Varför funkade intr min kropp för förlossning?

Människor är överlag inte gjorda för att föda - med det menar jag: För att vi ska kunna se ut som vi gör - gå upprätt och ha relativt smala höfter - har naturen fått göra en kompromiss. Våra barn föds egentligen väldigt tidigt jämfört med många djur, det är därför människorbarn är så sköra och hjälplösa när de kommer ut, jämfört med exempelvis ett nyfött hästföl. Men hade vi människor varit gravida längre hade barnen fått för stora huvuden för våra smala höfter och upprättgående kroppar. Så... Rent generellt är inte vi människor direkt optimalt designade för att föda barn.

Jag har två barn, första är fött med akut snitt och andra med urakut.
Nu är yngsta precis förbi förskoleåldern så det har gått några år och helt ärligt så har jag inte så många känslor kopplat till det längre.
Jag insåg snabbt att här behöver jag hittat ett förhållningssätt att bearbeta ganska snabbt för att kunna ta till mig barnet (som kommit genom ett trauma).  Annars hade jag blivit ett vrak. 

Första gången var vidrig, men det gick att hantera och önskan var ju att det inte skulle hända igen.
Okej, många år senare, ny graviditet. Förhoppningar.
Och nej - samma skit igen fast värre i kvadrat.
Jag hatar ordet revansch, för mig tolkar jag in att det handlar om prestation och det här är SÅ LÅNGT från det man kan komma. Men "andra" har hela tiden lagt det ordet  i min mun.
- nu ska du få din revansch
- så sorgligt att du aldrig fick någon revansch

Själv tänkte jag i början, nu är det ALDRIG mer. På grund av komplikationer vid sista förlossningen är fler barn 110% uteslutet. Så vi kommer liksom aldrig få den där läkande upplevelsen. Aldrig. Det blev nog räddningen för oss ändå till slut. Vi vet med säkerhet att vi aldrig kommer hamna där igen. Det finns inga fler barn att bära, inga fler förlossningar och ingenting i hela världen kan ändra på det. Vi kunde inte gjort något annat då .... och det kan vi inte idag heller. Det blev som det blev.
Det var så här våra förlossningar blev.
Det var så här vår historia skrevs. Punkt. 

Genom att angripa det på det viset har jag kunnat släppa det. Jag kan höra andra berätta om sina upplevelser utan att referera till mina. Jag har läkt dem. Jag har ju mina barn och som sagt, jag behöver inte öppna den dörren fler gånger. Jag har inte slätat över och det är inte så att jag går runt med trauman som skulle behöva bearbetas utan jag har gått vidare.

Tack som delar med dig.

Vi kommer inte heller skaffa fler, också pga min ålder. Det har gjort att det känts så bittert, det här blev det liksom. Jag är dock inte där du är än, att det kunnat få mig att släppa det.

För mig blev det en sån otrolig besvikelse andra gången - hela den graviditeten hade jag gått med en enorm förhoppning av att NU skulle jag få vara med om det iaf, för inte sjutton skulle kroppen gå över TVÅ veckor? Hade laddat för en vanlig förlossning precis hela graviditeten. Och så blev det inte så. 

Jag grät så mycket av besvikelse båda mina förlossningar, att det har färgat mina minnen av dem. Och det låter sjukt och säkert otacksamt - men det fanns så mycket förhoppningar i mig så besvikelsen blev så enorm. Det var en sån otrolig förhoppning att få uppleva det, helt enkelt.

Intressant

Ingen orsak.
Jag hade kanske en annan ingång andra gången och det var att jag kände starkt att det kommer bli som första gången. Alla sa (folk säger så mkt) att nej men det här kommer gå så bra så... Tjena tänkte jag. 
Hela graviditeten kändes likadan, jag mådde likadant. Och visst gick jag dagar över tiden och visst blev det snitt ändå.

Men jag är väldigt pragmatiskt lagd. Ja jag kanske var besviken men vad kan jag göra åt det? Ingenting. Så jag har försökt tänka sinnesrobönen - att ha förstånd att inse vad jag kan och inte kan ändra. Och sen bara släppt det. Jag önskar för din skull att du når dit en dag - om det är vad du vill <3

Kan tillägga att efter två kejsarsnitt så rekommenderas man starkt att göra ett planerat snitt vid tredje förlossningen. Så det blir därmed svårt med ett tredje gången gilt. 

Jag läste det som fanns kring vaginal förlossning efter två kejsarsnitt. Det som framkom var att det skulle kunna övervägas om de två första snitten inte berodde på värksvaghet eller andra komplikationer. Men i mitt fall så var riskerna alldeles för höga så det blev ett planerat snitt. 

TS, du kommer att komma till acceptans tids nog. Nu är mina tonåringar och de har det bitvis kämpigt och livet rätt så komplicerat. Nu känns det som en avlägsen dröm när de var bebisar och låg och sov i famnen. Jag kan längta tillbaka till bebisperioden som fungerade bra här hemma. Själva förlossningarna har bleknat även om jag fortfarande känner mig snuvad på en vaginal förlossning. 

Tack.

Jag hade nog också en känsla att det skulle bli snitt igen, även om jag verkligen hoppades precis hela andra gången att det skulle gå utan. Så när jag gick över tiden tror jag lite jag gav upp.

Jag är dock verkligen besviken, och min känsla är att jag misslyckats, att min kropp misslyckats. Jag hoppas också stt kunna komma förbi det. Att inte ha en förklaring var det var som gjorde det är en stor del för mig dock - visste jag mer varför skulle jag ha något att jobba med liksom.

För att våra kroppar är unika och livet är orättvist. Så är det bara.
Det är tur att vi lever i den tid som vi gör, för därför har det inte varit ett hinder att din kropp inte klarar av att föda vaginalt. Du har fått två friska barn ändå.

Har du pratat med någon proffesionell om detta?   
Jag har fem barn, fyra är födda med kejsarsnitt och det första vaginalt.
Den vaginala förlossningen var helt outhärdligt vidrig!   Jag upplevde att ingen lyssnade på mig,  fick ligga många timmar utan smärtlindring, jag fick epidural för sent, värkarna stannade då upp och jag fick värkstimulerande dropp, och fick en kraftig bristning.
Det var en mardröm, jag skrek att jag kommer dö, och barnmorskan röt åt mig att det är inte konstigt att du inte kan andas, så som du skriker! 
Utöver det är allt en känsla av att befinna sig i helvetet och slitas itu inifrån. 
Efter detta vägrade jag föda vaginalt igen, och de fyra efterkommande barnen är födda med snitt.
Det har varit fantastiska upplevelser,  uppmärksam, positiv och superbra personal!    De har sett till att jag inte behövt ha ont alls,  och de har fått mig trygg varje gång! 
Sista barnet blev med akut snitt, men det var en så positiv känsla,  så varmt bemötande och jag kände mig så trygg och lugn.
Jag har fått upp tre av fyra barn på bröstet direkt efter det kommit ut, och de har fått ligga kvar där medan jag sytts. 
Det fjärde barnet behövde andningshjälp i början. 

Vet inte vad det kan bero på, men tror en bidragande orsak till sådana relaterade känslor är det svenska systemet där vaginal sk 'vanlig' förlossning så starkt normerats, till den grad allt annat ses som icke-normalt och skapar orealistiska förväntningar hos många. Då kommer ju besvikelsen som ett brev på posten (brukade iallafall, kanske som ett e-mail i inboxen idag) om det inte blir som man trodde.