• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • mamaleona
    BlondBimbo net skrev 2023-12-30 03:29:23 följande:

    Nej, jag skulle råda dig att glömma din gamla kvinna och satsa på den nya. Har det gått så långt att förhållandet tagit slut så är det oftast bäst att lägga energin och kärleken på den nya.


    Exakt. Separerat 2ggr själv från 2 olika män jag har barn med. Inget ändras av att försöka igen, efter ngr månader märker man att allt dåligt finns kvar. Spec för barnen blir det för mycket onoff hoppande. Låt er alla komma vidare o hitta den nya vardagen. Din fru ville skiljas av en orsak, den har inte försvunnit. Sedan är det ganska vanligt att den somville separera, plötsligt vill försöka igen. Det är då man hunnit "leka av sig lite" o märker det var bra attbåde få äta kakan o ha den kvar.
  • mamaleona

    Sen kan jag ju tycka, att ses 3-4ggr i veckan under "betänketiden" inte är det idealiska. Man hinner inte fundera o komma till insikt om saker o ting då man jämt ses. Det gör man först då man inte ses. Där skulle jag föreslå ändring, ex ses varje måndag. Typ, högst en gång i veckan. Gärna mer sällan. Tanken är ju att hitta VAD man vill. Den biten störs om den andra hänger runt axeln var o varannan dag. Det blir mera ett presterande o att visa hur bra man är. "Kolla här hur go mat jag fixat oss", "ska jag ge dig lite massage" osv....inte äkta. Ang svartsjuka o kolla din mobil säger jag bara ALLT SÅDANT BORT!

  • Anonym (Förhandlingar)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-01-30 07:06:01 följande:

    Ja usch vad jag tyckte det var elakt och jag tog upp det direkt att jag blev sårad. Vi har pratat om den incidenten många gånger för det var verkligen något som satte igång en spiral av svartsjuk. Hon har bett om ursäkt och har uttryckt att hon ångrar det mycket. 


    Min fru är medveten om sitt mönster och vi har båda försökt förstå och läsa på om varandras mönster, sen är det svårare att faktiskt få till en förändring eftersom det är en sådan grundläggande grej hos oss båda. 


    Bra gjort att konfrontera! Jo, jobbigt att bryta mönster. Jag hade kniven mot strupen när jag bröt några av de värsta, mest förödande mönstren, det vill säga jag kände att jag inte skulle orka leva vidare med mina otrygga sätt att närma mej närhet och kärlek. Jag var skiträdd efter en uppväxt med våld och övergrepp. Jag har främst lärt mej att ta plats; att våga kräva saker. Något jag måste göra annars tar någon min plats. Så kanske läge för nästa steg för dej, att få ha lite luft och frihet med. Det måste du kunna ha, utan att Hon drar. Bekräfta henne, absolut! Men bara när det känns rätt. Fastna inte i ett mönster av att ligga med varandra, för att ge henne sjuk bekräftelse. Ligg med henne för att du verkligen vill det. Svårt, jag vet. Men jag tror bara att du behöver fortsätta att utmana hennes dåliga mönster för att få syn på Henne.
  • Anonym (Granbarr)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-01-30 00:56:00 följande:
    Jag kan känna att denna berättelse beskriver min fru och mitt förhållande väldigt väl - evalottastiernholm.se/2019/11/16/nar-en-undvikande-och-en-ambivalent-ar-tillsammans/
    Jag förstår precis hur sånt fungerar men det är också en ursäkt för att slippa ta ansvar för det ni behöver göra för att ta er vidare. 
    Så länge ni dansar med varandra kommer ingenting se annorlunda ut.  
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-01-30 08:41:43 följande:
    Bra gjort att konfrontera! Jo, jobbigt att bryta mönster. Jag hade kniven mot strupen när jag bröt några av de värsta, mest förödande mönstren, det vill säga jag kände att jag inte skulle orka leva vidare med mina otrygga sätt att närma mej närhet och kärlek. Jag var skiträdd efter en uppväxt med våld och övergrepp. Jag har främst lärt mej att ta plats; att våga kräva saker. Något jag måste göra annars tar någon min plats. Så kanske läge för nästa steg för dej, att få ha lite luft och frihet med. Det måste du kunna ha, utan att Hon drar. Bekräfta henne, absolut! Men bara när det känns rätt. Fastna inte i ett mönster av att ligga med varandra, för att ge henne sjuk bekräftelse. Ligg med henne för att du verkligen vill det. Svårt, jag vet. Men jag tror bara att du behöver fortsätta att utmana hennes dåliga mönster för att få syn på Henne.
    Kan känna igen mig. Växte också upp i ett våldsamt hem tyvärr och det har så klart präglat mig mer än vad jag trott. Framförallt när jag börjat läsa på om mönster så känner jag igen mig mycket i otrygg undvikande anknytning. Har varit duktig på att stänga av känslor och vara självständig. I flera förhållanden jag haft så har jag kunnat känna förälskelse, den har snabbt lagt sig och när det blivit mer seriöst så har jag intagit en distans, men ändå inte lämnat utan stannat kvar för att jag inte vill såra någon och för att jag är rädd för konflikter och obekväma känslor. Har verkligen försökt jobba med min konflikträdsla och att våga uttrycka känslor och ta plats som du säger, men det är en process med så klart.

    Du har nog också en poäng i att sexet med min fru är ett sätt för henne att få bekräftelse och att jag gått med på det för att jag inte vill göra henne besviken, även om jag också så klart njuter av själva akten. För min fru känns det som att det blivit extra viktigt att få bekräftelse där efter separationen och efter att hon upptäckt att jag legat runt en del. Som att jag måste bevisa för henne att jag åtrår henne eftersom hon har en rädsla att inte duga där längre då jag varit med tjejer som kanske är 15 år yngre än henne. Och hon tror att jag föredrar det framför henne. 
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Granbarr) skrev 2024-01-30 08:55:33 följande:
    Jag förstår precis hur sånt fungerar men det är också en ursäkt för att slippa ta ansvar för det ni behöver göra för att ta er vidare. 
    Så länge ni dansar med varandra kommer ingenting se annorlunda ut.  
    Vet inte om det är en ursäkt direkt, utan mer att jag försöker ta till mig av info och på så sätt ta ansvar för att kunna förändra mitt egna mönster. Sen exakt hur man ska göra att få till en förändring är svårare. Avgiftning som du kallar det är ett sätt absolut 
  • Fjäril kär

    En bra sak att reflektera över för er båda två är ju om ni kämpar mot samma mål och om ni gör det av rätt anledning?   Jag är tveksam. 

    Är ni båda 100% beredd på att göra vad som krävs av er i form av ansvar och konsekvenser för att komma vidare? Och klarar ni av att stå upp för det? 

    Jag är inte så säker på det. 

  • Anonym (Dearest)
    mamaleona skrev 2024-01-30 07:48:40 följande:
    Exakt. Separerat 2ggr själv från 2 olika män jag har barn med. Inget ändras av att försöka igen, efter ngr månader märker man att allt dåligt finns kvar. Spec för barnen blir det för mycket onoff hoppande. Låt er alla komma vidare o hitta den nya vardagen. Din fru ville skiljas av en orsak, den har inte försvunnit. Sedan är det ganska vanligt att den somville separera, plötsligt vill försöka igen. Det är då man hunnit "leka av sig lite" o märker det var bra attbåde få äta kakan o ha den kvar.
    Ja, det är ju min rädsla med. Att vi inte kan få till förändringen även om vi vill och att så fort vi flyttar ihop eller blir mer seriösa så hamnar vi tillbaka i våra mönster. Jag vill inte ge barnen eller min fru för mycket hopp om det ändå bara skiter sig liksom. Jag tror vi båda är villiga att försöka förändra oss men det svåra där är själva förändringen. Vi har redan gått i parterapi osv. Den terapeuten satt mest och lyssnade dock och vi fick inga konkreta verktyg att jobba med, så kanske om vi testar en annan. Vet ej. 
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Rut) skrev 2024-01-30 07:35:29 följande:
    Tycker ni ska köpa en bok som heter "tryggare i kärlek" och läsa den båda två. 
    Tack för tipset! Ska kolla in den boken
  • Anonym (Dearest)
    mamaleona skrev 2024-01-30 08:02:37 följande:

    Sen kan jag ju tycka, att ses 3-4ggr i veckan under "betänketiden" inte är det idealiska. Man hinner inte fundera o komma till insikt om saker o ting då man jämt ses. Det gör man först då man inte ses. Där skulle jag föreslå ändring, ex ses varje måndag. Typ, högst en gång i veckan. Gärna mer sällan. Tanken är ju att hitta VAD man vill. Den biten störs om den andra hänger runt axeln var o varannan dag. Det blir mera ett presterande o att visa hur bra man är. "Kolla här hur go mat jag fixat oss", "ska jag ge dig lite massage" osv....inte äkta. Ang svartsjuka o kolla din mobil säger jag bara ALLT SÅDANT BORT!


    Nä, det är en svår balansgång. Jag kan ju känna att det är svårt att kunna känna efter hur det känns emellan oss om vi heller inte ses. Vi försöker hålla det ganska lagom för att inte gå för fort fram. Vi kan käka middag och hänga med barnen en stund och sen går det ena hem till sig. 
Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?