Frånvarande fäder

Det är mer troligt att en pappa blir frånvarande snarare än mamman helt enkelt eftersom det är så det ser ut naturligt. Man ställer krav och förväntar sig att pappor ska vara föräldrar på samma sätt som mammor, men glömmer att det inte är naturligt för män att ta så stort ansvar över barnen.
Det finns en anledning till att det är vi kvinnor som bär och ammar våra barn - för att sedan ta det större ansvaret när det gäller att ta hand om barnen. 

Jag menar inte att detta skulle vara anledningen till att många pappor är frånvarande, för det är inte okej att lämna sina barn. Däremot är det mer naturligt att det är just papporna det handlar om. Vilket man även kommer inse när man slutar förvänta sig samma föräldraskap av män som av kvinnor. 

Jag tror det till största delen har med biologi att göra sen spelar såklart samhällsnormer in hade det inte ansetts som okej så hade färre män övergett sina barn. 

Män generellt (nej inte alla män) känner inte lika starkt för sina barn som kvinnor (återigen det finns undantag) vilket inte är så konstigt kvinnan både föder och ammar. Ett spädbarn i där ersättning inte finns klarar sig inte utan sin mamma (eller en amma som naturligtvis också är kvinna) men utan pappa går jättebra. Det finns inget däggdjur där bara hanen uppfostrar ungarna men det finns massor där bara honan gör det. 

Män vill i högre grad sprida sina gener, kvinnor kan bara få ett visst antal barn medan mannen kan få nästan hur många som helst. 

Det här är så långt från PK man kan komma men att låtsas att vår biologi är samma är att göra göra både män och kvinnor en björntjänst. 

Om det var onaturligt för män att ta hand om barn, skulle vi inte ha så många män (flertalet, åtminstone i mer civiliserade miljöer) som trots allt klarar av det. Som aldrig skulle överge sina barn.

Jag och min man har delat på ansvaret från dag 1. Inte alltid 50/50, men barnen har aldrig bara varit mitt ansvar. Detsamma gäller de flesta par jag känner. Är vi onaturliga?

Men frånvarande fäder handlar inte om vem som matar eller byter blöjor. Frånvarande fäder överger även äldre barn. 

Är det så många män som är frånvarande numera eller är det bara något som vi fortfarande bara tror? Det är svårt att inte generalisera här men spontant känner jag att många kvinnor i all välmening tränger ut männen i allehanda situationer när det gäller barnen. De anser sig ha tolkningsföreträde vad det nu än kan vara med barnen. Männen är samtidigt tafatta och tar inte plats utan viker sig snabbt och fokuserar på annat typ jobbet, snickra eller vad det nu kan vara. Kvinnor är också mer på när det gäller relationen med barnen. De är långt mer omhändertagande och engagerade. Detta har vi män eller får vi män oss aldrig direkt till livs. Tittar jag på mig själv så var jag sjukt omogen och okunnig när det gällde barn. Hustrun hade långt mer driv, en tanke och var långt mer insatt och förberedd på allt som hade med barn att göra. Jag bara åkte med, var en avelstjur och stod tafatt bredvid och inväntade nästa direkt liksom. Det var inte svårt att köra över mig om man säger så. Det som lyfte mig som pappa var när hon jobbade kvällar och helger. Då fick jag göra och ta hand om barnen på mitt sätt och i min takt.

Har 3st av mina barn på deltid. Halva tiden. Älskar dem mycket, men saknar dem inte när de är borta. Vet att de har det bra.

Deras mor saknar dem jättemycket när barnen är hos mig. Hon är inte orolig, utan saknar dem bara.

Vet inte, det kanske är något i generna?

De pappor jag beskriver (min pappa, styvpappa, morbröder) är ju äldre nu, födda på 40-talet. Så, jag tror och hoppas att något förändrats och fortsätter att förändras sedan dess. 

Jag arbetar med barn också, i sjukvården och har ofta långvarig kontakt med familjer och får följa deras liv. Och jag tycker nog att pappor som har barn idag är väldigt engagerade och sällan lämnar relationen med barnen om det blir tex separation. Men OM någon förälder checkar ut alls, så är det ju 99% pappor, och otroligt sällan mammor (fast jag har sett det). 

Min egen pappa var väldigt engagerad och brydde sig och tog ansvar, både när han levde med min mamma och efter att de skilde sig. Men när han träffade en ny kvinna så valde han bort oss barn ganska snart eftersom han då fick andra intressen som han ville ägna sig åt. Så han engagemang för oss gällde liksom bara så länge det gav honom själv något (sällskap etc när han levde ensam) men sen när han fick det han behövde på annat håll så hade han inte lika stor lust längre. Numera är han en fin morfar och engagerad styvpappa till sin frus barn och barnbarn medan han har en sporadisk och ganska formell kontakt med sina egna barn och barnbarn.

Minns också att när mina föräldrar skilde sig (jag och min syster var då 7 och 9 år) så skapade mamma genast ett hem för oss, med rum som inreddes fint, leksaker, böcker, kläder, allt som man behöver som barn. pappa däremot hade rum till oss, men saker, leksaker och sånt tyckte HAN inte var så viktigt så då hade vi inte det. Och tomma rum är inte så trivsamma. När vi hade julen hos honom så tyckte han att julgran var ju inte så viktigt (för honom) och lagade den mat som han gillade oavsett vad vi barn ville äta - helt enkelt så hade han svårt att se andras behov om de skilde sig från hans egna. Vet inte om det är en defekt hos just honom eller beror på hur han lärt sig att förhålla sig i livet som man. Jag kan tyvärr se lite de tendenserna även hos min egen man och män i hans generation, men nu lever vi ju tillsammans och då för vi ju nåt slags dialog om vad som är rimligt och hur man kan tänka om andras behov, sina egna osv. Men kanske har det till viss del att göra med mansrollen, jag vet inte. 

Men jag tycker att det här är väldigt intressanta ämnen att fundera över. 

Är det så många män som är frånvarande numera eller är det bara något som vi fortfarande bara tror? Det är svårt att inte generalisera här men spontant känner jag att många kvinnor i all välmening tränger ut männen i allehanda situationer när det gäller barnen. De anser sig ha tolkningsföreträde vad det nu än kan vara med barnen. Männen är samtidigt tafatta och tar inte plats utan viker sig snabbt och fokuserar på annat typ jobbet, snickra eller vad det nu kan vara. Kvinnor är också mer på när det gäller relationen med barnen. De är långt mer omhändertagande och engagerade. Detta har vi män eller får vi män oss aldrig direkt till livs. Tittar jag på mig själv så var jag sjukt omogen och okunnig när det gällde barn. Hustrun hade långt mer driv, en tanke och var långt mer insatt och förberedd på allt som hade med barn att göra. Jag bara åkte med, var en avelstjur och stod tafatt bredvid och inväntade nästa direkt liksom. Det var inte svårt att köra över mig om man säger så. Det som lyfte mig som pappa var när hon jobbade kvällar och helger. Då fick jag göra och ta hand om barnen på mitt sätt och i min takt.

Är det bara för dina barn du känner så - att du inte saknar dem? Eller är det så du känner för alla människor, liksom en allmän avsaknad av känslor som saknad och liknande? Det är jätteintressant det du skriver, och jag undrar vad det beror på att du känner så. 

Om dina barn försvann för gott - skulle du sakna dem då? Eller skulle du bara rycka på axlarna och tänka, jahapp, det var de ungarna det. 

Det är mer troligt att en pappa blir frånvarande snarare än mamman helt enkelt eftersom det är så det ser ut naturligt. Man ställer krav och förväntar sig att pappor ska vara föräldrar på samma sätt som mammor, men glömmer att det inte är naturligt för män att ta så stort ansvar över barnen.
Det finns en anledning till att det är vi kvinnor som bär och ammar våra barn - för att sedan ta det större ansvaret när det gäller att ta hand om barnen. 

Jag menar inte att detta skulle vara anledningen till att många pappor är frånvarande, för det är inte okej att lämna sina barn. Däremot är det mer naturligt att det är just papporna det handlar om. Vilket man även kommer inse när man slutar förvänta sig samma föräldraskap av män som av kvinnor.