Frånvarande fäder

Ja, det är det jag också funderar på, om pappor idag också skulle göra som min pappa gjort. Jag hoppas ju att det skulle se annorlunda ut, men jag vet inte. Uppenbarligen är det ju en hel del pappor än idag som lämnar barnen bakom sig, även om det kanske är fler engagerade pappor totalt sett.

Och jag tror ju att om min pappa fortsatt att leva ensam så hade han fortsatt att ha relationen med oss barn mer levande. Men då utifrån att det uppfyllde hans behov av umgänge, inte för vår skull liksom. 

Ändå intressant att några män i råden beskriver att de känner mindre för sina barn än vad de uppfattar att barnens mammor gör. Men frågan är ju varför - är det biologiskt eller något man lär sig? Och gäller det egentligen alla relationer, men ställs på sin spets när det gäller barnen? Generellt är det väl vanligare med ensamhet bland män än kvinnor, så män kanske är dåliga på relationer i allmänhet, men att det inte skadar på samma sätt att bli "övergiven" av en vän eller bror som det gör att bli övergiven av sin pappa?

Många intressanta svar, även om jag inte riktigt kan förstå vad biologiska skillnader har med att överge sina barn att göra? Visst är vi biologiska varelser, men vi är mycket mer än så. Annars hade vi aldrig byggt så avancerade samhällen, inte minst teknologiskt och kulturellt. Där alla tjänar på samarbete och att båda könen tar hand om sin avkomma, även om det inte är nödvändigt i varje enskilt fall.

Hade vi främst varit styrda av biologi, hade vi fortfarande bott i grottor eller på savannen. 

Jo, men så kan jag också tänka om mina barn, alltså att de är jobb som ska skötas. Sen starka känslomässiga band också såklart, men det är ju inte bara roligt och glidigt att ha barn, det är jobb och slit. 

Men jag tänker mest utifrån det där med att sakna dem eller känna det där liksom starka bandet. Jag känner ett starkare band med mina barn än med några andra människor i mitt liv. Alla andra relationer är liksom lite villkorade för mig, man kan skilja sig om man inte älskar sin man, man kan sluta umgås med sin egotrippade syster eller mamma, eller glida ifrån sin bästa vän och välja andra att umgås med. Men barnen, det skulle mycket mycket till för mig att välja bort dem eller sluta se till att relationen från min sida fungerar. Det bandet sitter liksom i hjärteroten för mig. Och jag skulle nog ha känt en rätt stark fysisk saknad om jag haft tex varannan vecka med barnen när de var yngre.

Men om jag tex är på en konferens några dagar och de är hemma med sin pappa och har det bra, så saknar jag dem inte mer än lite sådär, så på det sättet kan jag relatera till det du skriver om att inte sakna. Och att det är skönt att vara barnfri då och då, det känner jag absolut, och mer när mina barn var yngre och krävde mer aktiv passning. Men det känslomässiga, och att de betyder mer för mig än andra människor, det ligger djupt. Och jag hoppas och tror att det ligger djupt även för mina barns pappa. 

Det låter som du lägger ansvaret för dina egna brister på din fru.
Är ni tillsammans än och vet hon att du känner så här?

Oja det har förändrats enormt och kommer nog att ändras än mer tror jag. Dock tar det tid, det är ingen quickfix. Visst kan både män och kvinnor läsa på men jag tror att eftersom kvinnor bär barnet och det är kvinnors kroppar som förändras så är ni långt mer intresserade av vad, när, hur och varför. Vi män kan aldrig relatera till den närheten som kvinnan som bär barnet har. Sen är det ju som jag skrev jag var omogen och jag tänkte inte ens tanken att jag också skulle sätta mig in i det, varför kan jag inte förklara. Omoget ointresserad typ. Att jag fick vara ensam med dem på kvällar/helger gjorde absolut att jag kom dem mer nära. Eftersom hon är i vården hade hon svårt att vabba så jag var den som senare också fick ta övervägande vab. Det stärkte vår relation. Idag är våra barn stora med egna barn. Vi har en okey relation men lägger jag upp hustruns relation med barnen jämte min relation så har hon en djupare relation med dem än vad jag har. Hon funderar ständigt på barnen om de har nåt problem, hon ringer och styr och är långt mer engagerad i allt. Jag tar lättare på saker, oroar mig inte så mycket och vi hörs bara typ när vi vill varandra någonting. Alltså jag är dålig på att bara ringa och vara rent social, där är hustrun sjukt bättre. Ser jag på mina barn så är dottern långt, långt mer mån om att ha kontakt och relation levandes. Grabbarna hör bara av sig om det är något. Att grabbarna inte hör av sig mer än nödvändigt gör hustrun (och i viss mån dottern) frustrerade.

Jag tror många män skaffar barn för att det förväntas och ingår i paketet. För en del av dem gäller allt eller inget. När svenssondrömmen sen spricker börjar de hellre om med ny flickvän, nytt barn istället.

Med det sagt: De flesta (egentligen bara en som avviker) av mina vänner är närvarande fäder även om de inte lever med barnens mamma, men de frånvarande föräldrar jag vet, främst hos barnens kompisar, är alla män.

Jag vet fler kvinnor än män som räds vid tanken att bara ha sina barn varannan vecka. Jag hade själv inte velat det när barnen var små. Då var det skönt att vara barnfri några timmar, men flera dagar ville jag inte vara ifrån dem. Så visst har jag också känt det där starka bandet. Deras pappa verkar ha haft lättare att släppa taget, så länge det inte handlar om lång frånvaro. 

Nu känner jag dock inte på samma sätt längre. De är snart 10 och var på läger varsin vecka i somras. Visst saknade jag dem, men det var också ganska skönt att vara barnfri eller bara ha en här. Jag var själv i två dagar när dottern var på läger och sonen var iväg med sin pappa. Det var underbart! Samtidigt tror jag att det är lite ?tabu? för kvinnor att erkänna det. Ibland känns det som mammor, men inte pappor, förväntas vara klistrade vid sina barn tills de blir tonåringar. 

Ja det var kanske ett bra utgångsläge ni fick. Annars känner jag nog att kvinnor är långt mer om sig och kring sig när det gäller barnen och föräldraskapet än män. Kvinnor är mer genuint intresserade från start. Jag tror att killar skulle behöva lära sig ner föräldraskap i skolan.

Visst hade hon del i det. Hade hon backat lite eller visat mig mer hade jag kanske klivit fram mer tidigare. Men som sagt. Jag var omogen, tafatt och kanske i grunden inte intresserad. Svårt att säga varför det var och blev så.

Det är intressant det du skriver. Tror du att ditt och dina söners agerande i relationer är något biologiskt då eller inlärt? Eftersom de gör likadant som du och döttrarna gör som sin mamma så är det kanske för att de lärt sig så?

Jag känner igen ditt tankesätt från en del män som jag mött på, både när det gäller barnen och annat som mannen inte är direkt intresserad av för egen del. Mannen "kan" inte tvätta, diska, bädda - för han vill inte, ser ingen mening och nån annan kan ju lika gärna göra det. Däremot kan han ägna timmar åt att lära sig snickra, segla eller annat som han gillar och vill göra. Och om det gäller fotboll så har han tid att engagera sig i barnens träning och tävlingar, för det är roligt för honom också, men om det gäller dansträning eller sång så hinner han inte lika bra. Är det en fostran för män att få vara egoistiska och leva sitt liv utifrån sina egna önskemål, medan kvinnor tidigt lär sig att de finns till för andras behov?

Men det är ju skillnad på en relation och ett ostädat golv. Jag tycker att min man försökte ta den vägen med barnen när vi blev föräldrar (han har också lärt sig det från sin pappa), men jag har liksom inte nöjt mig med det. Och även våra barn, ffa dottern som nu är tonåring, har pekat ut sin pappas olater i relationer på ett pricksäkert sätt som han inte kan värja sig emot. Och jag tycker att jag ser honom ta alltmer ansvar för relationen och det känslomässiga med barnen ju äldre han och barnen blir (alltså inte bara det praktiska kring barnen, det har alltid funkat).

Tror du att du skulle ha kontakt med dina barn om det bara ankom på dig? Att dina barn slutade ringa och mamman (är ni fortfarande tillsammans) inte ansträngde sig att inkludera dig?