• Anonym (Dearest)

    Gå tillbaka till min fru efter separation?

    Hej.

    Jag känner att jag måste få skriva av mig lite då jag hela året befunnit mig i någon slags livskris. Jag fyller 39 år snart och är på pappret gift med min fru som jag har tre barn ihop med (10, 7, 2).



    Jag och min fru är sedan april separerade och i maj skickade vi in skilsmässoansökan. Nu har det blivit läge att bekräfta den om vi vill genomföra skilsmässan. Det var min frus initiativ att separera mot min vilja men nu är det hon som inte vill skiljas och istället hitta tillbaka. Vi har varit tillsammans i 15 år snart och nästan 10 år som gifta. 


     


    Vi hade på slutet ett par jobbiga år med småbarn, tjafs, mycket jobb, lite tid för varandra osv. Varje liten grej blev till en stor grej och varje stor grej blev enorm. Jag kände att vi borde kämpa vidare men min fru ansåg att det inte skulle behöva vara så svårt om det är ?rätt?. I efterhand kan jag tycka det var ett modigt beslut av min fru att genomföra seperationen även om jag i stunden var bitter. Hon fick en lägenhet precis bakom min så det är väldigt nära för barnen och dom har tagit hela separationen förvånansvärt bra och vi har ändå kunnat umgås som en familj. Nu när det har blivit dags att bekräfta skilsmässan så vill min fru hitta tillbaka. 


     


    Vi har varit rätt mycket på och av i vår relation efter separationen där vi både träffat varandra emellanåt men även dejtat andra. Det har varit en del svartsjuka och ångest från bådas håll, vilket jag antar är normalt efter en sådan lång relation och tyvärr har vi båda gjort saker som sårat den andra.

    Under hösten kunde jag äntligen känna att jag började komma vidare och att jag var rätt lycklig i situationen ändå. Jag träffade en ny tjej som jag gillade väldigt mycket och jag har uppskattat egentiden jag får när barnen är hos sin mamma. 

    Sen kom min fru igen med att hon vill hitta tillbaka och det gjorde mig på nytt förvirrad och osäker. Jag älskar min fru på många sätt, hon är smart, vacker, en bra mamma, ordningsam och allt som jag inte är. Jag känner att jag utvecklats väldigt mycket i vår relation, det finns fortfarande en attraktion emellan oss och hon är i grund och botten en fantastisk person som jag delar värderingar och intressen med. Det var inte jag som ville separera och jag gick första tiden efter separationen och bara hoppades att hon skulle säga just allt det hon nu säger. 


     


    Samtidigt är det som att något kanske dött inom mig. Även om jag älskar henne så är jag osäker om jag kan älska henne som jag gjorde innan. Vi måste bygga upp tilliten till den andre igen och det finns mycket utmaningar. Jag är rädd för att bli sårad igen, att vi ska hamna i samma gamla spår där vi tjafsar, att barnen ska behöva gå igenom en seperation till. Även om vi båda kan ha viljan att anstränga sig för den andre så är vi olika som personer. 


     


    Jag slutade träffa den andra tjejen för några veckor sedan och har sedan dess sagt till min fru att jag vill ge det en ny chans men att jag är osäker kring allt också. Detta skapar så klart en osäkerhet hos min fru med. 


     


    Jag har tänkt mycket på den andra tjejen och har känt mig vemodig inför att vi inte ska ses mer och har fått anstränga mig för att inte skriva något till henne.   


     


    Samtidigt finns det som sagt väldigt mycket med min fru som jag verkligen gillar och jag älskar våran familj och allt vi har bygg upp ihop. Jag älskar att se hur barnen blir glada av att vi tillbringar tid tillsammans. Det skulle vara smidigt rent praktiskt och jag skulle gå från en ansträngd ekonomi till en god ekonomi genom att flytta ihop med min fru igen. 


     


    Men jag saknar känslan av förälskelse som jag hade med den andra tjejen. Min fru fyller många behov men det finns också saker jag saknar. Vi kommer aldrig vara i det nyförälskade stadiet igen och även om jag uppskattar att vara en familj så finns det inte en längtan eller spänning på samma sätt att träffa min fru. 


     


    Jag har inte känt mig olycklig i våran relation men samtidigt undrar jag om jag var så lycklig som jag kan vara? Är det nostalgi och bekvämlighet som drar mig tillbaka till min fru? 

    Någon som varit i liknande situation och som antingen gått tillbaka eller gått vidare och vill dela med sig?

  • Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?
  • Anonym (Förhandlingar)
    Anonym (Dearest) skrev 2024-08-12 13:32:18 följande:

    Jag håller med dig. Jag är jättetacksam för alla kloka råd och bra inputs från olika folk i denna tråd. 


    Ska jag vara 100% ärlig så kan jag fortfarande känna viss ambivalens inför vår relation, vilket jag förstår, och själv känner, är ganska osympatiskt och osexigt. Den känslan handlar just om vad som gör mig lycklig. Men jag tror också den frågan är större än att bara handla om relationen till min fru. Vad är lycka? Hur ska det kännas? Är det en aktiv känsla eller bara avsaknaden av missnöje? 


    En insikt som både jag och min fru har fått är att det inte går att förändra varandra så drastiskt som man kanske hoppades innan. Utan att det handlar om acceptans för varandras olikheter. Klyschigt absolut men likväl sant. Kan vi liksom nå dit? Samtidigt så handlar det ju också om att bara ge sig hän och faktiskt köra. 


    Jag älskar min fru. Jag tycker hon är vacker och jag tycker hon bara blir finare med åldern. Hon är smart och skarp. Hon är en bra mamma som är omtänksam och organiserad. Jag känner att det finns något mer än bara vänskap, annars hade jag inte tvekat. Att BARA hålla ihop för barnens skull är inte aktuellt. Där kan jag ändå skilja på lycka och olycka för egen del. Men det är en sak som det varit nu där vi bor isär och en annan att ha 100% av vardagen ihop igen. 


    Sen finns det också en väldigt ytlig och bekräftelsetörstande av mig där tanken på vad som kan finnas på andra sidan ändå lever kvar. Jag vet att jag kan få tjejer och jag märker att människor tycker jag är attraktiv. Det finns flera saker med mitt utseende som jag kan noja över, som mina acneärr, men jag ser nog överlag bra ut. Jag har ett ?coolt? jobb och jag träffar mycket folk inom det. Så tanken på vad som kan finnas istället är fortfarande kvar. Känslan av bekräftelse när någon kollar på mig är en ganska stark grej. Samtidigt är det kanske också ett tecken på att jag inte kan älska mig själv fullt ut, utan måste söka det genom bekräftelse från andra.

    Jag saknar inte Tinder eller så, jag tyckte inte det fanns så mycket som kändes givande med det egentligen. Jag tyckte inte det fanns många som kunde komma nära min fru. Jag älskar att vara en familj och jag önskar inte en ny. Men jag vill, som du också vill, vara lycklig. 


    Då är mitt råd att inte göra något drastiskt nu när du känner dej ambivalent. Det går väl fint att fortsätta relationen men inte flytta ihop igen? Det går att landa i ett tydligt JA eller NEJ. Jag var ambivalent till vårt förhållande länge. Å ena sidan, å andra sidan. Nu har jag landat i ett tydligt NEJ till att fortsätta relationen och nu infann sig lugnet i mej. Det fick ta den tid som behövdes, vilket var lång tid i mitt fall. Nu är det tungt. Nu är det mycket praktiskt att lösa. Men nu fortsätter liksom livet. Mitt liv. Det kan jag känna lycka i. 
  • Anonym (Förhandlingar)

    Hej igen TS,
    Jag vill tipsa om podden Självklart med Mia Törnblom och Christina Stielli. Lyssna på allra första avsnittet :)

  • Anonym (Dearest)

    Hjälp mig gärna förstå denna diskussion och hur vi kan bli bättre på att kommunicera. Min fru är den som skriver i fetad text och jag den andra. Bakgrunden är att jag varit  Norge förra veckan på festival och sen att jag sov över hos min fru natten söndag-måndag efter jobbet. Hon anser att jag borde plockat undan mer. Detta är ett väldigt typiskt tjafs för oss ordagrant taget från meddelanden.


    Jag förväntar mig inte att du ska ta undan disk eller dammsuga här eller så men jag kan ju tycka att man kan släcka lampor, ta undan glasspapper och yoghurtskålar från vardagsrummet och gärna ställa klockorna rätt om man har lekt med dem.


     


    Klockorna har ändrats pga planerat elavbrott. Ingen har ätit yoghurt när jag varit där


     


    Ok. Känner att du hade kunnat svara lite mindre defensivt trots detta med elavbrott. Jag har ju tagit allt hela veckan så att du har kunnat vara i Norge. Ett sätt att visa tacksamhet över det hade ju varit att kanske plocka iaf lite oavsett om du när någon åt yoghurten eller inte.


     


    Och att släcka lampor är en väldigt normal sak att göra tycker jag.


     


    Känner återigen att det blir sån tråkig obalans i att jag först får slita röv men att ingenting får förväntas av dig utan att du får vara snäsig och nonchalant och att det enbart är jag som ska anpassa mig efter dig.


     


    Ja det är dåligt att inte släcka lamporna. Jag förklarade bara läget ang klockan. Vill inte låta otrevlig.


     


    Men varför är du så kort i tonen?


     


    Jag lagar mat. Jag uppskattar jättemycket att du tagit barnen. Dock så hade jag inte tyckt det skulle vara på dig att städa hos mig om jag hade haft dom. Det är dåligt med lamporna.


     


    Jag menar att du hade kunnat checka av hur det ser ut och kanske göra något litet extra som ett tack men ok visst. Jag sa inte att det ?var på dig att städa? hos mig. Men att göra saker man vet att den andra blir glad över är väl inget jättekonstigt?


     


    Jag förstår vad du menar. Jag plockade undan i köket efter att jag gett A o B frukost, men jag kan förstå om du hade blivit glad om jag gjort mer. 


     


    Jag tycker minimum är att kolla att det som tillkommit efter att jag gått är borta och sen gärna kanske något mer om man vill visa uppskattning. Det är väl ändå bra att komma ihåg vad som gör den andra glad och ledsen och välja vad man vill framkalla?


     


    Ja absolut. Jag gjorde minimum, jag förväntar mig inte att du ska tycka annat. Jag förstår att du hade blivit glad om jag gjort mer och det ska jag tänka på framöver.


     


    Jag tycker ju dock att det inte var minimum ens men skit samma.


     


    Nähä ok. Jag plockade en del i köket och efter frukosten osv. Det var det jag menade med minimum


     


    Jag orkar inte tjafsa om det. För mig är minimum att släcka lampor och ta det som tillkommit men skit samma.


     


    Jag hade faktiskt inte förväntat mig att du skulle plocka hos mig. Men jag förstår att man kan bli glad av det. Jag anser att jag har tagit det som tillkommit. Lamporna var en miss absolut.


     


    Ok det har du inte, tagit det som tillkommit. Ingen åsikt utan fakta. Jag orkar inte tjafsa om det. Det handlar inte om att man ska plocka hos den andra utan om grundläggande hyfs enligt mig men jag märker att vi inte kommer längre här. Tänker att du kanske bara kan acceptera att du inte gjorde det och släppa att du måste bevisa att jag har fel.


     


    Jag försöker förstå så jag kan lära mig vad du anser. Inte att jag ska försvara mig. Jag tycker som sagt att jag tagit det som tillkommit och att jag inte hade förväntat mig att du skulle städa hos mig oavsett om jag hade haft barnen extra länge. Vad menar du att jag missat förutom lamporna av det som tillkommit?


     


    Det var smågrejer som ändå får mig att känna att det känns respektlöst. Jag menar därför att man kan ta en titt innan man går, inte att du ska städa massa av mitt gamla. Men det var en skål, glasspapper, en osthyvel på golvet i hallen. B?s klänning på golvet i hallen. Pennor på golvet, B?s ryggsäck som hade ramlat ner osv. Sen är det inte heller att jag förväntar mig att du ska städa extra men jag tänker att du _hade_ kunnat göra det som ett tecken på uppskattning.


     


    Ok jag förstår


     


    Men jag förstår om sånt inte kommer naturligt för dig. Vi behöver förstå varandra så att vi inte blir ledsna.


     


    Ja absolut. Jag var väldigt trött idag med då jag knappt sovit.


     


    För mig är det så självklart att göra såna småsaker så jag upplever det som nonchalant att lämna sånt. Jag fattar om du är trött. Jag kände ju att jag dragit ett tungt lass och att du fått åka iväg. Samt detta med blöjorna när du åkte osv.


     


    Jag tror inte du hade städat hos mig men absolut. Jag kan absolut göra mer och om jag vet att du blir glad av det så kan jag så klart anstränga mig för din skull


     


    Fast ok nu blir jag bara lack över att du tjatar om att städa hos dig. Skit samma. 


    Hej då.


  • Anonym (Hoppar in)

    Hoppar in i tråden utifrån ditt senaste inlägg, har bara skummat resten av tråden.

    Så där kan mina chattar se ut med min man och när man ser det utifrån genom att läsa er konversation så blir det så uppenbart att man kommit alltför långt från en kärleksfull relation där man vill varandra väl. Alltså om denna typ av konversationer är vanligt förekommande. Man bara fortsätter samma jä....la tjafs om och om igen med lite ändrad rekvisita. 

    Jag menar, ni har ju bott ihop länge, det är ju ingen överraskning för din fru att du slarvar med att släcka lamporna. Det har du förmodligen alltid gjort och hon har förmodligen alltid irriterat sig på det. Och att det fortfarande kan bli tjafs mellan er gällande detta tycker jag visar på att kärleken inte riktigt finns där, för då borde ni kunna skämta och driva med varandra kring en sån skitsak. Tända lampor kostar ju inte många kronor i el på ett år. Och att du fortsätter prata om städningen av din lägenhet är egentligen helt irrelevant och bara bidrar till att fortsätta tjafset.

    Observera att jag inte kritiserar er utan bara funderar på om inte ert äktenskap är lika dödsdömt som mitt.

    Mer råd än så ska jag inte försöka mig på, eftersom jag inte förmår mig att separera från min man. Skyller på barn med särskilda behov, men vet innerst inne att det bara är en dålig ursäkt...

  • Anonym (Förhandlingar)

    Dearest, även för mej har dialogen med min man sett ut ungefär sådär. Det är jag som är du och min man som är din fru i det ordbajseri som pågår/ pågick. Ett, som jag tycker, onödigt tillrättavisande som också har gjort att jag tappat känslor för min man. Eller snarare att känslorna övergick från glädje till ilska. Nu lämnar jag! Jag är inte tre år och behöver inte såna tillrättavisningar. Inte ens en treåring behöver såna tillrättavisningar. För att lära sig behövs stöd och uppmuntran. Jag behöver dessutom lugn och ro att kunna ägna mej åt sånt som är viktigt (för mej).

    Jag vet inte Dearest hur du ska göra. Men ta det för all del lugnt, fokusera på dina inre drivkrafter och jäkta inte fram ett beslut. Min mans eller din frus åsikter om vad som är rätt och fel är inte mer värda än mina och dina åsikter. Eller hur?

  • Anonym (skärp dig för fan!)

    Guuud...ja, det är inget skämt att jag var nära att skilja mig för ett år sen över att karlen ALLTID lämnade badrumslamporna tända.

    Hur jävla många gånger ska man orka säga det liksom- han är inte obildbar på jobbet så varför kan människan inte bara bete sig som en fungerande vuxen?

    Slkulle han lämna jobbet olåst, olarmat och med lamporna tända? Nä, tror inte det...

    Det känns bokstavligen som att han skiter i det bara för att jag säger det och då- då vill jag inte vara hans partner mer.

  • Fjäril kär
    Anonym (Dearest) skrev 2024-08-12 23:50:27 följande:

    Hjälp mig gärna förstå denna diskussion och hur vi kan bli bättre på att kommunicera. Min fru är den som skriver i fetad text och jag den andra. Bakgrunden är att jag varit  Norge förra veckan på festival och sen att jag sov över hos min fru natten söndag-måndag efter jobbet. Hon anser att jag borde plockat undan mer. Detta är ett väldigt typiskt tjafs för oss ordagrant taget från meddelanden.


    Jag förväntar mig inte att du ska ta undan disk eller dammsuga här eller så men jag kan ju tycka att man kan släcka lampor, ta undan glasspapper och yoghurtskålar från vardagsrummet och gärna ställa klockorna rätt om man har lekt med dem.


     


    Klockorna har ändrats pga planerat elavbrott. Ingen har ätit yoghurt när jag varit där


     


    Ok. Känner att du hade kunnat svara lite mindre defensivt trots detta med elavbrott. Jag har ju tagit allt hela veckan så att du har kunnat vara i Norge. Ett sätt att visa tacksamhet över det hade ju varit att kanske plocka iaf lite oavsett om du när någon åt yoghurten eller inte.


     


    Och att släcka lampor är en väldigt normal sak att göra tycker jag.


     


    Känner återigen att det blir sån tråkig obalans i att jag först får slita röv men att ingenting får förväntas av dig utan att du får vara snäsig och nonchalant och att det enbart är jag som ska anpassa mig efter dig.


     


    Ja det är dåligt att inte släcka lamporna. Jag förklarade bara läget ang klockan. Vill inte låta otrevlig.


     


    Men varför är du så kort i tonen?


     


    Jag lagar mat. Jag uppskattar jättemycket att du tagit barnen. Dock så hade jag inte tyckt det skulle vara på dig att städa hos mig om jag hade haft dom. Det är dåligt med lamporna.


     


    Jag menar att du hade kunnat checka av hur det ser ut och kanske göra något litet extra som ett tack men ok visst. Jag sa inte att det ?var på dig att städa? hos mig. Men att göra saker man vet att den andra blir glad över är väl inget jättekonstigt?


     


    Jag förstår vad du menar. Jag plockade undan i köket efter att jag gett A o B frukost, men jag kan förstå om du hade blivit glad om jag gjort mer. 


     


    Jag tycker minimum är att kolla att det som tillkommit efter att jag gått är borta och sen gärna kanske något mer om man vill visa uppskattning. Det är väl ändå bra att komma ihåg vad som gör den andra glad och ledsen och välja vad man vill framkalla?


     


    Ja absolut. Jag gjorde minimum, jag förväntar mig inte att du ska tycka annat. Jag förstår att du hade blivit glad om jag gjort mer och det ska jag tänka på framöver.


     


    Jag tycker ju dock att det inte var minimum ens men skit samma.


     


    Nähä ok. Jag plockade en del i köket och efter frukosten osv. Det var det jag menade med minimum


     


    Jag orkar inte tjafsa om det. För mig är minimum att släcka lampor och ta det som tillkommit men skit samma.


     


    Jag hade faktiskt inte förväntat mig att du skulle plocka hos mig. Men jag förstår att man kan bli glad av det. Jag anser att jag har tagit det som tillkommit. Lamporna var en miss absolut.


     


    Ok det har du inte, tagit det som tillkommit. Ingen åsikt utan fakta. Jag orkar inte tjafsa om det. Det handlar inte om att man ska plocka hos den andra utan om grundläggande hyfs enligt mig men jag märker att vi inte kommer längre här. Tänker att du kanske bara kan acceptera att du inte gjorde det och släppa att du måste bevisa att jag har fel.


     


    Jag försöker förstå så jag kan lära mig vad du anser. Inte att jag ska försvara mig. Jag tycker som sagt att jag tagit det som tillkommit och att jag inte hade förväntat mig att du skulle städa hos mig oavsett om jag hade haft barnen extra länge. Vad menar du att jag missat förutom lamporna av det som tillkommit?


     


    Det var smågrejer som ändå får mig att känna att det känns respektlöst. Jag menar därför att man kan ta en titt innan man går, inte att du ska städa massa av mitt gamla. Men det var en skål, glasspapper, en osthyvel på golvet i hallen. B?s klänning på golvet i hallen. Pennor på golvet, B?s ryggsäck som hade ramlat ner osv. Sen är det inte heller att jag förväntar mig att du ska städa extra men jag tänker att du _hade_ kunnat göra det som ett tecken på uppskattning.


     


    Ok jag förstår


     


    Men jag förstår om sånt inte kommer naturligt för dig. Vi behöver förstå varandra så att vi inte blir ledsna.


     


    Ja absolut. Jag var väldigt trött idag med då jag knappt sovit.


     


    För mig är det så självklart att göra såna småsaker så jag upplever det som nonchalant att lämna sånt. Jag fattar om du är trött. Jag kände ju att jag dragit ett tungt lass och att du fått åka iväg. Samt detta med blöjorna när du åkte osv.


     


    Jag tror inte du hade städat hos mig men absolut. Jag kan absolut göra mer och om jag vet att du blir glad av det så kan jag så klart anstränga mig för din skull


     


    Fast ok nu blir jag bara lack över att du tjatar om att städa hos dig. Skit samma. 


    Hej då.


    Din fru fiskar efter att vara offer.  Hon ökar sina krav för varje meddelande och hur du än svarar så har du fel enligt henne. Detta är noll kärlek och enbart manipulation.  
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Hoppar in) skrev 2024-08-13 00:23:25 följande:

    Hoppar in i tråden utifrån ditt senaste inlägg, har bara skummat resten av tråden.

    Så där kan mina chattar se ut med min man och när man ser det utifrån genom att läsa er konversation så blir det så uppenbart att man kommit alltför långt från en kärleksfull relation där man vill varandra väl. Alltså om denna typ av konversationer är vanligt förekommande. Man bara fortsätter samma jä....la tjafs om och om igen med lite ändrad rekvisita. 

    Jag menar, ni har ju bott ihop länge, det är ju ingen överraskning för din fru att du slarvar med att släcka lamporna. Det har du förmodligen alltid gjort och hon har förmodligen alltid irriterat sig på det. Och att det fortfarande kan bli tjafs mellan er gällande detta tycker jag visar på att kärleken inte riktigt finns där, för då borde ni kunna skämta och driva med varandra kring en sån skitsak. Tända lampor kostar ju inte många kronor i el på ett år. Och att du fortsätter prata om städningen av din lägenhet är egentligen helt irrelevant och bara bidrar till att fortsätta tjafset.

    Observera att jag inte kritiserar er utan bara funderar på om inte ert äktenskap är lika dödsdömt som mitt.

    Mer råd än så ska jag inte försöka mig på, eftersom jag inte förmår mig att separera från min man. Skyller på barn med särskilda behov, men vet innerst inne att det bara är en dålig ursäkt...


    Tack för ditt inlägg och jag förstår dina synpunkter. Detta är ett vanligt exempel på typen av tjafs vi har. Sen är tjafset i sig mer eller mindre förekommande. Det är inte konstant vi har tjafs men ganska regelbundet. Jag upplever då det som att det är min fru som tar initiativ och att frekvensen av tjafs är mycket beroende på hennes humör. Jag klagar aldrig på henne på det sättet utan det blir mer att jag hamnar i försvar och blir defensiv. Jag håller med dig om att det blir onödigt av mig att fortsätta ta upp just det ett städa hos mig. 

  • Anonym (Dearest)
    Anonym (Förhandlingar) skrev 2024-08-13 07:31:50 följande:

    Dearest, även för mej har dialogen med min man sett ut ungefär sådär. Det är jag som är du och min man som är din fru i det ordbajseri som pågår/ pågick. Ett, som jag tycker, onödigt tillrättavisande som också har gjort att jag tappat känslor för min man. Eller snarare att känslorna övergick från glädje till ilska. Nu lämnar jag! Jag är inte tre år och behöver inte såna tillrättavisningar. Inte ens en treåring behöver såna tillrättavisningar. För att lära sig behövs stöd och uppmuntran. Jag behöver dessutom lugn och ro att kunna ägna mej åt sånt som är viktigt (för mej).

    Jag vet inte Dearest hur du ska göra. Men ta det för all del lugnt, fokusera på dina inre drivkrafter och jäkta inte fram ett beslut. Min mans eller din frus åsikter om vad som är rätt och fel är inte mer värda än mina och dina åsikter. Eller hur?


    Jag tror du och jag delar mycket samma syn här. Jag avskyr att bli tillrättavisad oavsett om det är hemma eller på jobbet. Min chef har sin stil som bygger på Management By Fear och jag avskyr det. Jag tror mycket mer på uppmuntran och positiv förstärkning och att tillit bygger arbetsmoral. Lite så kan jag känna kring denna typ av diskussion med min fru också.

    Samtidigt så undrar jag om det är jag som gör fel som ifrågasätter hennes reaktion snarare än att ta ansvar för att mina handlingar framkallar hennes reaktion?
  • Anonym (Dearest)
    Anonym (skärp dig för fan!) skrev 2024-08-13 07:57:47 följande:

    Guuud...ja, det är inget skämt att jag var nära att skilja mig för ett år sen över att karlen ALLTID lämnade badrumslamporna tända.

    Hur jävla många gånger ska man orka säga det liksom- han är inte obildbar på jobbet så varför kan människan inte bara bete sig som en fungerande vuxen?

    Slkulle han lämna jobbet olåst, olarmat och med lamporna tända? Nä, tror inte det...

    Det känns bokstavligen som att han skiter i det bara för att jag säger det och då- då vill jag inte vara hans partner mer.


    Jag förstår att många småsaker tillsammans bildar ett mönster som kan vara frustrerande. Att jag kan ha vissa blind spots med saker jag aldrig verkar lära mig, samtidigt som jag kan vara ansvarstagande på jobbet ex. Men jag tycker också att det måste finnas acceptans för att vissa saker är lättare och svårare beroende på person och att vi alla är olika. 
Svar på tråden Gå tillbaka till min fru efter separation?