Anonym (Dearest)

Fri 29 Dec 2023 23:57

203 svar

Gå tillbaka till min fru efter separation?

Hej.

Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).

Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta.

Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka.

Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma.

Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger.

Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer.

Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med.

Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.

Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen.

Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru.

Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru?

Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Tue 30 Jan 2024 09:32

#91

Fjäril kär skrev 2024-01-30 09:16:02 följande:

En bra sak att reflektera över för er båda två är ju om ni kämpar mot samma mål och om ni gör det av rätt anledning? Jag är tveksam.

Är ni båda 100% beredd på att göra vad som krävs av er i form av ansvar och konsekvenser för att komma vidare? Och klarar ni av att stå upp för det?

Jag är inte så säker på det.

Jättebra funderingar och jag tänker i liknande banor med. Är vi verkligen villiga att på riktigt försöka jobba med allt? Eller är det något man bara känner nu när det är mer okomplicerat och vi ses sporadiskt. Orkar man ta den kampen ang förändring när vardagen sen kommit tillbaka och man möter varandras dåliga sidor varje dag. Vi har kämpat länge och hur mycket orkar man och hur svårt ska det behöva vara liksom.

Core

Tue 30 Jan 2024 16:11

#92

Anonym (Dearest) skrev 2024-01-30 00:06:28 följande:

Jag håller med dig! Det kan finnas stunder där vi är i harmoni absolut, men framförallt så känner jag just det som du skriver att Stör man sig på den andra personens brister så pass mycket att det skapar dåligt humör eller osämja, då kan man lika gärna skita i det direkt. Och där känner jag att vi hamnar alldeles för ofta. Det kanske går att jobba bort så klart men vi har också försökt så länge att komma dit och det har vi liksom inte lyckats med. Än iallafall. Vi har gått i parterapi och sådant tidigare. Och hur svårt ska det behöva vara? Framförallt känner jag att det är min fru som stör sig mycket på mina brister, jag är liksom ganska neutral i mitt känsloläge i allmänhet och kan acceptera mycket och jag kände att då jag inte ville separera från början, så var det just för att jag ändå kunde acceptera hennes brister. Men hon kunde inte acceptera mina på samma sätt. Även om hon i efterhand uttryckt att hon inte alls ville separera egentligen utan mer såg det som en sista väg ut för att få till förändring. För mig är det lite dock som du skrev i första inlägget att jag är rädd för att något efter seperationen har dött och jag tvekar om jag kan älska henne som jag gjorde innan, även om jag absolut älskar henne.

Vi hade en liknande kris utan uppbrott, men det var nära. Jag var absolut övertydlig med att vissa grundelement har jag och det kommer inte förändras, även om man kan utvecklas och bli bättre på saker.

Hon såg inte sina sidor som jag valde att ha överseende med, utan till en början var jag den som hade brister, inte hon

Med tiden insåg hon nånstans att jag är som jag är, men mina bra sidor överväger än så länge de dåliga, så hon köpte grisen i säcken, för att jag sa att det var det valet hon hade om vi skulle hålla ihop. Och jag gjorde detsamma med henne! Sedan dess har vi lagat, och fått ett mer kärleksfullt levande förhållande än någonsin, även om vi har förslitningar som alla andra.

Så ska ni gå vidare, var väldigt tydlig med hur saker ligger till, och kommer att vara. Och låt henne ta utrymme med sitt också

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 5 Feb 2024 10:11

#93

Jag har konkretiserat en tidsram för mig själv. Tänker att jag ger det till slutet av mars eller april utan att sätta något specifikt datum. Tills dess vill jag att våran relation ska bli bättre annars så vill jag att vi skiljer oss.

Där måste jag kunna vara sann mot mig själv.

För mig handlar det om att jag vill att våran relation ska vara mer positiv än negativ. Jag upplever att vi lägger så mycket energi på att diskutera negativa saker att det inte är kul. Det handlar om småsaker som bildar en helhet där jag känner att det blir för mycket.

Min upplevlse är att våra diskussioner i 8 eller 9 gånger av 10 berör negativa saker. Senast att min killkompis hängde med mig hem på efterfest efter att vi varit ute i lördags. Vi stack hem till mig, åt nattmat och kollade på TV. Min fru blir besviken att min kompis inte kom ut till oss lika mycket när vi bodde ihop. Hon ser det som att det är något fel på henne eller barnen då, medan jag försöker förklara att det nog mer handlar om att det är enklare att hänga när det bara är han och jag och det inte finns andra att ta hänsyn till mitt i natten. Min fru var svarsjuk för att jag skulle gå på en konsert i lördags och se en artist som hon vet att jag och den andre tjejen sett tillsammans och som vi båda gillar. Hon reagerade på något min terapuet sagt i terapin och som hon inte tyckte jag tog avstånd ifrån. Att jag berättat för henne om att min kompis tjej sagt att hon aldrig skulle läsa hans SMS:a och att jag då framhäver henne som perfekt. När jag sedan försöker bekräfta att jag ser problem i min kompis tjejs beteende med så är reaktionen ?LOL, det vet jag ju att hon inte är perfekt. Det har jag ju sagt hela tiden?. Som att jag påstått något annat. Det finns massa exempel. Det är alla småsaker i sig men tillsammans bildar det en helhet där jag känner att jag måste förklara och försvara mig så ofta. Vilket skapar frustration hos mig och där jag känner att det är energikrävande.

Jag tog upp detta min med fru igår och förklarade hur jag ser på det och att jag vill att våran relation mer ska handla om positiva saker och att jag annars inte vet om jag vill. Hon tolkar det som att jag helt ger upp, blir ledsen och känner att det är hennes personlighet jag ifrågasätter eller att hon inte räcker till. Vilket för mig inte stämmer. Och hon blir osäker på mig och vill inte vara i limbo säger hon.

Jag upplever ju att våra tjafs oftast bottnar i det att hon är missnöjd, inte att JAG är missnöjd. Jag vill bara känna att jag kan slappna av i relationen och sänka garden. När så mycket av diskussionerna handlar om negativa saker så tar jag det som anklagelser mot mig och känner ett behov av att förklara mig. Min fru höll inte med om att diskussionerna i sig är negativa. Det kan säkert ha med våra mönster att göra, att jag har väldigt svårt för konflikt och därför drar mig undan eller känner mig anklagad, och jag tror inte det är någon enskild persons fel. Min fru har logiska resonemang kring varför hon kan uppleva en situation på ett visst sätt och jag kan många gånger förstå hennes perspektiv. Det kan mycket väl vara så att våra mönster bara inte klaffar.

Det jag menar med positiva saker är också inga stora saker känner jag. Jag kräver inte att hon ska ändra hela sin personlighet och plötsligt bli en skojfrisk clown för min skull. Men att vi kan dela posivitva saker, typ något klipp vi sett eller något roligt vi hört eller så vidare. Inte bara snacka jobbiga saker. Att vi kan umgås ihop mer. Igår spelade vi UNO med barnen och det var en stund jag verkligen uppskattade. Mer sådana saker liksom, snarare än att allt måste vara så allvarligt och komplicerat hela tiden. För det orkar jag nog inte med och vill inte ha det så.

Anonym (korven)

Mon 5 Feb 2024 19:26

#94

låter inte som er kommunikation blivit bättre direkt...

och nu när ni träffat andra har svartsjuka kommit in i relationen.

Anonym (korven)

Mon 5 Feb 2024 19:27

#95

går det för lång tid tror jag det finns risk att skilsmässan blir smutsig

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 5 Feb 2024 19:42

#96

Anonym (korven) skrev 2024-02-05 19:26:53 följande:

låter inte som er kommunikation blivit bättre direkt...

och nu när ni träffat andra har svartsjuka kommit in i relationen.

Allt är en process med så klart. Saker tar tid. Jag försöker jobba på det jag kan påverka genom att visa min fru att jag försöker och att jag bryr mig. För mig innebär det att våga möta konflikter istället för att fly dom och på så sätt göra dom ännu värre, fast vid ett senare tillfälle. Inte bli passivt aggressiv. Jag försöker visa uppskattning genom att säga saker till henne som jag tycker är positivt. För att visa att det går. Ta initiativ till saker som att vi spelade UNO ihop med barnen igår. Sen är det svårt och vi är i grunden olika med olika behov.

Svartsjukan är inget problem för mig. Eller den är inte borta, den kan komma i ögonblick. Men den påverkar inte mig eller att jag agerar utifrån den. Jag tror den är värre för min fru men hon har också blivit bättre, slutat kolla i min mobil (vad jag vet) osv. Jag känner mig trygg i att jag helt ärligt nog är mer eftertraktad än vad hennes ragg är och även om det säkert låter ytligt och töntigt och självgott så ger det mig trygghet i mig själv.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 5 Feb 2024 19:46

#97

Anonym (korven) skrev 2024-02-05 19:27:17 följande:

går det för lång tid tror jag det finns risk att skilsmässan blir smutsig

Jag försöker tänka att det oavsett blir något gott utav det. Om vi lyckas förbättra vår relation på så sätt att vi båda känner oss tillfreds och glada, så är ju det kanon. Om vi inte lyckas med det, så vad har jag att vara svartsjuk på gentemot min fru och ev nya relationer? Att jag inte kan få ha en dysfunktionell relation med min fru? En sådan vill jag inte ha. Och det är inget hon förtjänar heller.

Hon kommer garanterat hitta andra killar som kan göra henne glad och det skulle faktiskt isf bara göra mig glad. Jag känner också att vi då faktiskt gett det en chans och funkade det inte då funkade det inte. Men då slipper jag iallafall undra och kan släppa våran kärleksrelation på ett enklare sätt.

Fjäril kär

Mon 5 Feb 2024 21:41

#98

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-05 10:11:00 följande:

Jag har konkretiserat en tidsram för mig själv. Tänker att jag ger det till slutet av mars eller april utan att sätta något specifikt datum. Tills dess vill jag att våran relation ska bli bättre annars så vill jag att vi skiljer oss.

Där måste jag kunna vara sann mot mig själv.

För mig handlar det om att jag vill att våran relation ska vara mer positiv än negativ. Jag upplever att vi lägger så mycket energi på att diskutera negativa saker att det inte är kul. Det handlar om småsaker som bildar en helhet där jag känner att det blir för mycket.

Min upplevlse är att våra diskussioner i 8 eller 9 gånger av 10 berör negativa saker. Senast att min killkompis hängde med mig hem på efterfest efter att vi varit ute i lördags. Vi stack hem till mig, åt nattmat och kollade på TV. Min fru blir besviken att min kompis inte kom ut till oss lika mycket när vi bodde ihop. Hon ser det som att det är något fel på henne eller barnen då, medan jag försöker förklara att det nog mer handlar om att det är enklare att hänga när det bara är han och jag och det inte finns andra att ta hänsyn till mitt i natten. Min fru var svarsjuk för att jag skulle gå på en konsert i lördags och se en artist som hon vet att jag och den andre tjejen sett tillsammans och som vi båda gillar. Hon reagerade på något min terapuet sagt i terapin och som hon inte tyckte jag tog avstånd ifrån. Att jag berättat för henne om att min kompis tjej sagt att hon aldrig skulle läsa hans SMS:a och att jag då framhäver henne som perfekt. När jag sedan försöker bekräfta att jag ser problem i min kompis tjejs beteende med så är reaktionen ?LOL, det vet jag ju att hon inte är perfekt. Det har jag ju sagt hela tiden?. Som att jag påstått något annat. Det finns massa exempel. Det är alla småsaker i sig men tillsammans bildar det en helhet där jag känner att jag måste förklara och försvara mig så ofta. Vilket skapar frustration hos mig och där jag känner att det är energikrävande.

Jag tog upp detta min med fru igår och förklarade hur jag ser på det och att jag vill att våran relation mer ska handla om positiva saker och att jag annars inte vet om jag vill. Hon tolkar det som att jag helt ger upp, blir ledsen och känner att det är hennes personlighet jag ifrågasätter eller att hon inte räcker till. Vilket för mig inte stämmer. Och hon blir osäker på mig och vill inte vara i limbo säger hon.

Jag upplever ju att våra tjafs oftast bottnar i det att hon är missnöjd, inte att JAG är missnöjd. Jag vill bara känna att jag kan slappna av i relationen och sänka garden. När så mycket av diskussionerna handlar om negativa saker så tar jag det som anklagelser mot mig och känner ett behov av att förklara mig. Min fru höll inte med om att diskussionerna i sig är negativa. Det kan säkert ha med våra mönster att göra, att jag har väldigt svårt för konflikt och därför drar mig undan eller känner mig anklagad, och jag tror inte det är någon enskild persons fel. Min fru har logiska resonemang kring varför hon kan uppleva en situation på ett visst sätt och jag kan många gånger förstå hennes perspektiv. Det kan mycket väl vara så att våra mönster bara inte klaffar.

Det jag menar med positiva saker är också inga stora saker känner jag. Jag kräver inte att hon ska ändra hela sin personlighet och plötsligt bli en skojfrisk clown för min skull. Men att vi kan dela posivitva saker, typ något klipp vi sett eller något roligt vi hört eller så vidare. Inte bara snacka jobbiga saker. Att vi kan umgås ihop mer. Igår spelade vi UNO med barnen och det var en stund jag verkligen uppskattade. Mer sådana saker liksom, snarare än att allt måste vara så allvarligt och komplicerat hela tiden. För det orkar jag nog inte med och vill inte ha det så.

Det här är bra och det gör att mina frågor inlägget ovanför verkligen kommer till sin spets. Nu får du testa i praktiken hur det faktiskt ligger till. Framförallt så kommer frågan upp om du klarar av att stå för detta och verkligen i slutändan tar konsekvenser av att du ställt krav och håller din deadline.?

En annan sak jag tänkte som är bra att poängtera är att ni båda måste bli bättre på att ta ansvar för er egen lycka. Sluta var varandras peoplepleaser och istället ta eget ansvar för lycka. Hon har ett ett eget ansvar att förändra sitt liv så hon är nöjd och lycklig - det är inte din uppgift. Du har eget ansvar att förändra ditt liv så du är nöjd - det kan aldrig vara hennes ansvar. Ja i en relation har man ett visst ansvar gentemot varandra men den är faktiskt sekundär. I första hand måste ni var och en ta eget ansvar för ert vuxna liv. Kan vara värt att testa fram till din deadline. Vad var och ens lycka består av där får ni ta ansvar för själv att ta reda på. Men jag tänker mig att det just nu behöver handla om gränser mot varandra. - vilket i sig hänger ihop med min första fundering. Om din tanke om deadline ska funka måste ni ta ansvar för ert eget liv och stå för det.

Anonym (Dearest) Trådstartaren

Mon 5 Feb 2024 22:11

#99

Fjäril kär skrev 2024-02-05 21:41:47 följande:

Det här är bra och det gör att mina frågor inlägget ovanför verkligen kommer till sin spets. Nu får du testa i praktiken hur det faktiskt ligger till. Framförallt så kommer frågan upp om du klarar av att stå för detta och verkligen i slutändan tar konsekvenser av att du ställt krav och håller din deadline.?

En annan sak jag tänkte som är bra att poängtera är att ni båda måste bli bättre på att ta ansvar för er egen lycka. Sluta var varandras peoplepleaser och istället ta eget ansvar för lycka. Hon har ett ett eget ansvar att förändra sitt liv så hon är nöjd och lycklig - det är inte din uppgift. Du har eget ansvar att förändra ditt liv så du är nöjd - det kan aldrig vara hennes ansvar. Ja i en relation har man ett visst ansvar gentemot varandra men den är faktiskt sekundär. I första hand måste ni var och en ta eget ansvar för ert vuxna liv. Kan vara värt att testa fram till din deadline. Vad var och ens lycka består av där får ni ta ansvar för själv att ta reda på. Men jag tänker mig att det just nu behöver handla om gränser mot varandra. - vilket i sig hänger ihop med min första fundering. Om din tanke om deadline ska funka måste ni ta ansvar för ert eget liv och stå för det.

Jättebra inlägg, tack! Jag tar till mig det där om jag och hon också är ansvariga för att skapa vår EGNA lycka. Att vi inte kan ta ansvar för att den andre ska göra det.

Jag känner att jag faktiskt är villig att ta det steget med skilsmässa om jag känner att våran relation inte blir bättre. Har liksom kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar med alla missförstånd och hur mycket energi som läggs på vad jag upplever som negativitet. Det är inte rättvist mot någon av oss och det är inget någon av oss vill ha heller. Min fru messade idag och sa att hon också ville att våran relation ska vara positiv och berättade om fina minnen hon har av oss tillsammans.

Jag förstår mycket väl att min fru kan träffa en ny man och i andra situationer upplevas som glad, rolig, öppen, självsäker och allt sådant, för allt det är hon också. Sen verkar det vara något emellan oss som bara drar fram det jobbiga. Men jag är ärlig i ambition att jag vill försöka och att jag ska göra mitt bästa för att vara den jag vill vara gentemot henne under den tiden.

Anonym (Förhandlingar)

Fri 9 Feb 2024 22:24

#100

Anonym (Dearest) skrev 2024-02-05 22:11:15 följande:

Jättebra inlägg, tack! Jag tar till mig det där om jag och hon också är ansvariga för att skapa vår EGNA lycka. Att vi inte kan ta ansvar för att den andre ska göra det.

Jag känner att jag faktiskt är villig att ta det steget med skilsmässa om jag känner att våran relation inte blir bättre. Har liksom kommit till en punkt där jag känner att jag inte orkar med alla missförstånd och hur mycket energi som läggs på vad jag upplever som negativitet. Det är inte rättvist mot någon av oss och det är inget någon av oss vill ha heller. Min fru messade idag och sa att hon också ville att våran relation ska vara positiv och berättade om fina minnen hon har av oss tillsammans.

Jag förstår mycket väl att min fru kan träffa en ny man och i andra situationer upplevas som glad, rolig, öppen, självsäker och allt sådant, för allt det är hon också. Sen verkar det vara något emellan oss som bara drar fram det jobbiga. Men jag är ärlig i ambition att jag vill försöka och att jag ska göra mitt bästa för att vara den jag vill vara gentemot henne under den tiden.

Så hur går det TS? Som sagt att vi är eller har varit i liknande situation. Jag var den som ville skiljas. Men så kom vi istället överens om att öppna upp förhållandet. Vad är så farligt med att pilla lite på någon annan? Känna sig nyfiken på nån annan? Det känns bra nu. Jag älskar min man. Men svårt att en annan människa ska vara allt för en. Går det ens? Jo för en del kanske. Men inte för oss. Rätt eller fel men det här blev bra för oss. Jag förstod det som att det inte är en lösning för er (?) Men är det verkligen skiljsmässa som är lösningen? Det vet egentligen ingen, inte ens du. Självklart ska du göra det som känns mest rätt för dej. Men jag tipsar samtidigt om att vrida och vända på saker tills du vet hur du vill göra. Våga ta den tiden. Våga ta plats. Din plats.

Gå tillbaka till min fru efter separation?

INNEHÅLL