Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2022-08-09 11:23:11 följande:
Det du skriver kan tragiskt nog stämma. Och det handlar ju återigen inte om de flesta män. Men tillräckligt många kanske är så ego eller emotionellt omogna, att de bara intresserar sig för barnen så länge de lever ihop med mamman. I samtliga fall jag känner till där papporna är mer eller mindre frånvarande, är föräldrarna skilda eller har aldrig levt tillsammans.
Ändå har jag svårt att föreställa mig att min egen man skulle börja skita i sina barn om vi - mot förmodan - gick isär. Våra barn är hans ögonsten och han har varit närvarande från dag 1. Men det är just det, han har en egen relation till dem. Han har tagit ansvar, även om vi inte alltid har delat 50/50. Jag tror inte att män som helt eller delvis överger sina barn, har den relationen eller har tagit stort ansvar någonsin, eller så har de inte lyckats knyta an till sina barn. Något har gått snett, annars klarar man inte att bara dra.
Jag växte själv upp med skilda föräldrar och en pappa som bodde långt bort, men vi hälsade på honom så ofta det gick och han var alltid engagerad i mig och min syster. Vi kände oss aldrig bortvalda.
De pappor jag beskriver (min pappa, styvpappa, morbröder) är ju äldre nu, födda på 40-talet. Så, jag tror och hoppas att något förändrats och fortsätter att förändras sedan dess.
Jag arbetar med barn också, i sjukvården och har ofta långvarig kontakt med familjer och får följa deras liv. Och jag tycker nog att pappor som har barn idag är väldigt engagerade och sällan lämnar relationen med barnen om det blir tex separation. Men OM någon förälder checkar ut alls, så är det ju 99% pappor, och otroligt sällan mammor (fast jag har sett det).
Min egen pappa var väldigt engagerad och brydde sig och tog ansvar, både när han levde med min mamma och efter att de skilde sig. Men när han träffade en ny kvinna så valde han bort oss barn ganska snart eftersom han då fick andra intressen som han ville ägna sig åt. Så han engagemang för oss gällde liksom bara så länge det gav honom själv något (sällskap etc när han levde ensam) men sen när han fick det han behövde på annat håll så hade han inte lika stor lust längre. Numera är han en fin morfar och engagerad styvpappa till sin frus barn och barnbarn medan han har en sporadisk och ganska formell kontakt med sina egna barn och barnbarn.
Minns också att när mina föräldrar skilde sig (jag och min syster var då 7 och 9 år) så skapade mamma genast ett hem för oss, med rum som inreddes fint, leksaker, böcker, kläder, allt som man behöver som barn. pappa däremot hade rum till oss, men saker, leksaker och sånt tyckte HAN inte var så viktigt så då hade vi inte det. Och tomma rum är inte så trivsamma. När vi hade julen hos honom så tyckte han att julgran var ju inte så viktigt (för honom) och lagade den mat som han gillade oavsett vad vi barn ville äta - helt enkelt så hade han svårt att se andras behov om de skilde sig från hans egna. Vet inte om det är en defekt hos just honom eller beror på hur han lärt sig att förhålla sig i livet som man. Jag kan tyvärr se lite de tendenserna även hos min egen man och män i hans generation, men nu lever vi ju tillsammans och då för vi ju nåt slags dialog om vad som är rimligt och hur man kan tänka om andras behov, sina egna osv. Men kanske har det till viss del att göra med mansrollen, jag vet inte.
Men jag tycker att det här är väldigt intressanta ämnen att fundera över.