Helt chockad

Du besvarar inte precis frågan, antar att det beror på din egen skilsmässa. Förstår inte näst sista meningen ens? 

Min egen skilsmässa?

Jag har aldrig skilt mig. Levet i ett lyckligt äktenskap utan otrohetsaffärer eller separationer. 

Att eran förhållande är dödsdömt? 

Ja, erat förhållande är not meant to be. Dödsdömt. Kommer aldrig att fungera. Du är kontrollerande och dörrmatta. Din ex-make är en toffel och otrogen. 

Gör slut. Skilj er. Gå vidare. 

M2, det var kanske någon annan med samma signatur som du som skrev om sin skilsmässa, ursäkta om jag blandade ihop er i så fall.

Vi har hunnit med att vara en lång helg utomlands och fira att vi trots allt varit gifta tio år och vill fortsätta vara gifta. Det gick bra och jag är glad att vi gjorde det. Nu är jag på jobbresa i två veckor och det är både jobbigt och kanske bra. Eftersom vi inte bott ihop har vi sovit ihop vissa kvällar i veckan innan men nu sen vi bestämde igen att försöka lappa ihop vårt äktenskap har vi gjort ett mer reglerat upplägg där vi sover ihop fem av sju dagar, vilket jag tror passar oss båda och framför allt barnen.

Parterapin går bra hittills, vi fick ju uppgift att varje kväll dela våra känslor med varandra en kort stund och det har gjort att en del saker blir lättare för hans del att prata om, tror jag än att bara spontant ta upp det. Vi har också hunnit med ett och ett annat gräl, vilket känns väldigt märkligt eftersom vi innan detta. Knappast bråkat de senaste åren. Men det kan vara så att en del luft behöver rensas antar jag. Det är i mångt och mycket situationen på jobbet som ställer till det... han letar efter andra jobb men det är som sagt inte speciellt enkelt och jag kan för min del tycka att det är ett sätt att egentligen inte ta itu med problemen. Just nu står det fast att han berättar om han haft kontakt med henne men inte varje gång han ser eller stöter på eller liknande. Jag känner att jag mår bara dåligt av det och det gör inget gott. Däremot vill jag gärna veta om hon tar kontakt med honom, det kanske är att vara kontrollerande, men i den här situationen känns det som att han behöver vara transparant med det. Inte minst för att hon tidigare lagt ganska mycket tid på att bli kompis med hans vänner och ingår i samma grupper. Resultatet av snarast blivit att han är ganska isolerad på jobbet, men den situationen har han ju faktiskt egentligen skapat själv. Jag för min del övar på att återta de platserna, där vi båda vistas och gå emot min obehagskänsla inför att eventuellt stöta på henne.

Sedan jag träffade på hennes man och henne har hon inte gjort så mycket väsen av sig dock. Jag hoppas det förblir så, kanske har de hittat tillbaka till varandra eller så har hon hittat någon annan. Jag har fortfarande en massa tankar som loopar i huvudet men jag gör så gott jag kan för att styra om dem och bara tänka på dem 1 timme om dagen. Ibland funkar det bättre ibland sämre.

Vi planerar att förnya våra äktenskapslöften innan året är slut och det hoppas jag att vi kommer göra också. På något sätt är det en märklig situation eftersom han också är ganska orolig för att jag skulle ha kontakt med någon av dem. Jag träffar i somras men till skillnad från mig så vet han inte vilka de är så jag tänker mig att han inte riktigt lider lika mycket av det. För min del känns det också som en stor skillnad med tanke på att han faktiskt var väldigt förälskad i henne, vilket jag absolut inte var i någon av dem jag träffade även om han har väldigt svårt att tro att det var så. Det får stå för honom.

Jag tycker massa om folk som tagit tillbaka sina respektive efter otrohet och sen har de varit otrogna tio år senare igen. Och då ångrar de sig. Jag försöker tänka att jag inte vet hur saker och ting kommer att bli. Men just nu så känns det som att vi förstår varandra väldigt nära och skulle det vara i tio år till bara för att avbrytas av en katastrof till så kanske de tio åren ändå inte är borttappade. Jag fattar inte mig själv alls som en dörrmatta, absolut tar det här tagit på min självkänsla och jag har svårt att förlika mig med att jag tagit tillbaka honom men samtidigt finns det en känsla i mig som handlar om att alternativet är att aldrig få veta om det kunde sluta lyckligt, bara för att jag prioritera min stolthet. Det vill jag inte göra. Jag har levt ganska hårt liv där just min stolthet alltid varit ett skyddande pansar, men som också gjort att jag har gjort en hel del saker och betett mig på olika sätt, bara för att skydda mig själv från att bli sårad, och det är inte ett sätt som jag egentligen mått så bra av.

Det låter fint att parterapin går framåt, det är ett gott teckan!

Jag håller helt med dig om att det kan vara onödigt att han berättar varje gång som han har kontakt med den kvinnan i jobbet. 

Om hon däremot söker upp honom av privata skäl, och vill umgås privat eller att det ska bli bra mellan dem, det förstår jag att du gärna skulle vilja att han berättar!

Det låter inte alls bra om han är isolerad på arbetet från sina arbetskamrater! Det kan ju ta år innan han får ett likvärdigt arbete! Det bäddar för problem för honom, som dessutom kan följa med hem till ert förhållande.

Om förälskelsen är över så finns det inte så mycket att oroa sig för. Det är i alla fall det vanliga. Är förälskelsen över och den inte ledde vidare till ett mer långvarigt förhållande, så är den verkligen känslomässigt över. 

Däremot är det som du säger omöjligt att veta vad som händer i framtiden. På något sätt sökte han sig utåt, när ni bodde i var sin lägenhet och han hade sorg. Så något var det som gnisslade för honom under den perioden.  

Men han vet kanske inte vad det var? Eller så kommer det fram i parterapin. 

Du får nog gå på din känsla; tror du att ni kan hitta fram till en balanserad och bra relation? Kan han vara så öppen i terapin, så att de knutar som behöver lösas er emellan kan lösas? 

Om du tror på honom när det gäller att han säger att örälskelsen är slut, så måste du visa honom tillit i det fallet. Även om du själv kan få mörka tankar ibland.

Att leva sitt liv är inte en fråga om stolthet, det är istället att kunna leva det liv som man vill ha i värdighet. Man kan inte skippa ett liv som man vill ha och som verkar genomförbart, bara för den egna stolthetens skull. Det vore väldigt sorgligt. 

Ja jobbet är ju ett problem, inte minst sen det verkar som om hon försöker förlänga sin tidsbegränsade tjänst där?det känns olustigt, den var 2 år från början men min initiala misstanke om att hon är ute efter permanent uppehållstillstånd verkar stämma. Det är som sagt mycket svårt att hitta ett annat jobb för honom även om han söker. Förr eller senare kommer han ju att vara tvungen att vara där mer, jag har inga ådikter om det men han vill inte. Jag är orolig att hans chef ska reagera på att han jobbar för mycket hemifrån. 

Jag försöker lita på honom, jag har valt att ge det en chans och måste försöka men det känns ju olustigt med kommande jobbrelaterade saker: julfester och liknande. Konstigt nog känns det som om han är mer svartsjuk än jag trots allt. Jag vill försäkra honom och samtidigt vet jag inte varför jag skulle behöva göra det, gör det inte bara allt värre att hålla på och fundera på om vi är oärliga mot varandra? Han är rädd att jag söker bekräftelse från andra och jag känner inte att jag ska behöva försvara att jag inte gör det. 

Jag undrar hur andra gjort när det gäller just otrohet på jobbet? De flesta kan ju inte ha möjlighet att byta jobb hur som helst?

Jag har tyvärr inget svar på din fråga. Kan förstå att det är sjukt jobbigt. Som om det inte vore nog att behöva hantera en otrohet så ska man behöva stå ut med att ses dagligen utöver det.

Om du klarar av det är du extremt stark. För mig hade det inte funnits en tanke på att laga en otrohet, om inte personerna slutar träffas helt och hållet. D.v.s inte samma jobb. Fast jag tror personligen inte jag klarat av att reparera otrohet eftersom jag är en filosof, så min hjärna hade inte tillåtit det alls. 

MEN OM?så hade minsta kravet varit noll-kontakt.
Jag hoppas du klarar det, men ställ dig själv frågan om det är värt ditt dåliga mående. Om svaret är ja så önskar jag dig lycka till.

Försök bestämma dig för en tidpunkt som detta borde vända, och om det inte gjort det tills dess kanske det är bäst att överväga separation.

Jag tror att du ska uppmuntra att din sambo och den kvinnan ska träffas mycket i jobbangelägenheter! Det är en test på att han verkligen kommit ur sin förälskelse. 

Jag tror att hans förälskelse är slut, han skulle ha fortsatt i det förhållandet om det inte var slut, för han hade ju redan vänt upp och ner på allt och barnen hade fått veta det, men om du tvivlar så är det ett bra test. 

Det är också ett test på att han har landat i att ert förhållande är det riktiga för honom och det han verkligen vill leva i. 

Så istället för att oroa dig, så se det som din försäkring om att det är slut på känslor från hans sida.

Jag har bestämt att när det har gått ett år (det är 135 dagar kvar) måste detta ha vänt, annars orkar jag inte. Terapeuten rådde oss till att fortsätta rapporteringen, oftast går det bra men när han inte är på jobbet hände det nyligen att han glömde och jag blev galen på att det ska vara så svårt. Jag tycker inte att det kan vara mitt jobb att påminna. Jag bara tappade all känsla. Jag förstår att han föredrar att inte tänka på henne och det som hände men jag har ingen möjlighet att bara stänga av, det känns orättvist. 

Tror du...? De flesta jag pratat med och efter vad jag läser är just romanser på jobbet där man fortsätter att ses den största risken. Jag kan ju aldrig garantera något oavsett var hon är men jag är rädd att om han tycker att jag är för krävande eller inte tillräckligt bekräftande så är hon där och väntar..