vi brukar lösa det att han har ett rum han får stänga in sig i och komma tillbaka när han är lugn. Vi undviker även att få det låta som kritik om vi har synpunkter på varandras beteenden. Men det är tufft och vi är väldigt noga att barnen inte ska uppleva bråk. Så mycket handlar om att förebygga och vi tar mycket kommunikation via textmeddelanden. 

Men jag är ledsen och deprimerad i perioder när det har varit slitsamt mellan oss. Men hur mycket som beror på min sambo eller hur jag fungerar som person vet jag inte. Jag har svårt att se att jag automatiskt skulle varit lyckligare med någon annan. Barnen älskar sin pappa och deras relation är väldigt fin. 

Nivåerna är mer hur mycket hjälp man behöver från samhället. 1 är viss hjälp och nivå 3 är mycket hjälp och då bor man oftast på ett gruppboende. 

Jag har autism och är kvinna. Jag har väldigt svårt för överraskningar och spontanitet vilket ställde till en del problem i vår relation tidigare. Men han är rätt tolerant. Älskar att planera och schemalägga, även vardagliga grejer så att så lite som möjligt lämnas åt slumpen. 

Vårt sexliv schemalägger vi. Det här skrattar folk åt om jag berättar det, att jag har schemalagt vårt sexliv. Men för mig funkar det, jag vill veta vad vi skall göra, när, vart och hur. Han får givetvis komma med synpunkter, önskemål, det är något vi diskuterar ihop. Då kan vi ha ett rikt högfrekvent sexliv. Då gillar jag sex, om jag får planera vill jag ha sex varje dag. Annars vill jag inte ha sex alls.

Skall man planera nästa veckas sexliv sexliv så görs det här bäst snart efter sex, för annars kommer mannen överdriva sin sexuella lust om det görs innan och schemat blir orealistiskt.

Jag har ett autistiskt barn och han är såklart underbar på alla sätt och vis. Men det kommer nog att bli en utmaning för den som lever med honom. 

En aspekt som finns är ju detta med barn, vill du ha det? Självklart kan många med autism ta hand om ett barn men det kan ju innebära stora utmaningar. Dessutom är ärftligheten hög så risken/möjligheten är stor att era barn också får autism. Du får nog räkna med att dra största lasset själv om ni får barn. Är du okej med det, kan vara värt att fundera på.