Gå tillbaka till min fru efter separation?

Förlåt om jag är lite krass och bitsk nu men kommer du kunna hålla det ? Att avsluta? 
Eller kommer du fortsätta dansa er destruktiva dans för att det nånstans är det "bättre" valet än att ta konsekvenserna av att stå på dig om skilsmässa?  

Mycket av det du beskriver här är ju trots allt saker du vet inte fungerar och lovat att bryta och förbättra men fortfarande gör ni samma sak idag som för ett halvår sedan. Du har av olika skäl valt att inte ta dom bättre valen som du vet att du borde gjort då. Nu vet du vad du borde gjort redan då  men har du självinsikt nog att bryta helt denna gång? 

Jag förstår dig och helt ärligt så känns det läskigt. Jag vet att min fru inte kommer vilja ha någon kontakt med mig isf på ett bra tag. Jag vill ju oavsett att vi ska ha en bra relation, där vi kan ses och umgås som en familj oavsett. Men jag tror det kommer vara för svårt för min fru att acceptera. Vilket så klart skrämmer mig.

Samtidigt så känner jag att hon har ett val här, om jag är så respektlös och hal som hon säger så bör hon inte vara kvar i relationen heller. Och väljer hon att stanna så tycker jag inte att hon har rätt att vara så missnöjd, för då tar hon aktivt rollen som offer. Jag tvingar inte henne till att vara ihop med mig och jag vill inte ha en relation som är negativ.

Nu är det som att jag är medberoende till hennes missnöje. Där jag tassar på tår, inte ger konsekvenser (har sagt att jag inte accepterar hoten om skilsmässa ex) och ska finna mig i saker bara. Jag känner att jag förvägras mina känslor och min sida av saken hela tiden för säger jag något annat än vad hon tycker så är jag manipulativ. 

Jag tror att du kommer till en början få  tänka om vad gäller att umgås som familj. Det är där det blir tankevurpa och dikeskörning och läge för missförstånd.   Och kanske är det därför vissa saker skiter sig mellan er just nu? 
Nånstans långt framåt i tiden kanske ni kan närma er en vuxen relation utifrån att ni är föräldrar och ska kunna fira skolavslutning och födelsedagen ihop. Men dit är det jävligt långt. Det kanske inte händer förrän tidigast om 1 år.. 
Just för att ni idag har så dysfunktionell relation att allt prat om familjesaker bara gör att ni aldrig kommer separera på riktigt.  

Du måste Nånstans förstå vad det innebär att slut är slut. Att förstå vad en skilsmässa innebär i skyldighet och rättigheter.  
En skilsmässa innebär att man inte kan kräva sin rätt som familj för den finns inte längre. Man ska samarbeta och hålla god ton och kunna vistas i samma rum men något annat är hon inte skyldig att göra. Hon är inte skyldig att fira jul med dig och du kan inte kräva att äta påskmiddag och åka på semester ihop.  Man kan önska och jobba framåt mot ett sånt mål men det är något annat.
 Men helt ärligt är ju det bara en ursäkt att fortsätta er relation. 
Ni måste kunna släppa varandra och skapa egna liv helt utan varandra och hålla föräldraskapet på en strikt affärsmässig nivå med egna fasta regler för barnen.  Iallafall så länge ni har en toxic relation som ni har nu. 

Samarbete är bra men ni kanske behöver stanna upp och fundera på varför det är så viktigt att fortsätta som familj om ni ändå ska skiljas. Varför är det så svårt att släppa taget?  

En skilsmässa skulle ju ge barnen en bättre relation med sin farmor tex  om dom kan träffa henne tillsammans med enbart dig och känna sig trygg med att slippa drama från mamman.  Och mamma kan å sin sida åka med barnen själv  på sin  semester till sin släkt och få lugnet utan tjafs med dig . 

Rent krasst, att hålla på rätten som familj gör det jäkligt svårt för en eventuell ny partner att kunna hitta sin plats där . Vilket från min sida känns som ett sätt att pinka revir .. kontrollbehov.  Svartsjuka? 

Jag förstår vad du menar och visst blir det svårare att ta sig vidare om man också ses. Kanske hade vi varit vid det läge nu att vi gått vidare och att vi kan umgås om vi inte bestämt oss för att försöka på nytt. Jag vet inte. Kanske kommer vi aldrig komma dit. 

För egen del så är det just gemenskapen med barnen som blir det svåraste och att beröva dom oss båda. Det har ju varit fint och positivt dom perioderna mellan våra tjafs och då uppskattar jag verkligen att se barnen glada och att vi alla gör saker ihop. Jag tror jag kommer ha lättare att släppa taget nu med isf än vid separationen. Nu har vi ändå försökt igen och blir det inte bättre än så här är det inget att sörja. Då slipper jag leva med den tanken liksom om vad som skulle ha hänt och kan förhoppningsvis lättare acceptera en ny partner för henne.  

Var i TS situation för många år sedan. Precis som i TS fall var det min fru som initierade separationen.

Precis som TS träffade jag en ny kvinna som jag blev passionerat förälskad i. medan min fru insåg att jag nog var bästa alternativet och ville inte gå vidare med skilsmässan. Jag föll till föga, tänkte på barnen och allt det andra runt familjen så jag gick tillbaka till min fru. Något jag ganska omedelbart ångrade. I alla år har jag ångrat detta val. Vi har levt ett hyffsat liv och är nu på grund av pensionering tvingade att leva tillsammans 24/7.  Otaliga gånger har min fru påmint mig om kvinnan jag lämnade, hon har haft koll på henne hela tiden och rapporterat till mig om henne. Jag har mått väldigt dåligt av detta och förbannat mig själv över att jag inte tog steget och skilde mig.

Tack för ditt inlägg! Det är precis detta jag är rädd för. Att jag bara ska finna mig i relationen med min fru utan att det blir bättre, att åren får fortgå och att jag kommer känna att jag svek mig själv om 10-15 år. Jag fyller 40 år i början av nästa år och känner väl också att det är nu jag isf kan ha kul innan jag tappar i attraktivitet. 

Jo, svårt att välja rätt. Relationer är tyvärr inte smärtfria och det gör lite ont att åldras med. Hur är läget nu?

Tack för att du kollar läget! Ledsen för dålig återkoppling från mitt håll. 

Läget känns på en del sätt bättre och på en del sätt likadant. Jag har valt att fortsätta relationen iallafall. Vi har varit iväg på semester ihop allesammans och det var fint tycker jag. Vi hade också en himla bra vecka runt midsommar kände jag, där vi kom bra överens och tillbringade tid med barnen. Det gjorde mig hoppfull! Jag kände då att jag faktiskt var peppad på allt och även att flytta ihop igen. Sen hamnade vi i lite av en svacka efter det.

Vi kom bra överens på semestern som sagt men hade några småtjafs. Inga större grejer men liksom vardagliga tjafs. Vi åkte färja till Åland, jag frågade min fru om hon ville handla inne på taxfree men hon sa att hon inte ville ha något. Jag gick då in med vår son och köpte ett par solglasögon till honom samt ett flak öl och en limpa cigg till mig. Min fru blev då sur för att jag inte köpt något till henne. Så då hamnade vi i ett tjafs där hon menade att jag inte bryr mig om henne och bara tänker på mig själv. Medan jag menade på att jag ju frågade om hon ville gå in och handla innan jag gick in. Det var väl ett ganska typiskt tjafs för oss. 

Sen hade vi ett tjafs där jag skulle hem till min hemstad i några dagar då jag inte hade barnen. Jag ville hälsa på min mamma och träffa kompisar och komma bort lite. Jag erbjöd mig att låta barnen hänga med och tänkte det kunde vara skönt för min fru att få några extra dagar för sig själv. Min fru hatar ju min mamma och var inte alls pepp på den idén och kände att jag försökte föra henne bakom ljuset och ta med barnen utan hennes tillåtelse. Jag accepterade att hon inte ville det utan tjafs. Men min fru blir återigen rädd att jag ska sätta mamma framför min fru. 

I sådana stunder är det lätt för min fru att uttrycka att hon blir tveksam till oss och om vi kan få det att funka och det sårar mig. Hon messade mig medan jag var bortrest och bad om ursäkt för att hon varit sur och att hon förstår att mycket ligger på henne själv att göra sig själv lycklig. Samtidigt messar hon dagen efter och undrar varför jag tagit selfies på mig själv (bilderna synkas med barnens iPa) och om jag skulle ha dom till Tinder. Vilket återigen bekräftar hennes misstro mot mig. Jag tar selfies på mig själv ibland för jag är osäker kring mig själv, fick en väldig nojja kring mina gamla acneärr efter separationen och jag vill se hur jag ser ut i vissa ljus för att bekräfta för mig själv att det inte är så farligt. 

Jag fortsätter att gå i terapi och pratar med min terapeut några gånger i månaden. Jag tog upp att jag kanske borde ha en exitplan för om jag tycker det gått för långt. Han tyckte inte det var en bra idé, att det är lätt då att luta sig mot den så fort saker blir jobbigt. Han anser att vi har mycket att kämpa för då vi har barn ihop och då det ändå finns en attraktion efter så lång tid, att man kan reda ut det mesta så länge det finns. Vilket jag håller med om också.

Jag har ju börjat se framför mig att vi ändå kan flytta ihop, att vi så skulle få massa mer pengar över och kanske kan skaffa ett fritidshus i Småland som jag kommer ifrån. Det skulle kunna vara en kompromiss ang mamma med att vi då kan umgås med henne över dagen och sen åka hem till stugan igen eller att mamma kommer och hälsar på oss medan min fru är iväg. Jag blir ju väldigt glad när allt funkar mellan mig och min fru och känslan att vara en familj och se barnen glada ger mig mycket. 

Men ja, livet och relationer är svårt. Jag såg att den tjejen jag dejtade förra hösten la upp en bild på sig själv med en ny kille häromdagen och det kände jag faktiskt inte speciellt mycket för alls, blev mest glad för hennes skull. Och det är ju fint att kunna känna så. 

Ledsen för långt och kanske ointressant svar. Men jag uppskattar allt engagemang och är tacksam för fler reflektioner och erfarenheter från andra! 

Roligt TS, att du fortsätter relationen. Jag tycker faktiskt det blivit för många skiljsmässor. Det vill säga par som skiljs åt, men där det inte finns så många fel egentligen. Jag menar att vi är inte mer än människor och vi släpar runt på mer eller mindre tungt bagage. Fint om vi kan hjälpas åt och stötta varandra och finnas där, tycker jag. Att man slipper känna sej som någon bytbar slit och släng produkt och att istället få växa tillsammans. Din fru visar att hon kommit till insikt med en del. Jag tycker också ni har mycket att kämpa för. Du funderar mycket och söker goda råd. Det kommer du och ni långt med. Fortsatt lycka till! 

Tack för ditt engagemang och glada tillrop! Även om vi är olika och det finns utmaningar så är dom bra stunderna himla fina tycker jag. Hade det inte funnits attraktion och vi bara hade varit kompisar så hade jag aldrig velat försöka igen. Men nu känns det som att vi faktiskt har saker att lämpa för och min fru har uttryckt förståelse för mig på ett sätt som inte gjorde innan och det glädjer mig med.