Anonym (Dearest)

Fri 29 Dec 2023 23:57

203 svar

Gå tillbaka till min fru efter separation?

Hej.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).

Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta.

Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka.

Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma.

Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger.

Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer.

Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med.

Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.

Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen.

Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru.

Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru?

Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Sun 11 Feb 2024 20:37

#111

Fjäril kär skrev 2024-02-11 20:08:02 följande:

Jag påpekade nån sida bakåt att ni har valt att separera av en orsak och att den orsaken måste få ta sin plats och jobbas på. Inte glömmas bort och gömmas bort.

Dra nytta av att ni har separerat och ta fasta på att ni måste jobba på varsitt håll för att överhuvudtaget kunna ha en chans att reflektera och kunna jobba på er själva.

Att ständig ses och höras ger inte den möjligheten utan då är ni tillbaka i det dysfunktionella mönster som istället är medberoende. Hamna inte där igen.

Hur ska ni ens få chans att tänka själv om ni hela tiden påverkar varandra och påverkas av varandra? Hur ska ni då kunna veta vad ni vill på riktigt? Det är ju i allra högsta grad ett osunt beteende.

Om din fru har bråttom så våga ifrågasätta det. Vad tror hon att hon missar med att sakta ner? Kom ihåg vad jag sa om ert eget ansvar för ert egna liv...

Kom ihåg att det är barnen som betalar priset för om det går för fort....

Ja, absolut. Jag förstår vad du menar. Hur ofta är rimligt att ses tycker du? Eller hur lång tid ifrån varandra? Hur ska vi förhålla oss till varandra tycker du?

Nu har vi ju fortfarande majoriteten av dagarna isär typ, eller hälften hälften iallafall. Jag tycker det är svårt att känna efter om vi inte heller utsetts för varandra liksom. Vi hade en period på en månad eller två där vi inte hördes av knappt. Det var en period där hon dejtade en annan och jag mest gick runt i någon slags förvirring och hade bestämt mig för att försöka jobba upp mig själv istället för att söka tillfällig bekräftelse hos andra. Jag försökte jobba mycket med acceptans då och gjorde olika övningar. Jag kände stark saknad efter min fru och det var en jobbig tid för mig. Sen kände jag att jag lyckades acceptera allt ändå och kort därefter träffade jag den andra tjejen och typ samtidigt tog det slut mellan min fru och hennes dejt. Då var det som att jag gick vidare på många sätt.

Jag går i terapi, försöker reflektera kring allt, skriva av mig hos kompisar och som i detta forum. Försöker förstå mina egna mönster och vågat prata öppenhjärtigt med min mamma om hela vår barndom och hennes förfall osv. Vågar konfronterar min chef exempelvis som jag tidigare tyckt är obehaglig i sin stil. Jag känner att jag personligen faktiskt kommer framåt. Huruvida det samma gäller min fru kan nog mest hon svara på. Jag upplever att hon försökt ändrat på mycket av det jag tagit upp, ex att inte kolla i min mobil, att inte dra kortet om att lämna relationen så fort det blir tjafs, att vi ska vara positiva mot varandra. Det kräver mer arbete det förstår jag med och jag känner att vi självklart behöver ge det tid.

Fjäril kär

Sun 11 Feb 2024 21:27

#112

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-11 20:37:30 följande:

Ja, absolut. Jag förstår vad du menar. Hur ofta är rimligt att ses tycker du? Eller hur lång tid ifrån varandra? Hur ska vi förhålla oss till varandra tycker du?

Nu har vi ju fortfarande majoriteten av dagarna isär typ, eller hälften hälften iallafall. Jag tycker det är svårt att känna efter om vi inte heller utsetts för varandra liksom. Vi hade en period på en månad eller två där vi inte hördes av knappt. Det var en period där hon dejtade en annan och jag mest gick runt i någon slags förvirring och hade bestämt mig för att försöka jobba upp mig själv istället för att söka tillfällig bekräftelse hos andra. Jag försökte jobba mycket med acceptans då och gjorde olika övningar. Jag kände stark saknad efter min fru och det var en jobbig tid för mig. Sen kände jag att jag lyckades acceptera allt ändå och kort därefter träffade jag den andra tjejen och typ samtidigt tog det slut mellan min fru och hennes dejt. Då var det som att jag gick vidare på många sätt.

Jag går i terapi, försöker reflektera kring allt, skriva av mig hos kompisar och som i detta forum. Försöker förstå mina egna mönster och vågat prata öppenhjärtigt med min mamma om hela vår barndom och hennes förfall osv. Vågar konfronterar min chef exempelvis som jag tidigare tyckt är obehaglig i sin stil. Jag känner att jag personligen faktiskt kommer framåt. Huruvida det samma gäller min fru kan nog mest hon svara på. Jag upplever att hon försökt ändrat på mycket av det jag tagit upp, ex att inte kolla i min mobil, att inte dra kortet om att lämna relationen så fort det blir tjafs, att vi ska vara positiva mot varandra. Det kräver mer arbete det förstår jag med och jag känner att vi självklart behöver ge det tid.

Det är exakt det där som händer med era känslor när ni är isär från varandra som ni måste våga stanna i och bemöta. Våga utmana den känslan . Vad består den av? Bryt ner det i små delar och reflektera över vad det handlar om.
Ni har trots allt ett äktenskap som i mångt och mycket är dysfunktionellt och handlar om medberoende och det måste ni ta tag i. Jag som ser detta utifrån ser att det är dessa bitar som gör att ni har för bråttom. Det dåliga mönstret och dom röda flaggorna lockar förföriskt och får er att tro att ni missar något.

Ni behöver tid isär för att helt enkelt bryta ovanor och sluta ta dåliga beslut. Ni behöver nyktra till och avgiftas från dom bitar som är giftiga.

Ni är separerade och låt det få vara så. Sätt gränser och framförallt håll dom. Det är en bra övning att testa hur seriöst ni tar det innan det blir tjat, gnäll och manipulation för att det är för sällan... Vill ni äta middag tillsammans så gör det men max 2 ggr i veckan. Ingen övernattning. Alls. Håll ner sms och samtal till minimum och praktiska saker. Ligg inte med henne. Alls. Jag ser på ert sex som ett solklart exempel på manipulation och giftigt beteende som grumlar ert omdöme. Sexet är ju ett sätt för henne att styra dig via sin svartsjuka . Hon hoppas ju att sexet ska göra att du varken orkar eller vill ha nån annan. Hon spelar på sexet för att få som hon vill. .. min gissning är att hon har bråttom för att hon nånstans i sin svartsjuka är rädd för att det finns nån annan som kan ta dig. Gå inte på det.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 12 Feb 2024 07:29

#113

Fjäril kär skrev 2024-02-11 21:27:39 följande:

Det är exakt det där som händer med era känslor när ni är isär från varandra som ni måste våga stanna i och bemöta. Våga utmana den känslan . Vad består den av? Bryt ner det i små delar och reflektera över vad det handlar om.
Ni har trots allt ett äktenskap som i mångt och mycket är dysfunktionellt och handlar om medberoende och det måste ni ta tag i. Jag som ser detta utifrån ser att det är dessa bitar som gör att ni har för bråttom. Det dåliga mönstret och dom röda flaggorna lockar förföriskt och får er att tro att ni missar något.

Ni behöver tid isär för att helt enkelt bryta ovanor och sluta ta dåliga beslut. Ni behöver nyktra till och avgiftas från dom bitar som är giftiga.

Ni är separerade och låt det få vara så. Sätt gränser och framförallt håll dom. Det är en bra övning att testa hur seriöst ni tar det innan det blir tjat, gnäll och manipulation för att det är för sällan... Vill ni äta middag tillsammans så gör det men max 2 ggr i veckan. Ingen övernattning. Alls. Håll ner sms och samtal till minimum och praktiska saker. Ligg inte med henne. Alls. Jag ser på ert sex som ett solklart exempel på manipulation och giftigt beteende som grumlar ert omdöme. Sexet är ju ett sätt för henne att styra dig via sin svartsjuka . Hon hoppas ju att sexet ska göra att du varken orkar eller vill ha nån annan. Hon spelar på sexet för att få som hon vill. .. min gissning är att hon har bråttom för att hon nånstans i sin svartsjuka är rädd för att det finns nån annan som kan ta dig. Gå inte på det.

Tänkvärt. Ska försöka reflektera kring detta.

Ang sexet så har jag nog känt lite så med faktiskt. Inte att min fru medvetet och illvilligt manipulerar, men att det blir ett sätt att hålla oss kvar hos varandra. Jag tror det till stor del handlar om lust från hennes sida, men också närhet så klart. Har upplevt det som att vårat sex har förändrats sen efter seperationen. Mer passion vilket är positivt, men också mer porrigt om jag säger så, och det är inte på min begäran. Ibland kan jag uppleva det som att det är vad min fru tror jag vill ha, att hon tror det är sådant sex jag haft med yngre tjejer och att hon är rädd att jag inte ska tycka hon är attraktiv eller sexig om hon inte gör så. Hon har själv uttryckt det som att det inte är samma kärlek bakom det, eller snarare att hon känner på mig att det inte är samma kärlek bakom det. Istället verkar det som att hon tror att jag bara vill dunka på henne som i en porrfilm, och att hon tror att det är det jag vill ha. Fast så är det ju inte.

Anonym (Förhandlingar)

Tue 13 Feb 2024 18:15

#114

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-12 07:29:04 följande:

Tänkvärt. Ska försöka reflektera kring detta.

Ang sexet så har jag nog känt lite så med faktiskt. Inte att min fru medvetet och illvilligt manipulerar, men att det blir ett sätt att hålla oss kvar hos varandra. Jag tror det till stor del handlar om lust från hennes sida, men också närhet så klart. Har upplevt det som att vårat sex har förändrats sen efter seperationen. Mer passion vilket är positivt, men också mer porrigt om jag säger så, och det är inte på min begäran. Ibland kan jag uppleva det som att det är vad min fru tror jag vill ha, att hon tror det är sådant sex jag haft med yngre tjejer och att hon är rädd att jag inte ska tycka hon är attraktiv eller sexig om hon inte gör så. Hon har själv uttryckt det som att det inte är samma kärlek bakom det, eller snarare att hon känner på mig att det inte är samma kärlek bakom det. Istället verkar det som att hon tror att jag bara vill dunka på henne som i en porrfilm, och att hon tror att det är det jag vill ha. Fast så är det ju inte.

Du säger att sexigt blivit mer porrigt, men att det inte är ett önskemål från din sida, samt att du inte tror att din fru vill ha det så egentligen heller. Kanske är det en skitsak, kanske inte. Hur kan det bara bli mer porrigt menar du? Det låter som dålig dialog här, en dialog ni tycks behöva utveckla (?)

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Tue 13 Feb 2024 22:33

#115

Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-02-13 18:15:59 följande:

Du säger att sexigt blivit mer porrigt, men att det inte är ett önskemål från din sida, samt att du inte tror att din fru vill ha det så egentligen heller. Kanske är det en skitsak, kanske inte. Hur kan det bara bli mer porrigt menar du? Det låter som dålig dialog här, en dialog ni tycks behöva utveckla (?)

Alltså det är verkligen en skitsak egentligen. Jag uppskattar vårat sex och jag tycker det är positivt att det blivit mer passion i det. Att vi kan hitta stunder då vi är helt ensamma medan barnen är i skolan och man slipper oroa sig att dom ska störta in. Men jag har alltid uppskattat vårt sex.

Mitt inlägg var mer en reflektion kring det där med att försöka hålla kvar en relation genom sex. Jag kan uppleva att det finns en rädsla hos min fru att jag inte ska finna henne attraktiv längre efter att jag träffat andra. Det är också något hon uttryck. Att det i sin tur kanske leder till att min fru känner att vi måste ligga ofta och hon måste prestera på ett annat sätt när vi har sex. Det är saker som att ofta ge oralsex ex. Fattar att det säkert låter löjligt och konstigt att anmärka på en sådan sak, det är så klart något jag också uppskattar. Men det var liksom inget som riktigt ingick i vårat sexliv innan på det sättet. Då var det mer under täcket en söndagsmorgon medan barnen kollade på TV i vardagsrummet. Att det var närheten i sig som var det fina. Nu kan nog både hon och jag känna att det uppstår någon slags distans ibland och att sexet på något vis lite blivit som en skådespeleri. Även om det också blivit passionerat och härligt så kan jag känna en obekväm press på något sätt, att jag måste bevisa för min fru att jag tycker hon är sexig.

Anonym (Förhandlingar)

Wed 14 Feb 2024 19:13

#116

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-13 22:33:48 följande:

Alltså det är verkligen en skitsak egentligen. Jag uppskattar vårat sex och jag tycker det är positivt att det blivit mer passion i det. Att vi kan hitta stunder då vi är helt ensamma medan barnen är i skolan och man slipper oroa sig att dom ska störta in. Men jag har alltid uppskattat vårt sex.

Mitt inlägg var mer en reflektion kring det där med att försöka hålla kvar en relation genom sex. Jag kan uppleva att det finns en rädsla hos min fru att jag inte ska finna henne attraktiv längre efter att jag träffat andra. Det är också något hon uttryck. Att det i sin tur kanske leder till att min fru känner att vi måste ligga ofta och hon måste prestera på ett annat sätt när vi har sex. Det är saker som att ofta ge oralsex ex. Fattar att det säkert låter löjligt och konstigt att anmärka på en sådan sak, det är så klart något jag också uppskattar. Men det var liksom inget som riktigt ingick i vårat sexliv innan på det sättet. Då var det mer under täcket en söndagsmorgon medan barnen kollade på TV i vardagsrummet. Att det var närheten i sig som var det fina. Nu kan nog både hon och jag känna att det uppstår någon slags distans ibland och att sexet på något vis lite blivit som en skådespeleri. Även om det också blivit passionerat och härligt så kan jag känna en obekväm press på något sätt, att jag måste bevisa för min fru att jag tycker hon är sexig.

Mitt råd är att inte ställa upp på det. Du behöver inte bevisa något. Det måste räcka som kvitto på att du tycker att hon är attraktiv, att ni har sex. Allt annat dränerar bara dej på energi, tänker jag. Det är också en form av gränsdragning. Det måste räcka i relationer att du är du. Vad tror du om det? Så tänker jag nuförtiden: antingen gillar folk mej eller inte. Jag ska inte behöva vara någon annan och talla på mina gränser. Passar det inte, så går jag. Du borde göra likadant tycker jag. Var rädd om dej.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Thu 15 Feb 2024 18:10

#117

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig.

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan.

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.

Fjäril kär

Thu 15 Feb 2024 19:55

#118

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-15 18:10:18 följande:

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig.

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan.

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.

Jag tycker det är bra att du uttrycker din tvekan för det är ju sanningen. Hur ska du kunna vara säker med så mycket att jobba på?
Hon begär det omöjliga här och bara det skulle få mig personligen att tveka ännu mer.

Att jobba på sina brister och sina problem innebär ju också möjligheten att ni kommer ut på andra sidan och inser att nej det här är inte värt det och vi skiljer oss. Har ni ens diskuterat den insikten? Att jobba på något innebär ju inte per automatik att ni är lyckliga och och gifta.

Att uttrycka tvekan är ju också ett sätt att jobba på gränsdragning och att stå upp för sig själv. Du TYCKER ju så här. Det finns skäl till att ni är i den sitsen ni är och det kan ni inte bortse ifrån. Nu måste du kunna stå för det du tycker. Hålla din deadline.

Hon har ansvar för sitt eget liv. Återigen, fastna inte i fällan med att vara hennes peoplepleaser. Då kommer ni ingenvart.

Klart att det efter alla år är jobbigt att se varandra ledsna , konstigt vore annars. Men just därför känner ni varandra tillräckligt mycket för att inte köpa skitsnack och manipulation .

Denna reaktion från henne och delvis även din ambivalens gör att jag ännu en gång tycker att att ni måste ta en paus ifrån varandra. Ni är så ihopsmetade på vissa punkter att era röda flaggor snarare är välbekanta lockelser. Ni triggar faktiskt varandra till den dans ni har med era mönster. Ni måste bryta det och ha självinsikt nog att förstå att det är något dåligt.

Sluta ha dåligt samvete för att du reagerar sunt och faktiskt har kommit så långt i jobbet med dig själv.

Fjäril kär

Thu 15 Feb 2024 19:55

#119

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-15 18:10:18 följande:

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig.

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan.

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.

Jag tycker det är bra att du uttrycker din tvekan för det är ju sanningen. Hur ska du kunna vara säker med så mycket att jobba på?
Hon begär det omöjliga här och bara det skulle få mig personligen att tveka ännu mer.

Att jobba på sina brister och sina problem innebär ju också möjligheten att ni kommer ut på andra sidan och inser att nej det här är inte värt det och vi skiljer oss. Har ni ens diskuterat den insikten? Att jobba på något innebär ju inte per automatik att ni är lyckliga och och gifta.

Att uttrycka tvekan är ju också ett sätt att jobba på gränsdragning och att stå upp för sig själv. Du TYCKER ju så här. Det finns skäl till att ni är i den sitsen ni är och det kan ni inte bortse ifrån. Nu måste du kunna stå för det du tycker. Hålla din deadline.

Hon har ansvar för sitt eget liv. Återigen, fastna inte i fällan med att vara hennes peoplepleaser. Då kommer ni ingenvart.

Klart att det efter alla år är jobbigt att se varandra ledsna , konstigt vore annars. Men just därför känner ni varandra tillräckligt mycket för att inte köpa skitsnack och manipulation .

Denna reaktion från henne och delvis även din ambivalens gör att jag ännu en gång tycker att att ni måste ta en paus ifrån varandra. Ni är så ihopsmetade på vissa punkter att era röda flaggor snarare är välbekanta lockelser. Ni triggar faktiskt varandra till den dans ni har med era mönster. Ni måste bryta det och ha självinsikt nog att förstå att det är något dåligt.

Sluta ha dåligt samvete för att du reagerar sunt och faktiskt har kommit så långt i jobbet med dig själv.

Anonym (Förhandlingar)

Thu 15 Feb 2024 22:31

#120

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-15 18:10:18 följande:

Det var jag igen...

Jag och min fru tog en skogspromenad imorse. Vi pratade om vår relation och allt igen. Hon frågar mig vad jag vill med oss och vad jag önskar. Jag sa det jag sagt innan att jag inte riktigt vet, att jag inte vet än om vår relation skulle vara bättre ihop som partners eller som föräldrar bara. Att vi fortfarande har en massa att jobba på innan jag kan känna mig säker. Men att jag villl försöka. Hon blir jätteledsen och känner återigen att jag tvekar vilket skapar osäkerhet hos henne. Hela dagen har sedan handlat om att hon inte orkar fortsätta kämpa och öppna sig så länge jag är tveksam. Att hon bygger upp sin mur mer och mer för varje tvekan från mig.

Jag kan absolut förstå hennes reaktion och att det måste vara jobbigt för henne att känna min tvekan. Hade det varit tvärtom och jag till 100% velat hitta tillbaka medan hon i sin tur uttryckt tvekan, så hade jag säkert reagerat liknande. Men jag tror också vi tolkar frågan olika. Hon menar att jag ska utgå ifrån hjärtat och vad jag hoppas på ang oss. Men för mig går inte det ihop så länge hjärnan forfarande ser utmaningar. Att jag inte vågar slappna av så länge jag känner att vi inte kommit bort från det som skapade problem innan.

Några tankar hur en kan förhålla sig här? Jag vill ju våga vara öppen och transparent med min fru, ett problem innan som vi haft är ju just det att jag varit konflikträdd. Att jag nu försöker möta det och våga säga obekväma saker och vara öppen, istället för att undvika det och då riskera en större konflikt senare. Men att hennes reaktion då blir så negativ gör att jag också att jag drar mig för det. Även om jag vill vara sann mot själv och tänka att jag bara kan ta ansvar för mina egna känslor här.

Jag undrar också om det är mitt egna undvikande mönster som får mig att känna tvekan så fort min fru vill ha besked eller kommer vidare i relationen. Att exemplevis min rädsla för att bli sårad får mig att bli ambivalent fast jag egentligen vill komma nära? Tanken på att min fru går vidare och träffar en annan kan så klart också vara obehaglig.

Jag ser inget fel i att hjärta och hjärna jobbar ihop. Då blir det bra resultat. Jag ser inga konstigheter med att du tvekar. Situationen har också varit omvänd. Det var hon som började och ville skiljas. Det var du som blev slagen på fingrarna då. Du ville ha henne och hon stängde dörren. Inte konstigt du tvekar. Eller hur? Vart ni är på väg vet jag inte. Men köp inte hennes offermentalitet. Hon måste ta ansvar för sina egna handlingar. Det var hon som börja. Hon borde vara ödmjuk för din tvekan nu. Hon borde inte pressa dej. Ta all tid du behöver för att landa i ett beslut som känns bra för dej.

Gå tillbaka till min fru efter separation?

INNEHÅLL