Hej,
Jag bokade tid förra veckan för abort. Blev oplanerat gravid med en man som ej vill ha barn och vi försöker lappa ihop vårt förhållande.
Jag är 35 år, första gången jag är gravid. Jag är fortfarande osäker om jag vill genomföra aborten. Bör vara i vecka 11. Kan jag gå till min aborttid imorgon och fortfarande backa ur?
Du går bara inte dit. Herregud, ska du göra ett misstag som du kommer att få ångra resten av livet - då du i så fall troligen kommer att bli barnlös - för att du är rädd för vad vårdpersonalen ska tycka om du avbeställer en tid, eller inte dyker upp..? Det skulle vara skrattretande om det inte var så tragiskt.
Föreställ dig nu hur ditt liv kommer att vara när du är 60, 70 och 80 och 90 år gammal, om du inte har några barn. Och sedan går du inte dit.
Karl'n din får komma runt. Det är hans barn också, och är han normal så mjuknar han så fort han får knytet i famnen! Och gör han inte det så måste han ändå betala underhåll. Och du klarar dig bra ändå, du blir inte precis den enda ensamma mamman i Sverige. Och med bara ETT barn också, det är relativt lätt.
Om jag ska ge dig min åsikt så gör aborten och skaffa sen barn på egen hand, på dina villkor, så slipper du dela ditt barn med någon som inte ville bli pappa.
Det kommer bli jobbigt att gå igenom och behöva vara överens med honom om umgänge, skolval, bostadsort. Om du klarar det själv så gör det själv på riktigt.
Aborten blir enklare för dig ju snabbare du gör den, du får förmodligen valet om du vill göra det hemma, ha isåfall en vän hos dig, eller gör det på sjukhuset, jag hade nog rekommenderat på sjukhuset med tanke på vilken vecka du är i, det känns tryggt att bli ompysslad av dem.
ställ dig i kö till insemination direkt, i gbg har det tidigare varit 3 års väntetid och de har en åldersgräns på 39-40, så du behöver kanske ställa dig i kö direkt.
Det är sant att det kan bli konflikter med pappan om de saker du räknar upp (jag är själv frånskild, jag skilde mig när barnen var små, de är vuxna nu).
Men man ska också vara medveten om att avlastning är guld värt. Varje helg som någon annan kan ta barnet, varje sommarlovsvecka som någon annan kan ta barnet... Småbarnsperioden är tröttsam, man får aldrig tillräckligt med sömn och man får aldrig vara helt ifred när barnen är hemma. Det absolut bästa är att det finns en pappa, och även en pappa som bara har barnet en helg i månaden och en vecka på sommarlovet är bättre än ingen pappa alls. Man behöver den lediga tiden för återhämtning och för att ta igen arbete, hushållsarbete, ärenden och annat - jag lovar!
Dessutom är det jätteviktigt för barnets identitet att veta sitt ursprung. Och då även under uppväxten - särskilt under uppväxten. Det här vet vi egentligen idag, men det har ändå blivit så politiskt korrekt att lesbiska par, och sedan några år även ensamstående kvinnor, ska få skaffa barn med medicinsk hjälp, att det har blivit tabubelagt att prata om det. Det är mycket bättre för barnen att känna sin pappa med alla hans goda och dåliga sidor, än att de fantiserar som barn som inte vet sitt ursprung nästan alltid gör: "min pappa kanske är en prins", "min pappa kanske är en mördare"...
Det är sant att det kan bli konflikter med pappan om de saker du räknar upp (jag är själv frånskild, jag skilde mig när barnen var små, de är vuxna nu).
Men man ska också vara medveten om att avlastning är guld värt. Varje helg som någon annan kan ta barnet, varje sommarlovsvecka som någon annan kan ta barnet... Småbarnsperioden är tröttsam, man får aldrig tillräckligt med sömn och man får aldrig vara helt ifred när barnen är hemma. Det absolut bästa är att det finns en pappa, och även en pappa som bara har barnet en helg i månaden och en vecka på sommarlovet är bättre än ingen pappa alls. Man behöver den lediga tiden för återhämtning och för att ta igen arbete, hushållsarbete, ärenden och annat - jag lovar!
Dessutom är det jätteviktigt för barnets identitet att veta sitt ursprung. Och då även under uppväxten - särskilt under uppväxten. Det här vet vi egentligen idag, men det har ändå blivit så politiskt korrekt att lesbiska par, och sedan några år även ensamstående kvinnor, ska få skaffa barn med medicinsk hjälp, att det har blivit tabubelagt att prata om det. Det är mycket bättre för barnen att känna sin pappa med alla hans goda och dåliga sidor, än att de fantiserar som barn som inte vet sitt ursprung nästan alltid gör: "min pappa kanske är en prins", "min pappa kanske är en mördare"...
Och det är bättre att vara ensam och lycklig med ett barn man har jämt än att behöva
oroa sig om hur barnet har det hos pappan och bråka med pappan kring hämtningar, eller
bara bli nedtryckt i telefon av pappan för att man var egoistisk och behåll barnet, jag lovar!
Och mormor är förmodligen bra mycket mer intresserad av att prata om och med barnet
än en ovillig pappa..
hade man på förhand kunnat avtala om hur uppdelningen med barnet skulle se ut hade
det varit en sak, men att binda upp sig på så lång tid med någon man aldrig vet hur han kommer agera
det är inte att rekommendera, framförallt inte när hon kan göra det själv eller träffa någon
annan som vill göra detta med henne.
Ditt raljerande över att lesbiska par får skaffa barn säger dessutom en hel del om dina åsikter...
Bara så ni vet så har jag tagit första tabletten, tyvärr så fick han som ville
Efter att ha läst igenom hela tråden säger jag bara: genomför aborten! En abort är alltid ett stort och jobbigt beslut, oavsett hur söker man är på det står man ändå där och velar.
Att ha barn med en man man inte önskat som pappa är en fruktansvärd situation. Du kommer inte kunna göra något utan hans samtycke om han skulle vilja ha gemensam vårdnad, du tvingas involvera honom i allt. Han kan alltså driva igenom gemensam vårdnad bara för att jävlas med dig, som ett sätt att kontrollera dig. Du kommer inte kunna motsätta dig det, då domstolen värnar om barnets rätt till båda föräldrar.
Att få barn som ensamstående kan såklart vara tufft, men att få barn med en olämplig pappa är än värre. Det finns såklart aldrig några garantier för att pappan blir en bra sådan, men med dina ingångsvärden är det dömt att bli katastrof. Jag jobbar med vårdnadstvister dagligen och möter många kvinnor vars ex plötsligt börjar strida om barnet, från att ha haft noll intresse. Även de män som inte har en manipulerande bakgrund, såsom din faktiskt har, resonerar egoistiskt och utan barnets bästa i fokus. De vill ha en himla massa saker utan att tänka på konsekvenserna. Där står kvinnan, som i sin enfald trodde hennes största problem skulle vara att klara allt själv - men som i själva verket blev att klara av allt själv samtidigt som en man ständigt motarbetar och försvårar det hon försöker bana väg för. Alltifrån flytt till skolbyte, pass vid utlandsresor eller läkarbesök. 10 års erfarenhet av vårdnadstvister, och av all omtanke för dig och ett eventuellt barn: gör aborten och skaffa barn på egen hand!
En nära vän till mig genomgick nyligen en insemination på egen hand och har för ett par veckor sedan fått en son. Hon är 39 år och fick hjälp inom ett år (Västra Götaland). Hon pratar ständigt om hur tacksam hon är att hon gjorde det på egen hand, och att hon inte nöjde sig med första bästa pappa bara för att få ett barn.
Om du nu blivit oplanerat gravid lär dina möjligheter för att få ett barn på egen hand vara goda. Inte ens för de som anstränger sig för att pricka in ägglossningen är det en självklarhet att bli gravid, så att det blev av ren slump för dig talar ju för dig!
Om du är 35 och inte har barn så skulle jag välja att behålla. Vem vet om du får chansen igen. om Du är singel nu tar det ju tid kanske innan du träffar någon du vill ha barn med. Sen är det ju inte säkert att du kan bli gravid med just den mannen.
bara för att du behåller barnet behöver du ju inte ha en relation tlll mannen mer än att låta honom träffa barnet.
Di kommer inte ångra ett barn men det tänk om det visar sig om några år när du vill börja försöka skaffa barn att det inte längre går, DÅ skulle du ångra dig.