Helt chockad

Får prata av mig och får bra råd. Framförallt fick jag förklara varför jag grät i tid och otid mest. Jag hade förstås kunnat ljuga men kände inte att jag behövde hålla honom om ryggen just gällande detta eftersom det inverkade på ungefär alla delar av mitt liv under ett par månader. 

Brukar är att ta i, jag har aldrig varit i en sådan kris tidigare och ändå haft jobb och studier att sköta

Såg en tråd här som någon skrev att jag lagt upp och länkat till denna, det är inte jag detta är min första tråd?antar att det finns fler i liknande situationer 

Det finns några här på FL som har som sport att försöka hitta personer som lägger upp flera liknande trådar om samma ämne.

Eftersom de inte förstår att vi människor kan ha liknande problem som andra människor har, så tar de grovt fel ibland. 

Men visst, det är några som lägger upp liknande trådar flera gånger.

Men att de andra håller på och påpekar det hela tiden i inlägg och häcklar andra för deras problem, är bara trist för oss andra. Vi som skriver här är ju intresserade av TS frågeställning, inte ifall någon lagt upp en liknade tråd.

Ibland har deras tjat t.o.m. kraschat vissa trådar. 

Man önskar ju dem en mer meningsfull sysselsättning än det helt meningslösa. 

Bra försök. Nej, det är inte många i den situationen. Inte i exakt den situationen. 

Du får tro vad du vill, jag vet ju vad som stämmer. Så vitt jag kan se ville den personen separera och de hade två barn, där tar likheterna slut men jaja, det är kanske inte viktigt vad du tror, skrev det mest för att den länkades hit. 

Nu är frågan hur man egentligen bygger upp det där förtroendet igen...? Tipset hittills är att det får ta tid och det förstår jag också, samtidigt är det som att gå omkring i en mardröm stundtals. Det är som om allt utom mitt eget hem är förgiftat, jag använder all mindfulness och distraktion i världen men triggers är många och det krävs så lite för att det ska tippa över.

Jag bad honom att berätta när han träffar henne och det gjorde han...sen var han borta två veckor och på den tiden ändrades detta till att han inte uppfattat att han skulle berätta exakt varje gång eftersom han inte förstod vitsen. De är på samma möten och ses i matsalen på jobbet men det är massor av andra människor där, han menade att han trodde att jag menade om de skulle ses och prata enskilt...för mig var det ett sätt att börja känna mig tryggare och nu ser jag bara att vi har olika tolkningar och det är svårt att inte tolka det som att hans verklighetsuppfattning är viktigare än min. Men för mig blir det som ett steg tillbaka. Jag är ju inte där, jag ser inte alla steg i hans arbetsdag så jag har bara antagit att hon inte varit på jobbet...och när vi pratade om det kändes det som att han tyckte att min önskan var orimlig...tills han insåg hur ledsen och framför allt förbannad jag blev. Det kändes så otroligt provocerande att han ens antyder en åsikt om ifall min önskan är rimlig eller inte med tanke på situationen och jag halkar in i tankar om hur jag vill vara elak/hämnas som det tar mig så mycket energi att mota bort. 

Jag vill inte vara den där kontrollerande människan men jag kan inte komma på andra sätt just nu och så ändrar han bara spelreglerna för att i hans huvud är det slut och över och han vill bara slippa se henne. Men så är ju inte verkligheten. Och det finns inga andra passande jobb ute heller, fast han söker. Han bad massor om ursäkt och bad om en chans till med detta för han ser det som att vi missförstod varandra men för mig blir det bara fel att han ska "rapportera" nu, jag vill inte känna mig i det underläget, det stämmer illa med min personlighet och riskerar att bara göra det värre. 

Men hur gör man? 

Du måste sluta vara så kontrollerande. Nej, han ska inte rapportera till dig varje gång han träffar sin kollega på jobbet. De ÄR kollegor och kan du inte acceptera det så ska ni inte fortsätta eran relation. 

Utifrån det du skriver så är era relation dödsdömt deras. Skilj er och lev var och en för sig. 

Parterapi tror jag.

För det kan bli väldigt besvärligt om han ska berätta varje gång han träffar henne. De arbetar på samma jobb så det blir ofrånkomligt att.de är på samma ställen ibland.

Du måste reglera de känslorna på egen hand, om du inte har en tydlig anledning att tro att något är fel med er relation nu en andra gång.

Det är bra med Mindfulness ibland, för att få en paus från "snattret i huvudet".

Men du måste också lära dig att följa med i svartsjukevågen av känslor och tankar, följa med den upp, vara med den i platån och följa med den ner. Jag kan inte se någon annan väg. 

Hela tiden se den som en reaktion på det som hände, inte som en reaktion på nuläget. Se det som att du har blivit allergisk och reagerar på nästan ingenting. 

De som lider av tvångssyndrom vill hela tiden att partnen ska ge försäkringar om att allt är bra. Den första åtgärden i terapi är att be partnen sluta med försäkringarna. Det hela blir bara värre av sådant. Det här som du beskriver påminner lite om det.

Vi går i parterapi men där blir fokus mycket på att han ska uttrycka sina behov. Jag ska försöka se det som allergi, jag har inte tänkt så: jag reagerar nu som om det var då. Men även om den här rapporteringen bara var tänkt att vara tillfä så känner jag att han inte respekterade det eller snarare ändrade reglerna. Borde inte hans prioritering vara att hjälpa till att få mig att känna mig trygg? Eller ska vi leva på bara och så hanterar jag mina känslor på min egen kammare? Han har lättare att bara stänga av. För mig är det ständigt närvarande.