Hon blev gravid efter första träffen

Att inte vara ovänner och kunna samarbeta är en sak. Och det är absolut en fördel att vara vänner och kunna ta en fika tillsammans också till exempel.  Jag är vän med båda mina ex som jag har barn med nu. Men ni här i tråden verkar ju se ?en god relation? som att man måste kunna komma och gå som man vill hemma hos varandra , ha nycklar till varandra och allt möjligt och nej en sån relation behöver man inte ha.

Det kan också bli fel om båda eller den ena träffar en ny. Tänk om han har en sån relation med mamman, sen träffar han en ny, mamman blir sur och kanske använder barnet emot honom. Det är bättre att hålla det på en normal nivå med normala gränser från början isåfall om han inte vill bli tillsammans med mamman.  

Att jag är vän med mina ex innebär förresten också att jag har respekterat deras partner , jag har ätit middag och fikat med båda och bjudit både pappan och flickvän på mina yngre barns dop och barnkalas. Men jag kan säga ganska säkert att flickvännen nog inte skulle uppskatta om jag tyckte att jag skulle ha nycklar till deras hem och springa in och ut där som jag vill och min sambo skulle inte vilja ha mina ex springande här. 

Det hände en vän till mig , han har ett barn sen innan och hade bara haft avbrutet samlag med tjejen (som jag också känner). Hon ville att han skulle engagera sig under graviditeten och allt möjligt fast han trodde inte att barnet var hans. Sen när barnet föddes sa han att han var nästan säker på att det inte var hans för hans dotter är en kopia av honom och det här barnet liknade inte honom alls. Han gjorde faderskapstest och det var inte hans barn. 

Och ja jag håller med om att pappan kan bli en bra pappa även om han inte är med på förlossning och ultraljud och allt sånt. Det naturliga är såklart att barnet är med mamman i början (har själv ammat mina i 2-3 år) men sen finns det många år som pappan kan vara med lika mycket som mamman. Man behöver inte leka familj under graviditeten och första tiden för att det ska bli bra sen. 

Ts du behöver nog tänka om och lägga din stolthet åt sidan lite här. För du säger å ena sidan att du tänker ta ditt ansvar (Vad det nu innebär för dig) så snart du fått faderskapet bekräftat, men å andra sidan tänker du inte ens ha någon kontakt med henne innan dess. Du är arg på henne för att fatta beslutet att behålla utan dig, trots att du vet att det är hennes beslut i slutändan ändå. Vilken skillnad hade det gjort om hon ringt dig och frågat först? Hon hade ju sannolikt bestämt sig från det att hon fick veta, skulle det varit bättre om hon låtsades för din skull?

Hur hade du tänkt att du ska få veta när barnet fötts om ni inte har kontakt alls under graviditeten? Eller om hon bestämmer sig för att flytta någon annanstans innan barnet är fött, vilket förövrigt kommer göra det ännu svårare för dig att vara involverad eller bestämma något. 

För övrigt så är det helt klart till din fördel att bygga upp en åtminstone vänskaplig relation innan barnet föds. Men framförallt är det till barnets fördel, för det kommer inte bli enklare sen. Och om du nu tänkt ta sitt ansvar som du säger, kommer ni behöva ha kontakt i många år framöver så det är helt klart en fördel att bygga det på en trygg grund. Sannolikheten är snarare större att hon kommer göra det svårare för dig sen om du inte ens visar något intresse nu. Att du vill veta säkert förstår jag men att tjurskalligt låtsas in i det sista att det inte är ditt problem förrän det står svart på vitt, trots att du själv vet att det sannolikt är så, gynnar varken dig eller det framtida barnet. Skulle det ändå vara så att barnet inte är ditt, ja då vet du. Men att ta ansvar innebär att ta ansvar redan nu. Man har ju hört om dessa män som inte visar något intresse under graviditeten men som sedan blir förtvivlade för att de inte ens vet om barnet har fötts, eller de där mammorna flyttat till en annan ort längre bort. 

Jag är helt för barnens rätt till båda sina föräldrar, men det är ändå fascinerande hur förvånande ofta man hör om dessa män som inte intresserar sig ett dugg under graviditeten, men förväntar sig att mammorna ska anpassa sina liv för när papporna kanske väl bestämmer sig för att de vill vara delaktiga trots allt. 

Håller med.

Tror ts tjurskallighet handlar om att han är överrumplad, och känner att han tappar kontroll över sitt liv. Att det händer behöver han acceptera. Man tappar kontrollen när man blir förälder, för då behöver man anpassa sig runt två personer till med olika viljor och behov.

Vill ts bli en ansvarstagande förälder så behöver han även visa engagemang under graviditeten. När det är konstaterat att han är förälder så behöver han förstå att det inte fungerar med varannan vecka när det gäller ett spädbarn. Han behöver också ta ett självmant ekonomiskt ansvar för kostnader som involverar barnet. Han behöver lägga en bra grund för mamman att ge deras barn bra förutsättningar. Då ger han sig själv bra förutsättningar för en god relation med barnet.

Man fångar mer flugor med honung. Ts behöver agera smart i stället för omoget kränkt.

Fy vad hemskt att kvinnor har sån makt. Hon ska tvinga killen att bli pappa fast han inte ens vill eller ens känner henne. Det är illa att kvinnor kan göra så