Helt chockad

Om du känner dig osäker på hur din partner egentligen känner, så tycker jag att du ska pröva honom. 

Ge honom alternativet att tänka efter om han egentligen skulle vilja leva helt själv. Vara separerad och inte vara bunden till någon kvinna. Bara vara pappa till era barn, inget mer.

Säg att du skulle acceptera om han valde så. Säg att du känner att det är viktigt att han överväger det valet. 

Ge honom en vecka att fundera på det. 

Det valet kanske inte är för evigt, men om han gör det valet så slipper du slösa tid och oro på något som kanske i grund och botten inte är värt det. 

Om han väljer att vara kvar i relationen så behöver du själv tänks på att det tar tid att gå vidare från otrohet, även om båda vill det. 

Tack båda. Jag har bestämt att ge det ett år åtminstone, eller tills han också är klar med individuell terapi.

Han är mest rädd att jag ska lämna men ska be honom tänka en vända till. 

 

I DN den 9 december finns en artikel där två familjerådgivare och en sexolog ger sina tankar om hur otrohet kan upplevas och hanteras, och hur man kan göra när man fortsätter att leva tillsammans.

Tack, jag såg den artikeln, den var bra. Men i dessa står det ju att all kontakt med den han varit otrogen med ska upphöra...det är det jag ser överallt. Jag förstår att det måste släppas vid något tillfälle och att detta finns i mig. att det är jag som måste jobba med det: oron etc. MEN: jag vill se att jag kan lita på att han gör det vi bestämmer först, inte minst för att han har tendensen att undvika konflikt, ta den enkla utvägen mm. 

Han har funderat och vi har pratat. Han är helt säker på att han vill att vi ska ha en relation, jag är ganska säker men tvivlar mycket mer än han gör. Hans tvivel handlar om att han ser hur dåligt jag mår och förstår inte varför jag vill vara i det. Det är väl mitt tvivel också, kanske. 

Jag vill se att han gör allt han kan. Jag tänker tex: de att slippa ha kontakt på jobbet. Det innebär ett obehag för han måste säga något till sin chef (men han kan ju hitta på vad som helst). Då föredrar han att försöka hitta ett annat jobb, vilket är helt orimligt men en "lättare" utväg. Men den ger andra konsekvenser, t ex för mig och barnen. Så det är enklast för honom. Det blir som att han slinker undan, på samma sätt som han slank undan att berätta för mig innan jag ställde honom mot väggen...han hade 8 veckor på sig att berätta. 

Och samtidigt blir det mer och mer klart för mig att detta nog reaktiverat gamla trauman. Någon annan hade reagerat annorlunda, för mig är det som att tilliten till nästan allt raserats, och jag tror att det har delvis med min bakgrund att göra. Men jag har fått tider till EMDR och hoppas på det. 

Efter vad jag har förstått så tar det lång tid för de flesta att komma över en otrohet. För några går det aldrig riktigt över. 

Men om din tilltro till allt har raserats, så ligger det nog mer bakom din reaktion än otroheten i sig,  precis som du själv tänker. För de andra goda kontakterna i livet som du har, de har ju inte ändrats av det som hänt mellan din man och dig. De andra relationerna är ju förhoppningsvis kvar. Vi vilar ju i kontakten med fler människor än vår partner, och har en trygghet i det. .

Så det är nog jättebra med någon slags traumaterapi, speciellt om du känner dig allmänt orolig i vardagen, sover dåligt och har svårt att koppla av. 

Yoga, tai-chi och meditation kan också lugna sinnet. 

Ja, en del människor är undvikare av konflikter som din man verkar vara. Men nu sårade det hela dig bara mer än om han hade varit ärlig och snabbt berättat vad som pågick för dig. 

Har du berättat detta för honom? Och att du hellre vill ta en dålig nyhet så snabbt som möjligt, att du föredrar det framför att leva i ovisshet. 

Jag förstår att du vill att han håller överenskommelsen, att ni är öppna mot varandra ökar din trygghet. Speciellt som han inte alltid har varit det.  Men eftersom han är en undvikare så får du nog påminna honom ibland. 

Det här är en verklig kris för dig på många fler sätt.

Tillägg: Tror att det är bra att han medveten har övervägt om han egentligen vill vara helt ensam, utan en relation med dig. Då bli det ett medvetet beslut taget efter det att den värsta turbulenta tiden är över.

Tänkte på rekommendationen att de inblandade parterna inte ska träffas efter en otrohet. 

Men i det här fallet kom mannen fram till att han inte ville vara med den andra kvinnan, upptäckte att det blev fel. Han tog ett steg tillbaka från henne. Gäller inte det rådet för personer som inte har löpt hela linan ut och separerat? Där kan det ju finnas attraktion kvar då mannen avstår kvinnan till förmån för sin fru,  men har kvar relation till båda. I det här fallet backade mannen, ville inte vara med den andra kvinnan. 

Sedan är det ju skillnad på att träffas i socialt umgänge på fritiden och att träffas i arbetsfrågor. Det förstnämnda är ju helt onödigt.

Egentligen har du, förutom otrogenhet, också varit med om en separation. Det är lite annorlunda än en vanlig otrohetsaffär. 

Jo det kanske är delvis olika och jag är ganska säker på att han helt är klar med henne. Jag funderade mycket på vad jag egentligen behöver. Jag har bett honom prata med sin chef och be att hon tar kontakten med henne även om han gör själva arbetsuppgifterna. Om han kan utsätta sig för det obehaget istället för att slinka undan och byta jobb så är det fullgott för mig. Då visar han att han tar ansvar tänker jag. Jag tror inte heller att han ska byta jobb, vi bor i en ganska liten stad, det går inte att ducka. Men det går att ta ansvar. Och i sociala situationer undviker han henne redan, precis som på jobbet men han måste ändå ibland vara på möten workshops etc och det accepterar jag så klart. Det viktiga är inte utslaget utan ansträngningen som jag ser det. 

Jag tänker att det är ett steg för mig också att närma mig tillit, och att vi kommer att kunna lägga detta bakom oss. Innan sommaren är hon ute ur våra samtal, inga rapporter mm, jag accepterar läget och han stannar kvar och tar konsekvenserna bara. Bara tanken på att han gör detta lättar mitt sinne en hel del. Han behöver ju inte ens säga vad det rör sig om, bara att det skurit sig. Ganska vanligt inom den akademiska världen...så nu hoppas jag att han verkligen gör detta. 

Är så tacksam just idag att jag inte bara gav upp. Insåg att jag varit rädd att behöva fira jul som skilda. Vi skrev ett avtal i april om bla att fira jul ihop oavsett vad för barnens skull. Minns att jag tänkte att det skulle bli hemskt men bäst ändå. Nu är relationen så bra som den kan vara såhär 8 månader senare.
det är ff jobbigt men jag är glad att jag ger det en chans och att han verkar anstränga sig allt han kan. Att få fira jul som en hel familj gjorde mig så tacksam idag. 

Hoppas att ni alla har en fin jul oavsett om ni är i skilsmässa eller inte men i alla fall utan bråk. 

Tack för julhälsnimgen! Julen har varit lugn, fin och lite vit!

Så skönt att det blev en bra jul för er! Och att du kän?ner att det börjar lätta lite nu i dina tankar kring otroheten Att det finns ett hopp om en acceptans från din sida av att det som hände, det hände just då, men att det nu är överspelat!

Ja, din man kanske kan säga att det har skurit sig med kvinnan när det gäller arbetsuppgifterna och att det är bäst om chefen leder och fördelar arbetet dem emellan. Om han tror att det är möjligt att göra så i deras jobbkontext. 

Men om han är "färdig" när det gäller relationen med henne så är det sannolikt ingen fara att de träffas i jobbsammanhang.

Förälskelse kan gå över otroligt snabbt, för det är ju egentligen lite av ett självbedrägeri. Man ska tappa fotfästet för att våga göra något annorlunda och kasta sig in i en relation. Men i tillnyktringsfasen är det meningen att man ska bestämma om relarionen har någon vettig framtid, om man passar ihop tillräckligt mycket. Om man gillar den andra tillräckligt mycket när man ser personen med nyktra glasögon. 

Det här utvecklar sig som en b-komedi. Jag är väl delvis medskyldig till det i och för sig. 

Jag har ju tänkt en massa på om jag ska säga något till hennes man. Jag mötte honom i slutet av sommaren men sa inget. Dels vill jag inte förstöra deras liv, speciellt inte eftersom de har små barn som han tagit med från sitt hemland hit för att hon skulle jobba här. MEN: samvetet gnager. Så dåligt som jag mått och fortfarande gör...den allra största delen är så klart sveket, dvs lögnerna. Att min man undanhöll detta från mig i två månader, varje dag ljög eller i alla fall inte sa sanningen förrän jag ställde honom mot väggen. Han menar att han precis skulle berätta då men oavsett så gjorde han det ju inte. Utfallet blev att förtroendet skadades mer än om han kommit direkt och berättat själv. 

Tänk om det gått ännu längre tid? Att bli så förd bakom ljuset gör ju att man betvivlar allt, är något ens verkligt? Var någon del av vår relation verklig? Pratade han med henne samtidigt som han bestämde semester med mig? Visste han redan då att han skulle lämna mig? Ja, ni vet. 

Och därför har jag tänkt: ska jag verkligen hålla denna hemlighet för hennes man? En del har sagt mig att det inte är min sak att lägga mig i, andra att det bara är att tänka mig in i om jag var han, hade jag velat veta? JA. Det hade jag. Och ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag att orsaken till att jag inte gjort det dels är att jag inte ville "hämnas" så, dels att jag ju ville ha tillbaka min man och var rädd att han skulle bli arg. 

Men jag insåg nu att jag kan fan inte leva med mig själv som det är. Jag tänker att det handlar om att vara en bra medmänniska och det vill jag vara, att behandla andra som man själv vill bli behandlad och att inte ducka för saker bara för att man är rädd om sitt eget skinn. Så jag bestämde mig och skickade honom ett meddelande i helgen. 

När jag skulle leta upp kontaktuppgifter insåg jag att han OCKSÅ nu jobbar på samma fakultet som de två...vilken jävla soppa. Han är iofs bara gästforskare men ändå. Han blev det i slutet av december. En annan avdelning men samma hus mm. Jesus. Å andra sidan tänker jag: då har han inte bara stannat här för hennes skull, han har en egen förankring och kommer inte att vilja rycka upp sina barn igen, så det är kanske en bra sak. 

Hon har i princip slutat höra av sig till min man annat än i jobbärenden. Samma dag som jag meddelade mannen hörde hon av sig till min man för att be om något väldigt icke-viktigt hon lämnat hos honom. Jag antar att det innebär att hennes man sett mitt meddelande. 

Min man beter sig helt irrationellt, är förmodligen arg men vågar inte säga det för han tycker väl inte att han har rätt till det och jag håller med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera den sidan hos honom, han försöker slänga skuld på mig genom att insinuera att jag har kontakt med de jag träffade i somras bakom hans rygg, att jag längtar efter dem etc, rena tramsigheter faktiskt. Ser det som ett utslag av panik och försöker att inte sänka mig till den nivån bara. 

Men i grunden känns det skönt. Jag har lättat mitt samvete och jag fattar att det kanske är på hennes mans bekostnad men framför allt känner jag att jag varit sann mot den typen av människa som jag vill vara. Varför ska jag bevara deras hemligheter, det är jag ju inte skyldig dem alls? Och varför skulle han inte ha rätt att veta så att han kan bestämma själv över sitt liv i stället för att alla snackar bakom hans rygg? 

Det känns som om något landade i mig som har varit tungt ända sen jag fattade att hon planerade att lura hit honom. Jag ångrar att jag inte vågade göra detta tidigare men så är den krassa sanningen, jag var egoistisk. Jag vill inte vara det mer. 

Men det var ju väl att kvinnan inte verkar ha lurat med honom till Sverige utan att han har kunnat få några arbetsmässiga fördelar alls! Han har fått en gästforskartjänst och kan nu förhoppningsvis bli mer meriterad genom det. Kan de ha haft det som en möjlighet för honom redan vid flytten? 

När det gäller att berätta vad som hänt för kvinnans make eller inte göra det:

Förmodligen vill han nog själv veta en sådan sak! Kan vara bra för honom att förstå att hans fru kan fungera på det sättet. Det är ju väldigt knepigt av henne att vara nära att flytta ihop med någon annan, utan att meddela sin make om det. Eller föreslå en gemensam flytt för dem, men ha baktankar om att lämna.

För din personliga del får du fråga dig själv om motivet till att du gjorde det. 
Det kan ju vara just en känsla av att det inte var rätt mot  maken, att han inte hade någon aning om vad som hade hänt.

Men en del i att du gjorde det kan också vara att det finns kvardröjande oro kring den andra kvinnan. Ett sätt att lugna dig själv på den punkten. Kan vara bra att veta i så fall så att den oron kan hållas i schack. 

Det tar nog tid innan denna sak lugnar sig. Det är ju livsomvälvande händelser, våra djupaste rottrådar!

Ja din man är nog arg,  men uttrycker det inte rakt ut, precis som du skriver. Han kanske är rädd för förvecklingar på arbetet till följd av det här. 

Jättekonstigt att han pikar dig för att du var med andra. Han hade ju gjort slut!

Jo så klart finns en del i att det kan vara säkrare om hennes man vet, men det tror jag är en tankfälla. Vill min man och hans fru ha varandra tillbaka kommer de se till det oavsett oss, där får jag bara acceptera min maktlöshet. 

Men vi har haft bra samtal när han lugnat sig lite. Han bad om ursäkt för sin reaktion och erkände att det bara handlar om obehaget hos honom. Han jobbar på det där som han menar grundas i att han är så rädd att jag ska lämna honom och det i sin tur pga det han gjort. Jag fattar det men har sagt att han får lägga av. Det är stor skillnad på att anklaga och att talande hur man känner , tex: jag är rädd att du kontaktar andra?men ja, han har lång väl att gå på att lära sig kommunicera. Ändå trodde jag nog aldrig att vi skulle kunna prata riktigt så här, så det känns bra mitt i allt det jobbiga! Parterapin går riktigt bra också, det är en duktig terapeut och även om 80% handlar om min mans dåliga självkänsla är det ju den som jag ser det ställt till detta men också annat i relation till barnen och andra i hans liv. 

Gällande hennes mans position så var det inte alls givet när de flyttade men bra som det blev, inte minst för deras barn tänker jag. 

 

Det dummaste du gjorde var berätta för hennes man! Snacka om att ha gjort bort sig! 

Du och jag har lite olika syn på livet M2 men utveckla gärna, detta är ju ett forum

På riktigt? Du förstår inte att du gjort bort dig?! 

Det skulle underlätta konversationen om du svarade 

Verkligen lovande att perterapin går bra!

Men vill din man stärka sinvsjälvkänsla så ska han nog också gå i egenterapi. 

Ja, tanken är att han fortsätter själv efter parterapin med den terapeuten. Hon tyckte att det var bäst att arbeta inom relationen först och sen gå in på de hans personliga anknytningsmönster etc för att reda i den större frågan gällande andra relationer. Det är också ett krav från min sida för jag tänker att det är den springande punkten för varför vi är i den här situationen...

Låter fint tycker jag.