Anonym (Nå) skrev 2025-03-17 12:19:39 följande:
Nä, det är inte en stor uppoffring, speciellt inte när allt att döma är ts barn.
De behöver inte bli tillsammans. Det vore förvisso bästa scenariot om de gillade varandra så pass mycket att kärlek växte fram. Av allt att döma i ts så gillade han henne, de hade trevligt tillsammans och så börjar ju de flesta längre förhållanden. Förstår inte varför han inte ens tänker sig försöka? Han borde ju ha ett starkt incitament nu? Det enda han däremot är skyldig att göra (om han vill bli en närvarande pappa) är att bibehålla en god relation med mamman.
Det som gör mig förbryllad är att ts har bestämt sig för att inta en antagonistisk hållning mot mamman. Jag antar att det rotar sig i känslan av förlust av kontroll över sitt liv (som barn faktiskt är) som han lägger över på henne.
Av allt att döma? Ni vet precis lika lite som mig om den här kvinnan. Det vi vet är att vi har haft sex vid ett tillfälle. Vi vet faktiskt inte egentligen om hon är gravid, om hon legat med andra män, om hon är där i cykeln osv. Vi vet faktiskt ingenting. Med det i bagaget så väljer jag att vara avvaktande tills jag vet mer. Att fika 2-3 gånger som nämnts ovan är ju så klart inget jag är negativ inställd till men eventuella äktenskapsförsök eller att hon flyttar in i min bostad är inte aktuellt i nuläget. Med de förutsättningarna som råder så kommer det helt enkelt bli barnet som är i fokus och är det mitt barn så får vi bygga en relation eftersom för att dela på vårdnaden. Jag hyser inget agg mot kvinnan, jag vet ju faktiskt inget om henne. Det har upprepats att jag är arg flertalet gånger men det stämmer inte. Missnöjd med situationen som jag själv satt mig i. Absolut. Jag väljer att hantera den mot fokuset på barnet. Barnet är min skyldighet. Sen kanske saker ändras när allt har lagt sig men just nu är det där jag står och kan inte se hur det förändras oavsett råd.
Det tas upp vilken relation jag vill ha till barnet när den är 15-20 år gammal. Jag kan inte se att det skulle skadas av att jag lägger ner mitt liv och själ i barnet från så tidig ålder som möjligt. Kvinnan har gjort sina val och kommer också behöva anpassa sig precis som jag. Är lite trött på inställningen från vissa att som man är det bara att "göra" medans det är full förståelse för kvinnan och hon ska bara ha stöttning. Det är inte min fru vi pratar om. Jag vet faktiskt inte att det är mitt barn. Hon har VALT att behålla barnet trots dåliga förutsättningar. Det blir en förlust för oss båda men det är nu så verkligheten ser ut och vi får jobba efter det och lösa bekymmer efter vägen. Vi kommer helt enkelt båda få göra avkall på oss själva med barnet i fokus om det visar sig vara mitt.
Jag skäms inte för att jag vill ha klarhet i en dålig situation. Jag står fast i att jag vill ha det bekräftat att det är mitt barn innan jag engagerar mig.
