Jag får helt enkelt stanna här tills stormen har dragit förbi, svarar Casper och rättar till de blöta handdukarna som vattenanden är inlindad i. Saga ger ifrån sig en uppgiven suck. Stormen kommer inte att dra förbi. Har du inte fattat det än? För att vara en framstående forskare, så är du verkligen ovanligt trög. Casper blänger surt på henne innan han svarar, för han är inte van vid att bli kallad trög: Och för att vara en trevlig granne, så är du verkligen ovanligt otrevlig. Saga rycker på axlarna. Vem har någonsin sagt att jag är trevlig? frågar hon, vilket får Casper att börja tänka på sin gamla mormor Karin. Hon talade alltid gott om sin granne och hoppades att Casper skulle få träffa henne en vacker dag. Det fick han också, men det var inte så här han hade tänkt sig det mötet. Min gamla mormor Karin sade alltid att du var så trevlig, mumlar Casper. Det beror kanske på att hon inte försökte kidnappa vattenandar? svarar Saga blixtsnabbt och frågan blir hängande i luften.
Casper är tyst en stund, men hans hjärna jobbar frenetiskt med att försöka komma fram till en lösning. Dessutom var det någonting med det Saga just sade, som fick honom att bli nyfiken. Efter en stund harklar han sig och tar till orda på nytt: Kände min mormor till vattenandarna? Saga höjer återigen föraktfullt på ögonbrynen och Casper känner än en gång att har missat någonting. En känsla som han verkligen inte är van vid. Vad tror du själv? fnyser Saga. Din mormor var uppvuxen här på ön. På Sinnduah. Den stora mötesplatsen. Ringer det några klockor än? Casper rodnar lite och känner sig dum, samtidigt som han undrar varför Saga alltid måste vara så otrevlig. Men han förstår att det beror på att han inte har gjort något särskilt gott första intryck. Hon vet ingenting mer om honom, än att han kom hit till ön och genast ställde till det. Hon vet inte hur han har kämpat med att försöka lösa klimatkrisen under flera års tid, utan att lyckas. Hon har ingen aning om hur många timmar han har lagt på att söka svar där det inte finns några. Hur många nätter han har legat vaken och kallsvettats av ångest inför framtiden. En framtid som ser mycket mörk ut och närmar sig med stormsteg.
När han inte svarar fortsätter Saga att berätta om hans mormor: Det klart att din mormor kände till vattenandarna. Alla här på ön känner till dem, men det var länge sedan vi såg någon. Senaste gången var då min morfar räddade en. Sedan dess har de lyst med sin frånvaro. Det var därför jag blev så överraskad när jag fick syn på vad du hade hittat. Jag har aldrig sett en vattenande med egna ögon förut, även om jag alltid känt till deras existens. Nuförtiden är de mycket sällsynta, men förr levde de i harmoni med människorna.
Det är så mycket information att ta in att Casper blir alldeles yr i huvudet. Han har svårt att tro på det Saga säger. Om hans mormor kände till vattenandarna. Varför sade hon då aldrig någonting om dem? Han uttrycker tanken högt och Saga rycker på axlarna och svarar: Inte vet jag. Antagligen litade hon inte på dig. Det var bara jag som var dum nog att göra det. Casper känner hur blodet återigen stiger upp i hans ansikte. Han skäms för att hans egen mormor inte ens litat på honom tillräckligt mycket för att avslöja en så fantastisk hemlighet. Men det gjorde hon rätt i, för Casper är fortfarande fast besluten att ta med sig vattenanden in till fastlandet. Det är egentligen inget val, utan någonting han måste göra, eftersom det står för mycket på spel.
I samma stund som han har tänkt tanken, så hör han ett högt brak utanför stugan. I ögonvrån ser han hur Saga vänder sig om och rusar bort mot fönstret. Där blir hon stående och stirrar ut genom rutan. Din idiot, mumlar hon tyst för sig själv. Din själviska jävla idiot.
Det finns ingenting som glädjer en författare mer än nyfikna läsare som vill höra fortsättningen 
Ja, vem vet. Jag kanske till och med är uppvuxen bland vattenandar, men det är nog bäst att inte spekulera för mycket kring det 
Nu kommer handlingen att trappas upp rejält!
