Gå tillbaka till min fru efter separation?

Du tänker rätt där, tror jag. För mej och min man blir det nog en separation till slut. Han vill... men inte jag. Jag trodde det var en övergående period. Men det verkar inte vara så. Han är värd att va med någon som tycker om honom mer än en vän. Detsamma gäller för mej själv också förstås. Jag önskar att jag kunde älska honom, så som han älskar mej.

TS, jag tycker att man ska göra sitt yttersta för att hålla ihop familjen. Om inte annat för vetskapen att man faktiskt gjort det man kunnat.
Ni har dessutom attraktionen till varandra (till skillnad mot mig, som iof sig är äldre, men där attraktionen minskat, dock är allt annat relationen bra, men det är en annan historia).

Med det sagt, de tjafs du beskriver skulle jag aldrig stå ut med. Som det där med Bordershopen, hon känns ju oerhört omogen, osäker och dessutom svår att förstå sig på, väldigt impulsiv och verkar bara se saker från sitt perspektiv. Skulle aldrig orka med det där, skulle hela tiden känna mig otrygg när man inte vet hur ens partner kommer reagera på helt vardagliga situationer.

Ni har ju dessutom en situation där ni redan separerat (skrev nog detta tidigare i tråden) och liksom redan tagit det första jobbigaste steget när man ska berätta för barnen, alla runtom, fixa boenden mm. Och landa i det själv förstås.

För att fortsätta tillsammans skulle jag kräva en rejäl nystart och att ni liksom sätter upp spelregler och hittar strategier för er relation. Exempelvis att man ALDRIG får hota med skilsmässa. När hon blir irriterad (exempelvis vid Bordershoppen) får man ta 10 djupa och tidigast diskutera saker en timma senare på ett lugnt sätt. De här utbrotten och bristen på impulskontroll tror jag annars kommer att ta död på er relation, fast det kanske tar ett tag, redan nu beskriver du ju hur det går upp och ner).

Sen, om ni inte redan gör det, gå i terapi. Ni behöver lära er att kommunicera och hon på att verkligen lyssna på dig och ditt perspektiv. Och försöka förstå varandra på riktigt.

Hur länge har du gått med dessa känslor? Och vad krävs för att du verkligen ska våga separera? Jag får intrycket att du fortfarande väntar på att ta ett definitivt beslut. 

Jag tycker det känns jätteviktigt att det finns något mer än bara vänskap. Jag hade blivit väldigt nedstämd ifall jag inte tände på min fru eller kände en attraktion och tanken på att leva resten av livet så. Då hade jag aldrig velat igen. Jag hade nog inte velat igen om vi inte hade barn, där tror jag min stolthet hade sagt nej eftersom det ändå var min fru som ville separera och som började med att träffa andra. 

Tack!

Jag tycker också att man ska göra sitt yttersta för att få det att funka, speciellt med tanke på att vi har barn och det finns något mer än bara vänskap efter så många år ihop. Jag tänker också att om man verkligen hänger sig och verkligen vill, så kan man få det att funka så länge relationen i övrigt inte är död. Också som du säger, jag vill inte leva med tanken på ?vad hade hänt om vi försökt?? - om det inte skulle funka nu så vet jag iallafall det. 

 

Personligen ger det mig så mycket när jag känner att vi är en familj, att se barnen glada, att se min fru glad, att göra saker ihop osv. Jag har svårt att se det allt det framför mig på samma sätt, om jag skulle satsa på någon annan med bonusfamilj och allt vad det innebär. Min fru har många bra sidor och som alla människor är hon alltifrån rolig till allvarlig, glad till sur osv, det gäller att vi försöker locka fram det bra hos varandra. Där har både hon och jag ett ansvar att först se till så vi själva är lyckliga, efter det kommer ansvaret vi har för vår egna relation tillsammans.

 

Jag tycker också ett sådant tjafs som ang taxfree-butiken är konstigt och onödigt. Samtidigt så finns det tjafs och riktiga konflikter. Jag försöker tänka att det inte handlar om mig direkt och att frustrationen tyder på något annat. Hon kände kanske att det återigen bevisar att jag inte har henne i tankarna, jag hade ju kunnat köpa en flaska rosévin till henne bara för att visa att jag bryr mig oavsett. Istället köper jag öl och cigg till mig och hon ser kanske framför sig hur jag ska sitta vid stugan och bara dricka öl och röka cigg. Hon bad om ursäkt för tjafset någon dag senare med och sa att hon var dum som drog igång det.

 

Sen finns det dom riktiga konflikterna och där vill jag att vi ska prata igenom allt innan vi isf flyttar ihop. Det gäller hur vi ska hantera relationen till min mamma, hur vi ska hantera allt det vardagliga och hur vi ska hantera våra interna tjafs och motsättningar. Jag vill inte som du beskriver det behöva gå på äggskal och vara rädd för att alltid göra fel. Jag kan fortfarande känna bitterhet över hela separationen - hur vi hamnat mer i skuld för att ha råd med allt, hur min fru sårade mig och hur jag upplevde det som att hon och hennes dotter (min bonusdotter) gaddade ihop sig mot mig. Där dom verkade anse att jag bara var ett manipulativt as. Jag känner att vi hade kunnat komma till dessa insikter vi nu fått tidigare, utan att behöva gå igenom allt som varit med hjärtekross och nya lån, men jag kan släppa allt med och acceptera om hon kan göra detsamma.

 

Jag känner att min fru kommit till insikter ändå. Hon går i terapi och har jobbat en del med emetionell reglering, hon har även kommit till insikter om att mycket ligger på henne med och att jag inte förtjänar att bli en ventil för hennes frustration på det sättet. Sådant gör mig hoppfull. Hon kan se på sin egna familj och se hur hennes syster och pappa kan bete sig på ett liknande sätt som henne och det är något hon själv inte uppskattar. Men ja, vi är olika som personer och det finns så klart utmaningar. Jag är knappast perfekt. Jag tror det är viktigt att tänka att vi båda gör saker utifrån våra personliga anknytningsmönster och hur det präglar våra beteenden.

Jag har gått från viss attraktion till ingen attraktion visavi min man. Det vill säga att jag behövde uppleva att det bara gör allt värre att fortsätta tillsammans. Jag trodde ett tag att lösningen var öppet förhållande för oss. Men vet nu att det inte är det. I ett öppet förhållande behövs ju någon form av sexuell attraktion även om det också bjuder in till att utforska sex med andra, annars finns inget (öppet) förhållande utan i så fall enbart vänskap. Nu har vi (i bästa fall) en vänskap. För att behålla den behöver vi separera för att inte bli deprimerade, precis så som du resonerar. Barnen vill såklart att mamma och pappa ska vara glada och lyckliga, så det blir rätt i vårt fall att separera. Det är förstås jobbigt och trist att ta tag i och jag behövde göra allt jag kunde för att undvika det. Nu är jag vid vägs ände.

Hej igen Ts. Jag förstod att ni skulle fortsätta tillsammans och jag tror ärligt talat att det är ett misstag och att ni egentligen bara fortsätter er destruktiva dans för att ni inte förmår att bryta det invanda mönstret. 

Men om ni nu ska fortsätta så gör det med sunt förnuft och flytta inte ihop på studs. Försäkra dig om att fruns arbete verkligen är på riktigt och inte bara en fasad. Först gör ni jobbet för att se om det är värt der, sen om 1 år kan ni fundera på att kanske flytta ihop igen. Annars kommer ni återigen att börja hota med separation och svartsjuka. 

Går ni i terapi så är det ju så att arbetet i sig kan skapa nya insikter att ni inte vill eller ska fortsätta och då är det ju dumt om ni redan bor ihop igen och sen igen måste separera.

Åh Fyfan, 

Här är en grej du behöver förstå: Det GÅR inte att bevisa sin kärlek för någon som söker bevis. Det är en bottenlös brunn.

Orkar inte skriva en så lång redogörelse men detta spel ni spelar är 

Frun: Du ska täcka mina emotionella hål, och jag behöver få lasha ut alla mina ohämmade känslor över dig och du ska vara min golvmatta
Du: Jag är villig att offra mig själv för att bevisa min kärlek till dig, allt för att bli älskad för att jag inte kan älska mig själv.

Att hon går i terapi och att detta skulle förändra henne på grundbasis är extremt ovanligt. Man kan göra små förändringar med att börja i terapi, och stora förändringar över ca 15 år. Detta är bara ett exempel men min poäng är att du kommer vilja stanna i flera år till för att du drar dig till ert spel, men som du själv sa, när ni hade separerat så började du må bra igen. Du blev fri från spelet. Önskar dig all lycka och att du lyckas bryta dig loss från sötman att få vara offer och offra dig för din fru.

Ouch! Jag kan ju absolut känna att det du skriver bär sanning. När hon hotar med att dra sig ur eller liknande så skapar det hos mig en angelägenhet att komma närmare, att jag vill bevisa att jag bryr mig. Att jag vill vara till lags och är villig att offra mycket för att hon ska tycka om mig. I mitt mönster ligger det att vilja undvika obehagliga känslor och det yttrar sig delvis genom att jag vill komma vidare från ev konflikt snabbt och göra vad som önskas för att det ska bli så, samt rädsla för att svika och såra. 

Jag kan märker på min fru att hon anstränger sig men att mönsterna så klart också finns kvar. Exempelvis när det blir mycket för henne att hantera så är det lätt att dom gamla mönsterna skiner igenom. Som nu när jag var på festival i Oslo hela veckan och hon fick vara hemma med barnen. Trots att hon vetat om denna resa i månader innan och vi gått igenom upplägg så blir hon triggad och vad jag upplever som konfliktsökande. Dock kommer hon nu själv till insikt att det handlar om yttre saker och inte bara om mig och hon ber efter ett tag om ursäkt. Men jag märker att det lite kontrollerande och osäkra beteendet finns kvar. 

Jag kände mig stundtals lycklig efter separationen.  Men det var också blandade känslor. Jag kände svartsjuka gentemot min fru, jag saknade att vara en familj och jag tyckte tankarna på att bygga upp en ny familj med någon annan och investera så mycket av sig själv i något annat kändes jobbigt och läskigt. När jag kramar min fru och kommer henne nära så känns det väldigt bra och jag älskar liksom att se barnen glada och när vi gör saker ihop som en familj. Det finns liksom en attraktion mellan oss som jag känner betyder något efter alla dessa år. Men det är också bitterljuvt ibland för jag är ju rädd att vi ska hamna där vi var innan med konflikter och missnö.

En hel del ligger på mig med, jag är liksom inte perfekt på något sätt så klart. Det finns mycket i mitt sätt som jag kan bli bättre på. 

Dearest! Intressant tråd. Den ger mej något värdefullt. Kloka människor som kommer med seriösa råd. Inte helt vanligt här på FL, men ack så välkommet.

Den insikt jag fått under den här tiden är att den inre friden är oerhört värdefull och mer värdefull än att försöka upprätthålla sagan om den lyckliga kärnfamiljen. Det är kul att se barnen lyckliga och dom är det när mamma OCH pappa mår bra. Mina barn har accepterat en skiljsmässa. Dom vill att jag ska må bra. Min man mår inte bra. Men han mår inte bra oavsett mej. Han får chans att hitta sej själv när han har sitt eget boende och inte kan skylla på mej för dåligt mående. 

Jag funderar över TS var du mår bäst av. Självklart att varken du eller jag är några fulländade människor utan fel och brister. Men vi båda har rätt att känna oss älskade för dom vi är och att känna ett inre lugn. Inte sant?

Jag håller med dig. Jag är jättetacksam för alla kloka råd och bra inputs från olika folk i denna tråd. 

Ska jag vara 100% ärlig så kan jag fortfarande känna viss ambivalens inför vår relation, vilket jag förstår, och själv känner, är ganska osympatiskt och osexigt. Den känslan handlar just om vad som gör mig lycklig. Men jag tror också den frågan är större än att bara handla om relationen till min fru. Vad är lycka? Hur ska det kännas? Är det en aktiv känsla eller bara avsaknaden av missnöje? 

En insikt som både jag och min fru har fått är att det inte går att förändra varandra så drastiskt som man kanske hoppades innan. Utan att det handlar om acceptans för varandras olikheter. Klyschigt absolut men likväl sant. Kan vi liksom nå dit? Samtidigt så handlar det ju också om att bara ge sig hän och faktiskt köra. 

Jag älskar min fru. Jag tycker hon är vacker och jag tycker hon bara blir finare med åldern. Hon är smart och skarp. Hon är en bra mamma som är omtänksam och organiserad. Jag känner att det finns något mer än bara vänskap, annars hade jag inte tvekat. Att BARA hålla ihop för barnens skull är inte aktuellt. Där kan jag ändå skilja på lycka och olycka för egen del. Men det är en sak som det varit nu där vi bor isär och en annan att ha 100% av vardagen ihop igen. 

Sen finns det också en väldigt ytlig och bekräftelsetörstande av mig där tanken på vad som kan finnas på andra sidan ändå lever kvar. Jag vet att jag kan få tjejer och jag märker att människor tycker jag är attraktiv. Det finns flera saker med mitt utseende som jag kan noja över, som mina acneärr, men jag ser nog överlag bra ut. Jag har ett ?coolt? jobb och jag träffar mycket folk inom det. Så tanken på vad som kan finnas istället är fortfarande kvar. Känslan av bekräftelse när någon kollar på mig är en ganska stark grej. Samtidigt är det kanske också ett tecken på att jag inte kan älska mig själv fullt ut, utan måste söka det genom bekräftelse från andra.

Jag saknar inte Tinder eller så, jag tyckte inte det fanns så mycket som kändes givande med det egentligen. Jag tyckte inte det fanns många som kunde komma nära min fru. Jag älskar att vara en familj och jag önskar inte en ny. Men jag vill, som du också vill, vara lycklig.