• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • Anonym (Granbarr)

    Ärlig fråga Ts: tror du verkligen flytta ihop igen kommer bli så underbart?  Eller är det bara ett sätt att enkelt slippa undan det egna ansvaret för relationen och helt enkelt bara är en del av den ambivalens och dysfunktionell relation du/ni  är van med? 

    Jag kan se framför mig den dagen flyttlasset går och hur mycket tjafs och drama det blir dagar framåt med kartonger,  tavlor, vart ska ungarna sova och varför det inte är bäddat i sovrummet och jag är för trött för sex men somnar du blir jag arg.... och så försöker ni "lösa" det hela med sex tills ni båda "förvånat" inser ett par dagar senare att det inte löste nånting alls. 

    Den självständighet du fått av att bo själv kommer vara nya orsaker till mer tjafs då din fru gissningsvis är både osäker och svartsjuk på den nya sidan hos dig som nu kommer synas väldigt väl när ni bor ihop. 

    Du kommer snart ångra att du flyttade in igen. 

  • Anonym (Granbarr)

    Tillägg... Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni båda två är så ovilliga att jobba på er själva och faktiskt rent konkret lösa era problem.  Vad är det som är så farligt med  att komma fram till en insikt? 

  • Anonym (Dearest)
    Anonym (X) skrev 2024-08-14 09:01:52 följande:

    Stämde det att det var  en skål, glasspapper, en osthyvel på golvet i hallen. B?s klänning på golvet i hallen. Pennor på golvet, B?s ryggsäck som hade ramlat ner osv. och så nåt med blöjor också, utöver lamporna?


    Jag hade varit i Oslo mellan tisdag-lördag. Söndag jobbade jag från kl 12 till kl 01. Jag åkte hem till min fru efter och kom i säng runt kl 03. På morgonen lämnar hon yngsta på förskolan och går sen till jobbet. Jag har dom andra två barnen. Jag ordnar frukost åt dom och sen går vi hem till mig. 


    Lägenheten var lite stökig som det blir efter 5 dagar med ungarna där. Det var dock inte från efter att jag varit där med barnen, utan mer för att min fru inte hunnit plocka efter dom under veckan. Jag rostade mackor till frukost och plockade undan allt det. Sen gick vi hem till mig och stack för att bada.


    Det stämmer att allt det var framme, men jag ansåg väl att det inte var på mig att plocka undan annat än våran frukost. Jag var väldigt trött och jag vet att min fru aldrig skulle städa hos mig, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Men hon anser väl att jag borde visat uppskattning genom att plocka eftersom hon tagit barnen hela veckan så jag kan gå på festival. 

  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Granbarr) skrev 2024-08-14 09:49:47 följande:

    Ärlig fråga Ts: tror du verkligen flytta ihop igen kommer bli så underbart?  Eller är det bara ett sätt att enkelt slippa undan det egna ansvaret för relationen och helt enkelt bara är en del av den ambivalens och dysfunktionell relation du/ni  är van med? 

    Jag kan se framför mig den dagen flyttlasset går och hur mycket tjafs och drama det blir dagar framåt med kartonger,  tavlor, vart ska ungarna sova och varför det inte är bäddat i sovrummet och jag är för trött för sex men somnar du blir jag arg.... och så försöker ni "lösa" det hela med sex tills ni båda "förvånat" inser ett par dagar senare att det inte löste nånting alls. 

    Den självständighet du fått av att bo själv kommer vara nya orsaker till mer tjafs då din fru gissningsvis är både osäker och svartsjuk på den nya sidan hos dig som nu kommer synas väldigt väl när ni bor ihop. 

    Du kommer snart ångra att du flyttade in igen. 


    Jag är nervös inför att flytta ihop just utifrån det du säger. Blir orolig att vi ska hamna i den här loopen av evighetslånga diskussioner om småsaker som dränerar allt. Samtidigt så är det fint när allt är bra och vi kan hänga så mycket som möjligt hela familjen. Plus att vi har svårt att gå runt själva och flyttar vi ihop skulle vi plötsligt ha massa pengar över och skulle kunna köpa fritidshus. 
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Granbarr) skrev 2024-08-14 09:52:08 följande:

    Tillägg... Jag kan inte för mitt liv förstå varför ni båda två är så ovilliga att jobba på er själva och faktiskt rent konkret lösa era problem.  Vad är det som är så farligt med  att komma fram till en insikt? 


    Jag vill tillägga att vi har gått i parterapi och även enskild terapi. Vi har kommit en bit och jag skulle säga att vi har fått mer insikter om varandra sedan efter separationen. Jag upplever också att det finns en bättre acceptans än vad det gjorde innan kring att vi båda är olika med olika behov. Sen är det svårt att förändra sig själv och vi är dom vi är.
  • Anonym (Dearest)
    Less is more skrev 2024-08-14 09:12:26 följande:

    Såg den här tafflsiga tråden mellan dig och din fru/eller exfru ovan. 

    Jag blir helt utmattad och helt slut av att ens läsa tråden.
    Sådär levighetslånga sms-slingor om samma sak är så klart kärleksdödande. Det gör helt ont i magen..

    Jag vet i te vad ni ska göra tyvärr. Det är nog inte helt fel.ändå att leva separerade, varannan vecka och bygga upp en vänskaprelation som föräldrar istället.

    Sen kanske du träffar en ny förälskelse som också kanske har barn sedan tidigare. Ni träffas när ni inte har barnen och sen kan ni i sin tur flytta ihop när barnen blivit vuxna kanske.

    Ps: ..Men lite slarvig verkar du faktiskt vara. Lamporna kunde du släckt i alla fall :)

    Lycka till!


    Det finns så klart fördelar och nackdelar med allt. Det kunde kännas spännande att vara singel och ha massa möjligheter och där jag kunde vara pappa en vecka och 20 åriga jag den andra veckan. Samtidigt fanns det alltid en tomhet i det med och jag saknade många gånger att vara en kärnfamilj.

    Jsg är absolut slarvig. Jag är jätteduktig på sådant som intresserar mig men värdelös på sådant som är ointressant för mig. 
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-08-14 08:37:21 följande:

    Nu minns jag inte riktigt men jag har bestämt för mej att du tidigare nämnt en uppväxt som i mångt och mycket gick ut på att sätta egna behov åt sidan. Samma gäller för mej. Min psykolog har berättat att det med en sådan uppväxt kan vara (riktigt) svårt att skilja på egna och andras behov, att lyssna på den egna viljan, att ens höra den överhuvudtaget. Helt i tystnad och med psykologstöd hör jag nu vad jag vill och behöver. Nu måste jag lyssna på denna svaga röst, som förhoppningsvis blir starkare ju mer den används och lyssnas till.

    Ja, jag har dragit ut på skilsmässan, inte vetat vad som är rätt att göra, särskilt som min man inte alls är med på tåget. Att det här innebär att jag själv ska genomdriva en skiljsmässa som (kortsiktigt?) gör honom ledsen och besviken är svårt, oerhört svårt. Men när jag känner att ett fortsatt liv med honom inte blir rätt för mej, så måste jag kämpa på. Jag måste leva mitt liv och inte i skuggan av hans liv. Det är faktiskt inte förhandlingsbart.


    Ja precis. Jag växte upp med en alkoholiserad mamma och en pappa som stundtals kunde bli våldsam och där dom bråkade mycket. Min mamma är en stjärna på att spela offer och ge dåligt samvete medan min pappa mer drog sig undan. Jag blev en mästare på att trycka undan mina egna känslor och istället göra allt jag kunde för att dom skulle vara glada och inte bråka. Jag kunde känna i luften när det var bråk på gång, det var som ett åskoväder som kom in. 


    Jag har alltid varit den som velat ställa upp för andra och där jag vill att alla ska tycka om mig. En riktig peoples pleaser på det sättet förutom när det kommer till auktoriteter som fotbollstränare eller chefer, då har jag istället haft en tendens att säga ifrån. 


    Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig med din skilsmässa. Oavsett vad man gör blir det ju både rätt och fel. Men man vill ju inte såra någon man älskar. Modigt av dig ändå och det känns ju som att du landat i ett definitivt svar vilket förhoppningsvis gör det lättare med det som utgångspunkt. 

  • Anonym (Granbarr)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-08-14 10:09:29 följande:
    Jag är nervös inför att flytta ihop just utifrån det du säger. Blir orolig att vi ska hamna i den här loopen av evighetslånga diskussioner om småsaker som dränerar allt. Samtidigt så är det fint när allt är bra och vi kan hänga så mycket som möjligt hela familjen. Plus att vi har svårt att gå runt själva och flyttar vi ihop skulle vi plötsligt ha massa pengar över och skulle kunna köpa fritidshus. 
    Försök förstå det här : även i en våldsam relation finns många stunder av samhörighet,  fina minnen, familjehögtider etc som är precis som i vilken annan familj som helst.  Men problemet är att mannen från ingenstans slår henne..  när hon tänker på att hon borde lämna - vad är det tror du hon ser framför sig? Jo den fina julen då allt var underbart, fisketuren där dom hade så roligt och hans fantastiska matlagning hon älskar att både äta och vara åskådare till ... skulle hon lämna en sån fin och generös man? Klart hon inte gör... att han slår henne blir plötsligt sekundärt,  han är ju så fin...

    Samma hos er. Ni blundar för den verklighet ni sitter i och kan bara lyriskt återge barnens tindrande ögon och stunder av utflykter.  Men allt däremellan då? 

    Genom hela tråden har du återvänt till åtrå, lust och ert sex och att du är attraherad av henne. Men vart är kärleken och respekten? Efter dessa år borde du förstå att ditt mönster skulle göra dig attraherad även av en narcissist så länge hon är bra i sängen och är snygg.. att hon sen förstör ditt liv kommer bli oviktigt.  

    Jag vet att ni gått i terapi och fortfarande gör men jag ser ingenstans rent konkret att något blivit bättre. Ja ni vet vad ni håller på med men ingen gör något försök att SLUTA göra det.  Du säger att ni blivit bättre på att förstå varandra men ändå fortsätter ni högst medvetet att såra och göra illa varandra trots att ni förstår att det är dåligt beteende. 
  • Less is more

    Har du ADHD? Du har säkert nämnt det ovan, hittade just nu ingen information om det. Men det finns ju hjälp att få om du har det. Medicin, hjälpmedel i vardagen.

    Gå i terapi.Mindler har väl något billigare på nätet, en session för 100 kr med högkostnadskort

    Gå i parterapi.

    Släkilj er inte men bo isär ett tag tid så att ni får ordning på relationen.

  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Granbarr) skrev 2024-08-14 10:35:59 följande:
    Försök förstå det här : även i en våldsam relation finns många stunder av samhörighet,  fina minnen, familjehögtider etc som är precis som i vilken annan familj som helst.  Men problemet är att mannen från ingenstans slår henne..  när hon tänker på att hon borde lämna - vad är det tror du hon ser framför sig? Jo den fina julen då allt var underbart, fisketuren där dom hade så roligt och hans fantastiska matlagning hon älskar att både äta och vara åskådare till ... skulle hon lämna en sån fin och generös man? Klart hon inte gör... att han slår henne blir plötsligt sekundärt,  han är ju så fin...

    Samma hos er. Ni blundar för den verklighet ni sitter i och kan bara lyriskt återge barnens tindrande ögon och stunder av utflykter.  Men allt däremellan då? 

    Genom hela tråden har du återvänt till åtrå, lust och ert sex och att du är attraherad av henne. Men vart är kärleken och respekten? Efter dessa år borde du förstå att ditt mönster skulle göra dig attraherad även av en narcissist så länge hon är bra i sängen och är snygg.. att hon sen förstör ditt liv kommer bli oviktigt.  

    Jag vet att ni gått i terapi och fortfarande gör men jag ser ingenstans rent konkret att något blivit bättre. Ja ni vet vad ni håller på med men ingen gör något försök att SLUTA göra det.  Du säger att ni blivit bättre på att förstå varandra men ändå fortsätter ni högst medvetet att såra och göra illa varandra trots att ni förstår att det är dåligt beteende. 
    Bra och tänkvärt
Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?