Casper hör vad Saga säger, men kan inte ta in det. För han tänker på att det är 21 grader i vattnet. Redan i juni. På sista tiden har hans och kollegornas tröstlösa försök att lösa ett problem som är så mycket större än människor vill förstå, blivit alltmer desperata. Tiden springer ifrån dem och havsnivån stiger sakta men säkert, tills det inte längre finns någon återvändo. Om det nu existerar vattenandar som kan styra över havet, så är det hans ansvar att ta reda på mer. För att avvärja en fullständig katastrof. Han kan inte låta sig skrämmas av att det blåser upp till storm.
Otåligt plockar Casper upp mobilen igen och klickar på väderappen. Alla avgångar är fortfarande inställda, men där finns nu ett varningsmeddelande. Det står att ett okänt väderfenomen förväntas slå till mycket lokalt och att alla invånare på ön Sinnduah uppmanas att hålla sig inomhus. Casper svär inombords och försöker motvilligt ställa in sig på att det är omöjligt att lämna ön, då han plötsligt kommer att tänka på mormor Karins gamla eka. Ekan ligger nere i hamnen och är säkert i fruktansvärt dåligt skick, men den kanske duger till att ro in till fastlandet med? Det är egentligen inte långt alls och om han skyndar sig kanske han hinner fram innan stormen tar fart?
Utan att tveka en sekund skyndar han sig bort till badrummet och drar undan den tunga, gamla byrån. När han kliver in i badrummet stirrar vattenanden skräckslaget på honom, med stora, uppspärrade ögon. Det ser ut som om hon vet vad han tänker, som om hon kan läsa hans tankar. Saga följer efter honom in i badrummet och utbrister: Vad håller du på med?! Ser du inte att du skrämmer henne? Eller är det bara ära och berömmelse som når in i din tjocka skalle? Casper stannar upp ett ögonblick och ser på henne. Sedan säger han: Om du visste det jag vet, så skulle du hjälpa till. Saga höjer föraktfullt på ögonbrynen, innan Casper fortsätter: Du kan inte stoppa mig, för jag har redan bestämt. Jag lämnar ön så fort som möjligt och jag tar vattenanden med mig.
Saga suckar djupt och sätter sig ner på huk bredvid den skrämda varelsen på golvet. Okej, svarar hon, jag inser att jag inte kommer kunna stoppa dig. Men låt mig åtminstone få ge henne lite värdighet, innan du förvandlar henne till ett av era försöksdjur. Sedan duschar hon den uttorkade vattenanden ordentligt och täcker återigen hennes kropp med blöta handdukar. När hon reser sig upp några minuter senare säger hon: Sådär! Nu har jag gjort allt jag kan. Sätt igång och kidnappa henne bara.
Casper avskyr hennes sätt att prata. Inte för att hon lyckas övertala honom, utan för att hon ger honom dåligt samvete. Beslutsamt reser han sig upp med vattenanden i famnen och går mot ytterdörren. Anden är lätt som en fjäder i hans armar och han blir plågsamt medveten om att det inte är ett verkligt, levande väsen han bär i sin famn. Med ena handen lyckas han öppna dörren och i samma ögonblick som han tar ett steg ut ur stugan, så händer någonting mycket oväntat. Han hör ett öronbedövande skri, som kommer från skyn, och då han tittar upp mot himlen ser han någonting så oväntat att han drar efter andan.