Anonym (Realist) skrev 2023-11-20 09:20:01 följande:
Tack för inlägget, jag förstår dig mycket bättre nu.
Jag tolkar dig som att vi är ganska eller t o m mycket överens i det mesta och att vi har liknande erfarenheter.
Det du berättar tycker jag bekräftar att det ligger en hel del i min tidigare beskrivning.
Det är talande och jag håller helt och hållet med dig i det du säger att en man sällan eller aldrig ställer som ultimatum att man måste skaffa barn annars lämnar han relationen,
medan det är mycket mera vanligt att kvinnor ställer sådana ultimatum.
Ett uttalat eller ibland kanske inte så tydligt uttalat ultimatum, men som ändå finns där.
Om jag återigen tillåter mig generalisera drar jag slutsatsen att de flesta män älskar kvinnan (och älskar att ligga med henne),
medan de flesta kvinnor mest älskar att få barn (och påfallande ofta älskar att ligga till dess hon blivit gravid och fått barn, men inte sedan...).
En del verkar tycka det är provocerande när jag generaliserar och påstår att de flesta kvinnor vill skaffa barn och bygga bo,
medan de flesta män vill ligga.
Provocerande eller inte så är jag ändå helt övertygad att det är en mycket stor och tydlig skillnad mellan manligt och kvinnligt i alla sådana här frågor.
Gällande TS och ämnet så skulle jag våga slå vad om att 40+ mannen inte har någon vidare barnlängtan.
Troligen absolut ingen som helst barnlängtan...
Tack för du förstod mig :) Jag förstod dig hela tiden men visste inte hur jag skulle göra mig förstådd själv. Du är inte ensam om att tycka jag uttrycker mig lite luddigt här och var, vet en annan utnämnd realist i mitt liv som tycker likadant, vill att jag ska komma till slutet istället för att dra allting och komma in på sidospår dessutom. Vad är din poäng? Brukar hen säga (och skratta) och jag säger att jag bara pratar. Jag vill att alla ska dra sina egna slutsatser tror jag, så det är väl lite därför också.
Vad man än tycker så är det alltid provocerande för någon, så är det bara. Det blir ju också lätt så om man generaliserar, fast man ändå säger att det är det man gör, så slår det snett. Jag kan också få en snedtändning om någon generaliserar om kvinnor och jag inte alls känner igen mig, så det är förståeligt.
Nåt jag tycker är lite snett är att jag märkt av ett närmast attitydproblem hos vissa som då i sen ålder kräver att de ska ha barn för de har då "rätten" som det numera då heter att få barn. Jag anser inte att det är en rättighet alla har, våra kroppar är som de är, de rättar sig inte efter att vi bestämt oss för att nu är detta en rättighet. Man försöker säga det snällt från sjukvårdens sida att forskning visat att man får svårare eller att det är en omöjlighet att bli gravid efter en viss ålder för en kvinna. Sjukvården kan bara göra så mycket. Tror de får ta emot mycket skit.
Jag själv kan bara undra, och det här kommer låta provocerande, varför man inte tänkt på det här tidigare om det nu är så viktigt, till och med meningen med ens liv som vissa kan dra det till, vad har man då gjort de senaste 20 åren som kvinna? Hur har man kunnat undvika att inte bli gravid? Kan den här starka viljan bara slå till helt plötsligt vid 40+ ? Och då ska allt och alla flytta sig åt sidan, snabbt ska det gå, och röda mattan ska läggas ut för det är minsann en "rättighet" kvinnan har? Var har det egna ansvaret varit de senaste 20 åren? Vem ska man skylla det på? Inte på en själv, iaf, det är ett som är säkert. Den attityden har jag märkt av. Och då bara för att jag själv är kvinna är jag då taskig som säger så åt en annan kvinna för vi ska hålla ihop. Jag köper inte det. Jag köper inte offerrollen. Jag har träffat på kvinnor som då säger sig ha en stor barnlängtan men som är tydligt överviktiga, tom feta, och det spelar roll. Men det ska man inte prata om. Det kan vara känsligt. Men då får det vara det då. Fråga inte efter hjälp om man inte vill ha det. Utan då är allt, deras resonemang, mannens fel. Alla kan vi vara offer, men offer till en viss del, men sedan är det också ett val. Man har ett val då att göra något åt det. Jag tror man måste ta tillbaka det man har gett, ta tillbaka kontrollen, skyll inte på nån annan. Är du otrygg hur nån annan kör bilen, kör då den själv, det är det bästa.
För mig, och nu visste jag inte ens vilka svårigheter jag skulle ha, och det låter skrytsamt det här, jag är medveten om det, var det mer hur jag skulle lyckas att inte bli gravid, inte att jag skulle bli gravid, för jag tror att i mitt fall, med mina ex så har det med en "Äganderätt" att göra, om vi får ett barn ihop så är du så illa tvungen att vara i mitt liv för alltid, du är min, du ska ingenstans. Men så har jag också ex som jag till 100% tycker är deras fel att det tog slut (att jag fick lämna), och de ville inte släppa, tog vart och ett av dem flera år innan de gjorde det, helt och hållet. Ångrat sig också vad de gjort, sagt. Jag har iaf sluppit leva med den biten, att jag ångrat hur jag betett mig och pga det blivit lämnad. Jag har sett det som en brist i deras karaktärer, betyder inte att de är fula människor invärtes och totalt, men de har haft den här bristen (olika brist), och den gjorde att jag kände att jag hade inget annat val än att lämna för det var ändå förstört. Mina känslor förändrades. Det var över. Men för mina ex var det inte över lika snabbt fick jag allt efter hand komma att inse, men först tänkte jag bara att de lekte med mig, och det gav mig bara en bitter eftersmak. Gjorde pjäsen ännu sämre. Ännu sämre slut. Jag har fått höra att man kan göra misstaget med mig att tro jag är för snäll, och att jag då ska ställa upp i alla väder och vara kvar. Mina ex var bortskämda med att jag var så snäll som jag var. Tills jag en dag var borta. De hade lite stora egon och jag tror delvis jag var till skuld för det, de betedde sig lite som män på bergstoppen som slår sig på bröstet, lite attitydproblem när vi small ihop. Jag tror de fick problem sedan när de väl började inse att fan hon kommer inte tillbaka. Man kan väl säga att jag gått från att vara översnäll till mindre och mindre snäll, men fortfarande snäll. Snäll behöver inte betyda att man har dåliga gränser, men det är som att man måste visa sig o-snäll för att vissa ska förstå. Iaf tror jag det varit svårt för dem att hitta en lika snäll tjej som den jag var, för kvinnor blir ju också klokare med åldern, förhoppningsvis.
Så ja, jag hade kunnat ha fler barn än jag har pga ex som velat hålla mig kvar om jag bara sagt ja till allt, att ha det. Jag märkte också av ett exs desperation mot slutet att han då till och med gick så långt att han försökte lura på mig en graviditet. Jag misstänkte det först, och sedan när det gått tillräckligt med tid och erfarenheter med honom så förstod jag att han gör alltså detta: Han försöker få mig med barn, fast han vet att jag inte vill, att det inte passar i mitt liv som det ser ut nu. Att jag ekonomiskt sätt skulle bli en belastning (vilket jag ville bespara honom från, alltid velat stå på mina egna ben). Vi hade en plan längre fram om och när vi skulle kunna tänkas försöka få barn, men man vet ju aldrig heller om det hade kunnat gå. All min tillit försvann, jag tyckte det var ett sånt övertramp, att bara för att det passade honom att bli pappa där och då (mer etablerad i sitt yrke och livet i övrigt) så var tiden rätt. Tiden var inte rätt. Min tid och mitt liv var inte mindre viktigt än hans, men det var hans attityd. Minns till exempel att jag inte hittade mina P-piller där jag lagt dem, och fick leta i panik, och hittade dem en gång på ett ställe där jag omöjligt kunnat lägga dem, inte ens hur förvirrad jag än varit i vardagsstressen. Hade ont i magen när jag till slut fick konfrontera honom och samlat tillräckligt med bevis. Jag ville ju inte att det skulle vara sant, men han erkände, kände väl att han inte hade något annat val i den stunden. Jag började tänka om han kan göra något så här mot mig, vad mer kan han inte göra? Vad mer gör han inte som jag inte kommit på än bara? Allt bara raserade.
Jag har hört andra kvinnor pressa någon annan kvinna att hon ska lura på hennes kille en graviditet, jag har väl ungefär tiotal såna samtal där man suttit med, lyssnat in. Det är ju inte klokt. Alla de kvinnorna har tyckt att det är deras rättighet då med vilka medel som helst att deras vän då ska bli med barn. Han är bara ett medel. Om och när jag försökt då förklara att så här kan och får man inte göra, har de tittat på mig som om jag är från en annan planet. Att bara för att jag är kvinna ska jag då hålla med dem. Man måste vara överens, man måste ha den respekten för varandra och varandras liv, hela förhållandet kan gå åt helvete och jag tycker att det ska den också. Jag tycker bara det är rätt att mitt exs och mitt förhållande gick åt helvete när han gjorde så här mot mig. För att försvara kvinnorna lite som kör på i den här stilen tänker jag att det måste ligga en enorm frustration m.m. bakom att de rättfärdigar vad de gör är fel, olagligt borde det vara till och med men hur ska man bevisa det? Man bara siktar in sig på målet. Man är två om att få barn, båda ska vilja, det ska vara rätt för båda, båda ska veta, inget man ska lura sig till. Jag har suttit i de här sällskapen och tänkt var har jag hamnat? Vad är det här för kvinnor? Man skäms ju. De får alla oss andra att se dåliga ut. Tror att råkar en man ut för en sån kvinna, och sedan en till - då är det kört sen, då kan han mycket väl gå omkring och tro att vi alla är såna. Och han blir väl varnad av sina kompisar.
Å andra sidan har jag tyckt det var väldigt fint och modigt av en man att trots att det var kaos runt om oss, helt oplanerad graviditet, att då lugna mig, säga att allt skulle ordna sig, vi skulle självklart behålla (inte så självklart egentligen, långt ifrån). Han kunde ha anklagat mig för att försökt lura honom, snärja honom, men han kände mig väl ändå så pass att han inte gjorde det. Jag fick själv en chock av vetskapen att alla skydd är inte precis 100%, man kan bli gravid ändå, spiral och allt, gravid ändå. P-piller kan de alltid anklaga kvinnan för att ha slarvat med, men spiralen? Nja, lite svårare där.
Det verkar som att TS helt övergett tråden här. Vad som än fått henne att nu vid 40+ få det här drivet vet jag inte, de bakomliggande faktorerna, men hoppas att det kommer gå bra för henne.
Jag tycker hon bör tänka på sin värdighet. Om det är så att mannen i fråga bara gått med på det här halvhjärtat eller ens det, eller har ångrat sig så måste han tala klarspråk, bättre med ord än med handlingar. Jag har aldrig behövt uppleva att en man föredrar tillfredställelse på egen hand (lite ironiskt där) framför min, våra kroppar tillsammans, det måste kännas groteskt. Vad gör man kvar liksom? Jag hade bara flytt. Finns inget mer att säga. Med eller utan övervikt så förtjänar TS att ha sin värdighet kvar. Om han behandlar henne så här hur kommer han behandla ett barn på längre fram i tiden? Vad är han gjord av? Hur mycket kan han förändras? Jag har fått höra om de som varit vilda osv har förändrats sedan de fick barn men det beror nog mer på att de hela tiden haft kvalitéer i sig som ändå varit bra. Jag tror inte man förändras mirakulöst, hur många steg som helst, bara för att man blivit en förälder, det där tror jag är en myt.
Nu är jag inne på ett känsligt spår här, men jag har märkt av att den jag delar föräldraskapet med, även hur glad som helst och stolt över barnet, ändå har haft en slags avundsjuka riktat mot barnet, att han känt sig undanknuffad. Jag har fått höra vid tal om fler barn att vi stannar här, att jag saknar tiden bara med dig, att livet är mer än att skaffa barn, man måste ha tid för varandra också, mer den synen, att vi får inte tappa varandra, vi får inte bara bli föräldrar. Jag har varit med om överraskningar så som att det bokas in något utan vårt barn med då jag fått säga ifrån. Att i familjer att man där tycker det är rätt att man ska vara utan sitt barn så länge, det tycker inte jag. Jag har hamnat i konflikt med pappan då jag tyckt han dragit sig undan när det ska vara vi som familj och frågat honom varför, att jag kan inte kompensera för hans del också, ett barn behöver oss lika, var är du (rent mentalt)? Du är inte med oss? Han har erkänt då att han surat lite för han känt att vår kontakt - min och hans - inte funnits där, att det gått förlorat lite grann efter föräldraskapet. Jag vet inte om det här händer alla, om man ens vågar prata om det men jag tror man måste det. Jag upplever det som att männen i mitt liv, nu är de inte särskilt många totalt sätt, inte alls, det kan jag inte skryta med, haha, men att de ser förhållandet, inte bara sexet, med mig/kvinnan som det primära.
Efter det tagit slut har jag också sett att exens liv verkar stå helt stilla på många fronter, det är lite som i den där sången sjungen av Oscar Linnros, "Från och med Du",
"Ser dig på blåa i April, I telefon i nya jeansMen jag har samma trasor, går och röker samma marlboro".
Mitt ena ex lät jag behålla alla våra vänner och så, för jag tänkte att jag kan få nya (och fick det med), men annars skulle han bli ensam. Att allt bara skulle stå still. Jag har sett fler män som verkar leva som att allt bara står still, de jobbar kvar där de jobbar, de bor kvar där de bor osv, men det händer inte så mycket mer. Jag har också undrat om jag begått ett misstag med mitt ex när jag bara låtit honom behålla rubbet för jag tror minnen, illusionen var där att jag skulle bara komma hem genom dörren. Att han var omringad med det. Jag ville inte bli påmind. Hjälper en inte precis. Fått höra att han vägrade ta hen en annan kvinna "till vår säng". Det var inte vår längre, det var hans, båda två, bara att bre ut sig på. Fast jag varit den som fått lämna så har det varit plågsamt för mig också när jag kommit att förstå att det här är svårt, han är kvar, han är kvar i något som inte längre är. Som ett leva i en grav. Jag har bara velat ta basen av vad som behövts, kläder, skor, vad som behövts, men bara det har varit sju resor värre, inte velat att jag skulle ta med mig nåt. Jag har inte brytt mig om att strida. Jag har varit lite rädd för dem med vid uppbrottet, tyckt det varit obehagligt för egen del. Inte att de hotat slå mig eller gjort mig något egentligen, bara mer attityden. Haft ex, och även min man som i stunder av kris, bråk, lätt vill ta över, vill styra, vill få in det på en viss linje, men det måste väl bero på bristen av kontroll, och man vill återerövra den, veta vad som händer, och vad man vill ska hända.
Om jag tänker efter låter det logiskt att det är kvinnorna som har mest barnlängtan då det är också de som tar de största riskerna med sin kropp, till och med sina liv, för att föra nytt liv till världen, om det är något som är rotat i oss eller vi blir formade så tror jag nog det är en blandning av. Många mår ju dåligt rent psykiskt om de inte kan få barn, är jag en "dålig" kvinna då? Man kämpar om identiteten. Vem är jag om jag inte kan bli gravid, om jag inte kan få barn? Mycket man kämpar med sig själv om då, inte så mycket tror jag kommer från männen där, jag har bara upplevt männen då som sympatiska, snälla, står lite vid sidan om, vill inte förvärra situationen, upplevelserna, för henne, älskar ju henne. Kanske därför man inte hör så mycket av dem heller, vad männen tycker, känner? För hon är det primära? Eller så överromantiserar jag nu bara.
Nu ska jag inte prata på mer :)
