Vi skriver en sommarberättelse tillsammans

Sinnduah blir klockrent. Sen tycker jag att vi fortsätter att ignorera uppenbara tramsinlägg om älgar som studsar ( ) osv.
Njöt av spännande läsning nere på ett skär idag. 19 grader (inte 21) i vattnet. Men kunde ligga i en stund. Sen kom faktiskt en kvinnlig granne, dock hette hon inte Saga, och vi tog en kaffe och pratade om hur mycket vildsvin det kommit hit senaste åren. En bra morgon helt enkelt! Nu ska jag ut och prova fiskelycka.
Hoppas ni mår bra och att ni får en underbar dag. 

Ingenpsykolog skrev 2022-08-10 23:46:11 följande:

Du får ta all den tid du behöver! Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! Jag är så grymt imponerad av din och TS fantasi och sätt att skriva på. 

Jag tål inte att jämföras med Det okända djurets makalösa sätt att skriva på. Men tack! Ville sätta en ganska så neutral start som hade många olika utvecklingsmöjligheter. Sen kan jag erkänna att även fast långt ifrån allt stämmer så relaterade jag en aning till mig själv i starten. Jag har under flera veckors tid (förutom en vecka utomlands) spenderat min tid ensam, plus en katt, i ett sommarhus på landet. 100 meter från havet. Att berättelsen skulle ta den här riktningen hade jag aldrig kunnat tro och jag är så imponerad och fascinerad av den. Jag stod på bryggan sent igår kväll, det blåste ordentligt, kanske 19 i byarna. Tog ett kvällsdopp och tänkte på vattenandarna  

Han inser att hon har rätt. Under de senaste åren har hans egen forskning ofta känts deprimerande och inte särskilt hoppfull. Han har sakta men säkert förlorat tron på att saker kan sluta lyckligt och därmed även tron på sin forskning. Medan han sitter försjunken i tankar ser han i ögonvrån hur Saga försöker trösta vattenanden genom att smeka henne ömsint över kinden. När det inte hjälper sitter hon tyst en stund och ser ut att fundera på någonting. Sedan säger hon plötsligt: Vet du, det här påminner mig om någonting. Casper rynkar ögonbrynen och känner genast hur oron stiger upp inom honom. Vad är det han har missat nu då? tänker han, men det säger han inte. Istället säger han: Om vad? Saga ler vemodigt innan hon svarar: Om den stigande havsnivån.

Casper rycks ur sina tankar och ser sig omkring. Den lilla källaren de befinner sig i har nu börjat bli vattenfylld. Vattenandens tårar strömmar fortfarande nedför hennes kinder, utan minsta tecken på att de kommer att ta slut. Hennes stora, sorgsna ögon stirrar oseende ut i rummet och gråten får hennes magra bröstkorg att höja och sänka sig upp och ner. Casper vill säga någonting. Be om ursäkt. Ställa allt till rätta. Men han sitter bara handfallen kvar och ser på när hon gråter alldeles otröstligt. Tveksamt, mest för sig själv, säger han: Hon måste väl få slut på tårar snart? Saga ser allvarligt på honom och svarar: Jag är inte så säker på det. Hon är en vattenande och har nog hela havet inom sig. Tårarna tar nog aldrig slut.

Sedan sitter de tysta en stund och betraktar den stigande vattennivån i rummet. Till slut säger Casper: Tror du att det kan bli farligt? Saga ser ut att tveka ett ögonblick innan hon svarar: Om vi kommer att drunkna i hennes tårar menar du? Ja, med tanke på hur fort vattennivån stiger och att vi måste söka skydd här nere, så är det nog troligt. Plötsligt står de inte bara inför ett, utan två hot. Antingen kommer de att drunkna nere i källaren eller så kommer de att spolas bort av jättevågen. Det är som att välja mellan pest eller kolera, mumlar Saga i ett försök att lätta upp stämningen. Men det lyckas tyvärr inte, snarare tvärtom.

Till slut skakar Saga på huvudet och skrattar. Ett kallt, hårt skratt utan någon glädje i. Casper ser på henne ett ögonblick och förstår ingenting. Några sekunder senare kan han inte låta bli att fråga: Vad skrattar du åt? Med anklagande ton. Saga lugnar ner sig igen och slutar skratta. Ingenting. Eller jo, jag skrattar åt hur otroligt väl den här situationen speglar verkligheten. Ser du inte det själv? Casper begriper inte alls vad Saga skrattar åt. Det enda han kan tänka på är att de står inför två potentiellt livsfarliga hot. Det ena är att drunkna i någons tårar och det andra är att spolas bort av en jättevåg. Inget av alternativen låter särskilt lockande. Tvärtom, så får de dystra framtidsutsikterna honom att vilja göra vattenanden sällskap i gråten.

Vattennivån i rummet stiger skrämmande fort och vågen kommer inte svepa förbi än på ett tag. Till dess måste de stanna nere i källaren. Är det ens möjligt att överleva det här? De följande minuterna kommer att avgöra hela deras framtid och tiden räknar obarmhärtigt ner mot det oundvikliga. Utan ett ord ställer han sig upp, för vattennivån i rummet är nu så hög att det börjar bli svårt att sitta ner. Saga följer hans exempel utan ett ord. Sedan förklarar hon vad hon menar:

Det du gjorde mot vattenanden orsakade den stigande vattennivån, på samma sätt som människors val orsakade den stigande havsnivån. Precis som du, så lyckades de aldrig förutse det. Men nu när vi vet vad det beror på, så är det dags att göra någonting åt det. Håller du inte med? Casper lägger pannan i djupa veck, men förstår inte vad hon är ute efter. Gång på gång känner han att han ligger steget efter. Att det här, ön Sinnduah, är hennes hemmaplan och inte hans. Han är van att ha koll på läget och svar på tal. Men här på ön, där helt andra lagar än logikens råder, begriper han plötsligt ingenting. Saga verkar däremot alltid ligga steget före.

Du har orsakat en livsfarlig växelverkan, precis på samma sätt som människan gjort det. Människan förstör haven och allt som lever i dem. När haven blir sjuka, så blir vattenandarna också det. Då kan de inte längre hålla nere havsnivån och katastrofen är ett faktum. Fattar du?!

Ja, jag tror det. Men om vattenandar fyller en så viktig funktion, varför har jag då aldrig hört talas om dem tidigare? frågar Casper. Det har du, svarar Saga, men inte vid deras rätta namn. Du har väl hört om sjöjungfrur, havshäxor och sirener? Det är andra namn för vattenandar. Nu för tiden brukar de omskrivas som förvirrade valar som irrat sig för nära land och måste lotsas ut i havet igen. Casper lyssnar bara med ena örat nu, för den stigande vattennivån i rummet gör att han inte kan koncentrera sig på vad Saga säger. Den börjar verkligen bli oroväckande hög. Vattnet når honom redan till bröstet och det finns ännu inget tecken på att vattenanden är på väg att sluta gråta. Snart kan de inte vara kvar i källaren längre. Då måste de gå upp i stugan igen och utsätta sig för den stora vågen när den sveper in över ön.

Om det är någonting som Casper är expert på, så är det katastrofer, och det här kommer inte att sluta lyckligt. Det vet han. Trots att den stigande vattennivån distraherar honom, så lyckas Sagas nästa ord fångar hans uppmärksamhet på nytt. Det positiva är att vi fortfarande kan skriva om slutet på den här sagan. Bara vi vågar tror på att vi kan lyckas, säger hon och även om hon ler självsäkert mot honom, så kan han se att hon är blek i ansiktet av rädsla. Men det skulle hon aldrig erkänna, för hon väljer att tro på lyckliga slut och Casper tänker inte vara sämre. Du har rätt, svarar han, det finns fortfarande tid att ställa allt till rätta. Både här på ön och ute i världen.

Saga ler mot honom. Ett äkta, genuint leende och det är som att se solen stiga upp inom henne. Casper ser henne djupt i ögonen och blir alldeles varm inombords. Så, vad ska vi göra nu? frågar han och bryter förtrollningen. Nu måste vi lämna tillbaka vattenanden till havet och stoppa vågen innan det är för sent, säger Saga och i nästa stund börjar hon röra sig i riktigt mot luckan. Kom nu! Vad väntar du på? ropar hon över axeln.

Casper följer tveksamt efter och känner hur paniken börjar sprida sig inom honom till följd av den klaustrofobiska känslan i rummet. Han måste gå på tå för att håll huvudet över vattenytan och ännu värre är det för Saga, som inte längre bottnar utan måste simma. När de kommer fram till luckan skruvar Casper så fort han kan på vredet, för han håller på att gripas av panik. Bara tanken på att drunkna, instängd här nere i källaren, får honom att svettas. Då luckan äntligen går upp drar han en djup suck av lättnad och klättrar genast upp för de smala trappstegen. Saga protesterar inte, utan stannar kvar sist nere i källaren och erbjuder sig frivilligt att hämta vattenanden. Sekunden därefter försvinner hon ner i det mörka vattnet.

Tiden går och Casper börjar bli orolig när Saga inte kommer upp till ytan igen. Har det hänt någonting? Har hon slagit i huvudet och tuppat av där nere i mörkret? tänker han och förbereder sig på att vara tvungen att återvända ner i mörkret och rädda henne. Annars förstår han verkligen inte hur hon kan hålla andan så länge. Men efter nästan övernaturligt lång tid dyker hon äntligen upp. Hon flämtar efter luft och frigör sig varsamt från vattenanden som hon håller i famnen.

I samma stund som de har tagit sig upp ur källaren, så hör de ett fasansfullt ljud utifrån. Ett rytande dån, som de vet alltför väl vad det betyder. Den stora vågen är på väg rakt emot dem nu. Kom, nu skriver vi om slutet på den här sagan, säger Saga och skyndar sig mot dörren. Casper tvekar några sekunder innan han lyfter upp vattenanden i famnen och följer efter.