Anonym (Dearest)

Fri 29 Dec 2023 23:57

203 svar

Gå tillbaka till min fru efter separation?

Hej.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).

Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta.

Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka.

Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma.

Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger.

Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer.

Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med.

Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.

Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen.

Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru.

Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru?

Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

Anonym (Rut)

Mon 29 Jan 2024 23:09

#71

Kan inte säga vad som skulle bli bäst för dig men några reflektioner.

Tycker det låter fantastiskt att ni efter 15 år fortfarande känner attraktion för varandra. Tror ändå inte att det är väldigt vanligt efter så lång tid ihop. Tycker ni verkar lite tvärtom vad mpnga andra par säger. De flesta säger väl ändå efter lång tid ihop att "attraktionen försvann, nu är vi bara bästa vänner". Men du säger tvärtom. Att du saknar att ni är bästa vänner men ni har attraktionen.

Ni har ju ändå småbarn och många av de sakerna du vill kunna göra med din fru är ju så klart svårare när man har barn ihop. Alltså alla mysiga saker du önskar att ni kunde göra ihop bara ni två. Där har ju så klart en ny kvinna som du träffar varannan vecka utan barn ett försprång. Då har man massor av tid att hitta på saker på tu man hand. Går inte att jämföra det med den man har familj med . Där blir ju att göra saker med familjen prio. Bara du har det i bakhuvudet när du tar ditt beslut att din fru har ju inte riktigt samma ärliga chans som en ny kvinna.

Jag valde stt lämna min man för en ny. Men jag och min man hade inget kvar alls. 0 på en 10 gradig skala. Ni har mycket fint som skulle kunna vara värt att satsa på. Eller så kan du få en 10 med en ny. Vem vet. Däremot tycker jag att du lägger alldeles för mycket fokus på att få känna förälskelse igen. För det tar slut med en ny också. Vet inte hur länge man brukar säga att det håller i. 2 år? Då får du byta ofta. Kanske inget för med det men det lät ju också på dig som att du kanske var ute efter nåt mer stabilt och inte bara ville strula runt?

Om du fortsätter med din fru. Googla "otrygg ambivalent anknytning och se om det stämmer in på din fru. Får lite sådana vibbar. Inget fel med det men då kan du få lite tips hur sådana personligheter funkar och hur man kan göra en sådan relation bättre. Jag är själv en sådan person nämligen och tycker att vissa saker du skriver om din fru är väldigt likt mig.

Core

Mon 29 Jan 2024 23:32

#72

Bra reflektioner och du kommer själv komma fram till vad som är rätt.

För mig har en viktig del dött när en ger upp, man provar andra gräsmattor och sen vill man tillbaka in i det bekväma. Nej, tanken får det att fastna i halsen, något är borta i min bok

Men som sagt, du vet bara vad som är rätt för dig.

Core

Mon 29 Jan 2024 23:42

#73

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 22:43:22 följande:

Tack för allt engagemang i tråden! Som jag uttryckt så är jag väldigt ambivalent till mycket. Inte ambivalent till om jag älskar min fru så, men ambivalent till om det är meningen att det ska vara vi och vad man ska ha för förväntningar på en relation. Jämför jag med hur många andra trådstartare på detta forum beskriver sina relationer, så kan jag absolut känna att det jag och min fru har är klart bättre än så. Men jag tvekar om det är tillräckligt bra för att vi båda ska kunna vara helt lyckliga.

Jag uppskattar alla svar även om jag inte svarat på varenda ett. Fortsätt gärna dela med er av tankar och råd och egna erfarenheter.

Ja det är otroligt svårt att betygsätta en relation.

Ska jag plocka de delar som måste finnas, är det att man känner glädje av att träffas efter en arbetsdag oftare än inte, känner sig spontansugna på varandra ibland så att det finns en passion. Och att man har roligt ihop i veckorna, det ska skrattas nånstans där i mellan också!
En till sak. Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt.

Visst får man vada genom skit i familjelivet en hel del också, men just därför är de här ingredienserna något som ska finnas med om det ska vara värt det för mig.

Det kanske låter som att jag målar upp en disneysaga här, men jag är inte naiv. Lägg ihop de här stunderna på en vecka och det handlar inte om många minuter ibland, jag säger bara att det måste finnas med i springorna i vardagen.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 29 Jan 2024 23:55

#74

Anonym (Rut) skrev 2024-01-29 23:09:43 följande:

Kan inte säga vad som skulle bli bäst för dig men några reflektioner.

Tycker det låter fantastiskt att ni efter 15 år fortfarande känner attraktion för varandra. Tror ändå inte att det är väldigt vanligt efter så lång tid ihop. Tycker ni verkar lite tvärtom vad mpnga andra par säger. De flesta säger väl ändå efter lång tid ihop att "attraktionen försvann, nu är vi bara bästa vänner". Men du säger tvärtom. Att du saknar att ni är bästa vänner men ni har attraktionen.

Ni har ju ändå småbarn och många av de sakerna du vill kunna göra med din fru är ju så klart svårare när man har barn ihop. Alltså alla mysiga saker du önskar att ni kunde göra ihop bara ni två. Där har ju så klart en ny kvinna som du träffar varannan vecka utan barn ett försprång. Då har man massor av tid att hitta på saker på tu man hand. Går inte att jämföra det med den man har familj med . Där blir ju att göra saker med familjen prio. Bara du har det i bakhuvudet när du tar ditt beslut att din fru har ju inte riktigt samma ärliga chans som en ny kvinna.

Jag valde stt lämna min man för en ny. Men jag och min man hade inget kvar alls. 0 på en 10 gradig skala. Ni har mycket fint som skulle kunna vara värt att satsa på. Eller så kan du få en 10 med en ny. Vem vet. Däremot tycker jag att du lägger alldeles för mycket fokus på att få känna förälskelse igen. För det tar slut med en ny också. Vet inte hur länge man brukar säga att det håller i. 2 år? Då får du byta ofta. Kanske inget för med det men det lät ju också på dig som att du kanske var ute efter nåt mer stabilt och inte bara ville strula runt?

Om du fortsätter med din fru. Googla "otrygg ambivalent anknytning och se om det stämmer in på din fru. Får lite sådana vibbar. Inget fel med det men då kan du få lite tips hur sådana personligheter funkar och hur man kan göra en sådan relation bättre. Jag är själv en sådan person nämligen och tycker att vissa saker du skriver om din fru är väldigt likt mig.

Jag tycker också det är ett starkt positivt tecken att det fortfarande finns en attraktion emellan oss. När jag läser andras trådar där den aspekten saknas helt så tycker jag det känns hemskt. Att inte vilja ligga, att inte vilja kyssas, att inte vilja vara nära. Då hade jag känt att det hade varit helt kört. Samtidigt så ska kanske en relation innehålla mer än så vilket också tagits upp i tråden.

Absolut att det är lättare att hitta på saker med någon ny under sin barnfria tid och att man har en helt annan frihet då. Det är ju något jag uppskattat efter seperationen, att jag både kan få vara pappa halva tiden och helt fri andra halvan. Det är inte rättvist kanske att jämföra en sådan situation, där man träffar någon ny och kan vara helt hängivna varandra under varannan vecka, med det jag och min fru har med barn och allt att hänsyn till. Att vara förälskad är ju en drog i sig och oerhört stark känsla. Men jag vet att det liksom dör ut. För mig ofta ganska snabbt tyvärr och jag förstår att jag inte kan jaga den kicken för alltid.

100% att min fru har otrygg ambivalent anknytning. Det har vi snackat om många gånger tillsammans. Jag är mycket mer otrygg-undvikande i min anknytning även om jag kan uppleva att jag också är en blandning mellan undvikande och ambivalent. Men framförallt är jag otrygg-unvikande. Även om det går att skapa acceptans för våra olikheter ju mer förståelse man får för den andres mönster, så är det svårare att få till verklig förändring och att mötas. Jag känner dock att jag blivit mycket bättre på att kommunicera kring mina känslor gentemot min fru och det är något jag vill fortsätta jobba på med mig själv i allmänhet. Inte bara stänga av mina känslor, eller vara så konflikträdd och defensiv som jag har tendens att bli.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Tue 30 Jan 2024 00:06

#75

Core skrev 2024-01-29 23:42:05 följande:

Ja det är otroligt svårt att betygsätta en relation.

Ska jag plocka de delar som måste finnas, är det att man känner glädje av att träffas efter en arbetsdag oftare än inte, känner sig spontansugna på varandra ibland så att det finns en passion. Och att man har roligt ihop i veckorna, det ska skrattas nånstans där i mellan också!
En till sak. Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt.

Visst får man vada genom skit i familjelivet en hel del också, men just därför är de här ingredienserna något som ska finnas med om det ska vara värt det för mig.

Det kanske låter som att jag målar upp en disneysaga här, men jag är inte naiv. Lägg ihop de här stunderna på en vecka och det handlar inte om många minuter ibland, jag säger bara att det måste finnas med i springorna i vardagen.

Jag håller med dig! Det kan finnas stunder där vi är i harmoni absolut, men framförallt så känner jag just det som du skriver att Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt. Och där känner jag att vi hamnar alldeles för ofta. Det kanske går att jobba bort så klart men vi har också försökt så länge att komma dit och det har vi liksom inte lyckats med. Än iallafall. Vi har gått i parterapi och sådant tidigare. Och hur svårt ska det behöva vara? Framförallt känner jag att det är min fru som stör sig mycket på mina brister, jag är liksom ganska neutral i mitt känsloläge i allmänhet och kan acceptera mycket och jag kände att då jag inte ville separera från början, så var det just för att jag ändå kunde acceptera hennes brister. Men hon kunde inte acceptera mina på samma sätt. Även om hon i efterhand uttryckt att hon inte alls ville separera egentligen utan mer såg det som en sista väg ut för att få till förändring. För mig är det lite dock som du skrev i första inlägget att jag är rädd för att något efter seperationen har dött och jag tvekar om jag kan älska henne som jag gjorde innan, även om jag absolut älskar henne.

Anonym (Granbarr)

Tue 30 Jan 2024 00:45

#76

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 22:31:44 följande:

Tack för att du skriver igen!

Jag kan också känna att vi gjort ett misstag som inte tagit längre tid ifrån varandra för att verkligen känna efter hur det känns utan den andre. Vi har ju barn ihop och det är klart att man tvingas ha någon slags kontakt då, men vi har aldrig tagit mer än någon vecka eller några veckor som mest där vi inte setts eller haft minimal kontakt. Jag tror vi båda ångrar att vi så snabbt började träffa andra, även om det var ett försök i att befria sig från varandra, men jag tror det hade varit nyttigt om vi hade tagit åtminstone sommaren på oss att vara ifrån varandra utan att vi träffade andra och bara lät oss reflektera.

Det finns absolut toxic drag i relation till min fru, men det finns också positiva saker så klart. Nu låter det ju lite som att jag beskriver relationen till min mamma med. Att mamma var alkis och att pappa var aggressiv och att jag växte upp i en dysfunktionell familj har så klart satt sina spår, men jag tvivlade aldrig på att dom älskade oss barn och mamma var en sådan som ändå skjutsade till fotbollsträningar, var med på matcher, lät kompisar komma över och ha vårt hem som en frizon samt skötte sitt jobb. Ingenting är någonsin bara svart eller vitt.

Och jag förstår vad du menar med att jag är både beroende och medberoende här. Mitt cannabisrökande har liksom varit en grej för mig som gjort att jag känt mig gladare, mer kreativ, snällare och så vidare. Ingen lyfter på ögonbrynet i min jobbbransch om någon röker cannabis, jag sköter mitt jobb, är en bra pappa och efter så lång tid så vet jag vart mina gränser går utan att jag ska bli passiv. Till skillnad från alkohol så är det ju inget fysiskt beroende utan mer psykiskt. Jag kan ta perioder där jag inte röker någonting och det känns inte som ett större problem för mig. Men nu kommer jag också bara med ursäkter precis som min mamma alltid gjort kring sitt alkoholmissbruk. Och allt detta förtjänar nog en egen tråd i sig i så fall.

Det kan absolut finnas en sanning i det du säger att vi borde ta en lång period ifrån varandra.

Såklart det finns bra saker med din fru så är det för dom flesta men hur mycket är baserat på toxic och dysfunktionell känsla? Även en kvinna som misshandlas av sin man kan genuint älska honom men i slutändan är det samma giftiga kärlek som också gör att hon inte lämnar honom.

Samma sak ser jag här när jag läser dina inlägg. Ni har ett typiskt beroendeförhållande och staplar ursäkter och bortförklaringar på hög istället för att konstruktivt gå isär och påbörja en avgiftning.
Krasst sett så ger ju ni era barn samma uppväxt som du själv haft. Dom har dessutom en pappa som missbrukar på riktigt. Det beteende kan aldrig nånsin vara okej nånstans. Du vet så väl dessutom vad cannabis gör med ens omdöme, det behöver jag knappast predika om...

Det ni båda behöver är självinsikt . Nånstans tror jag att ni har det men ni har hittills lyckats bedöva det med att vara fullt upptagen med er komplicerade relation och haft en perfekt ursäkt just därför.

Vad skulle vara så hemskt med att vara isär på riktigt ett halvår? Vad är det värsta som kan hända?

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Tue 30 Jan 2024 00:56

#77

Anonym (Granbarr) skrev 2024-01-30 00:45:16 följande:

Såklart det finns bra saker med din fru så är det för dom flesta men hur mycket är baserat på toxic och dysfunktionell känsla? Även en kvinna som misshandlas av sin man kan genuint älska honom men i slutändan är det samma giftiga kärlek som också gör att hon inte lämnar honom.

Samma sak ser jag här när jag läser dina inlägg. Ni har ett typiskt beroendeförhållande och staplar ursäkter och bortförklaringar på hög istället för att konstruktivt gå isär och påbörja en avgiftning.
Krasst sett så ger ju ni era barn samma uppväxt som du själv haft. Dom har dessutom en pappa som missbrukar på riktigt. Det beteende kan aldrig nånsin vara okej nånstans. Du vet så väl dessutom vad cannabis gör med ens omdöme, det behöver jag knappast predika om...

Det ni båda behöver är självinsikt . Nånstans tror jag att ni har det men ni har hittills lyckats bedöva det med att vara fullt upptagen med er komplicerade relation och haft en perfekt ursäkt just därför.

Vad skulle vara så hemskt med att vara isär på riktigt ett halvår? Vad är det värsta som kan hända?

Jag kan känna att denna berättelse beskriver min fru och mitt förhållande väldigt väl - evalottastiernholm.se/2019/11/16/nar-en-undvikande-och-en-ambivalent-ar-tillsammans/

Anonym (Förhandlingar)

Tue 30 Jan 2024 06:10

#78

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 22:15:56 följande:

Ja, många råd. Det är jag tacksam för såklart. Men också väldigt mycket olika råd och det speglar nog mitt känsloläge rätt bra. Jag känner mig så otroligt kluven till hela situationen.

Vi hade det lite öppet i början efter seperationen. Jag gick egentligen första månaden och bara hoppades att hon skulle inse sitt misstag och komma tillbaka. Jag hade tänkt att jag bara skulle vara själv hela sommaren åtminstone. Sen kom hon och visade mig att hon skaffat en dejtingapp efter någon månad och berättade om alla likes hon fått. Enligt henne var det på skämt för att visa upp alla fåniga killar som hade gillat henne. Men jag tog det så väldigt hårt, kände att hon uppenbarligen ville ha ett liv utan mig och att jag då inte ska sitta själv som en nolla och bara vänta. Så då skaffade jag också sådana appar som ett sätt att befria mig själv från situationen, få en chans att känna något annat och blicka framåt. Det skapade en karusell av svartsjuka. Hon låg med några, jag låg med fler, men vi träffades ändå ibland och låg med varandra. När hon insåg att jag legat med kanske 10+ tjejer på ett par månader så blev hon ganska tokig av svartsjuka. Jag kände liknande sak kring hennes ligg. Allt sådant gör väl att jag ser det som svårt att vi faktiskt skulle klara av att ha ett öppet förhållande. Tror ingen av oss riktigt skulle klara av svartsjukan och vetskapen om att den andre träffar andra. För egen del skulle jag nog tycka det vore en bra lösning om det bara gällde mig, att det var jag som fick ligga med andra, men den premissen är ju så klart inte rättvis eller schysst. Sen har jag fått en annan förståelse för polyförhållanden eller öppna relationer och att olika människor kan fylla olika behov hos en.

Jag har läst om att du tycker dej vara en undvikare när det kommer till anknytning och ditt X har ett mer ambivalent anknytningsmönster. Det kan säkert stämma. Jag är som du och många med oss intresserad av att förbättra mina relationer och har kämpat undan mycket av dåliga mönster. Frågan är hur medveten ditt X är? Jag tycker verkligen inte det låter okej att hon först gör slut med dej och sedan visar hur många likes hon fått på en datingapp. Vem som helst skulle gå igång negativt på det tänker jag. Hon säger att det var ett skämt och jag förstår i så fall att hon verkligen är helt humorlös. Skämt å sido men har du inte något att konfrontera henne med här? Det har du, om du vill ha en relation med henne, för det hon gjorde kan lätt tolkas som elakt. Jag förstår att det kan handla om dåligt anknytningsmönster för hennes del. Men ska ni ha nån chans tillsammans, efter separationen och allt, så måste du få ett kvitto på att hon dels har förstått hennes del i det havererade förhållandet och dels också få bevis för att hon jobbar för förändring. Att du i detta läge skulle gå in för att "snälltolka" henne gör att du bara fortsätter undvika hennes närhet. Du behöver komma henne nära för att veta om du vill ha henne på riktigt och inte bara in-ut-sprut-slut.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Tue 30 Jan 2024 07:06

#79

Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-01-30 06:10:58 följande:

Jag har läst om att du tycker dej vara en undvikare när det kommer till anknytning och ditt X har ett mer ambivalent anknytningsmönster. Det kan säkert stämma. Jag är som du och många med oss intresserad av att förbättra mina relationer och har kämpat undan mycket av dåliga mönster. Frågan är hur medveten ditt X är? Jag tycker verkligen inte det låter okej att hon först gör slut med dej och sedan visar hur många likes hon fått på en datingapp. Vem som helst skulle gå igång negativt på det tänker jag. Hon säger att det var ett skämt och jag förstår i så fall att hon verkligen är helt humorlös. Skämt å sido men har du inte något att konfrontera henne med här? Det har du, om du vill ha en relation med henne, för det hon gjorde kan lätt tolkas som elakt. Jag förstår att det kan handla om dåligt anknytningsmönster för hennes del. Men ska ni ha nån chans tillsammans, efter separationen och allt, så måste du få ett kvitto på att hon dels har förstått hennes del i det havererade förhållandet och dels också få bevis för att hon jobbar för förändring. Att du i detta läge skulle gå in för att "snälltolka" henne gör att du bara fortsätter undvika hennes närhet. Du behöver komma henne nära för att veta om du vill ha henne på riktigt och inte bara in-ut-sprut-slut.

Ja usch vad jag tyckte det var elakt och jag tog upp det direkt att jag blev sårad. Vi har pratat om den incidenten många gånger för det var verkligen något som satte igång en spiral av svartsjuk. Hon har bett om ursäkt och har uttryckt att hon ångrar det mycket.

Min fru är medveten om sitt mönster och vi har båda försökt förstå och läsa på om varandras mönster, sen är det svårare att faktiskt få till en förändring eftersom det är en sådan grundläggande grej hos oss båda.

Anonym (Rut)

Tue 30 Jan 2024 07:35

#80

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-29 23:55:53 följande:

Jag tycker också det är ett starkt positivt tecken att det fortfarande finns en attraktion emellan oss. När jag läser andras trådar där den aspekten saknas helt så tycker jag det känns hemskt. Att inte vilja ligga, att inte vilja kyssas, att inte vilja vara nära. Då hade jag känt att det hade varit helt kört. Samtidigt så ska kanske en relation innehålla mer än så vilket också tagits upp i tråden.

Absolut att det är lättare att hitta på saker med någon ny under sin barnfria tid och att man har en helt annan frihet då. Det är ju något jag uppskattat efter seperationen, att jag både kan få vara pappa halva tiden och helt fri andra halvan. Det är inte rättvist kanske att jämföra en sådan situation, där man träffar någon ny och kan vara helt hängivna varandra under varannan vecka, med det jag och min fru har med barn och allt att hänsyn till. Att vara förälskad är ju en drog i sig och oerhört stark känsla. Men jag vet att det liksom dör ut. För mig ofta ganska snabbt tyvärr och jag förstår att jag inte kan jaga den kicken för alltid.

100% att min fru har otrygg ambivalent anknytning. Det har vi snackat om många gånger tillsammans. Jag är mycket mer otrygg-undvikande i min anknytning även om jag kan uppleva att jag också är en blandning mellan undvikande och ambivalent. Men framförallt är jag otrygg-unvikande. Även om det går att skapa acceptans för våra olikheter ju mer förståelse man får för den andres mönster, så är det svårare att få till verklig förändring och att mötas. Jag känner dock att jag blivit mycket bättre på att kommunicera kring mina känslor gentemot min fru och det är något jag vill fortsätta jobba på med mig själv i allmänhet. Inte bara stänga av mina känslor, eller vara så konflikträdd och defensiv som jag har tendens att bli.

Tycker ni ska köpa en bok som heter "tryggare i kärlek" och läsa den båda två.

Gå tillbaka till min fru efter separation?

INNEHÅLL