Helt chockad

Vem vill egentligen leva in relation där man ska rapportera vad man gjort under dagen till ens partner och att denne blir "galen" om man glömmer?! Det är ingen sund och bra relation att leva i.

Rapporterar du också vad du gör varje dag till din man? 

Personligen hade jag inte klarat av att leva i en relation på de premisserna, oavsett om det har ägt rum en otrohet. 

Fast om du vill ha rapport så faller det på dig att påminna/be om rapport om han glömmer. 

Fast jo, du har ett eget ansvar att lägga det som hänt bakom dig. Att då "kräva" att få rapport varje gång han varit på jobbet och möt henne i jobbsammenheng gör att du aldrig klarar att gå vidare. 

Han har tydligen gått vidare med dig och vill satsa på eran relation. Du måste välja om du vill gå vidare eller hålla på att älta det som hänt om och om igen (genom art han ska rapportera att han gör). 

Terapeuten ni/du går till verkar faktiskt inte helt professionell om h*n menar att rapporterigen ska fortsatta.

Ja, tanken är att vi delar dagens känslor och tankar med varandra på kvällen så han får ju mina också, i övrigt är det inga krav på rapport om vad man gjort...

Så han behöver inte rapportera om han möt henne på jobbet? 

Om det inte är något krav, varför blir du då "galen" om han glömmer? 

Javisst, det är ju jättebra att dela dagen med varandra. Det är något annat än att rapportera precis om han har haft med den kvinnan att göra.

Det stärker banden att dela känslor i vardagen, jättefint om det blir så. Kan inte du bara berätta om din dag, så hakar han troligtvis på där? Eller är det så ni redan gör?

Känner man sig kontrollerad börjar man längta efter frihet. 

För egen del har det varit så att när en förälskelse är slut så är personen inte alls  lockande för mig längre. Men om du tror att han fortfarande är förälskad, så kan det ju vara bra om du faktiskt får det klarlagt. Genom att han träffar henne.

Jag menar, förutom den saken, om han haft kontakt med henne eller inte, så finns det inga krav på att varken han eller jag ska berätta vad vi gjort. Fokus är snarare på tankar och känslor. 

Han är inte av naturen en person som spontant hakar på och delar med sig, han har ganska dålig självkänsla och tror att det mesta i hans liv är helt ointressant för andra, inklusive mig. 

Därför har vi fått i uppgift att göra den här delningen dagligen och det fungerar i övrigt riktigt bra, han pratar på ett helt annat sätt och jag får inblick i hans inre liv på ett nytt sätt och det allra viktigaste: han får det själv på ett nytt sätt. 

Jag tror att det är som du säger: han är klar med henne och glömmer därför men där är vi inte i samma situation eller utveckling riktigt. Han är av naturen mycket mer svartsjuk än jag är men drar sig för att fråga exempelvis vilka jag har kontakt med. Jag tänker att det inte är en bra sak att helt trycka undan. Ärligt talat tror jag att han tycker att det är lite skönt att han "blir kontrollerad" snarare än att ansvaret hänger på honom att klura ut vilken typ av kontakt han borde berätta om och vilken inte, eller det är vad han säger i alla fall. Jag för min del hatar verkligen att vara kontrollerande, det är därför jag känner att det är bättre att det är en del av en rutin ett tag och att det därmed tar bort ansvaret från mig att fråga. Hans personlighet är undvikande och jag förstår det som att inte just nu, ett tag framåt (oklart hur länge men det måste finnas ett stopp) "rapportera" blir ett sätt som han tar ansvar och faktiskt tänker på att hans uppgift är att ställa till rätta en del av tilliten. Det finns inte så många andra praktiska sätt att göra på annat än terapin, och detta är en del av den. 

Jag vill inget hellre än att detta ska gå mot en vanlig relation utan den typen av kontroll men faktum är att jag fortfarande är i en sorts krisfas: jag drömmer mardrömmar, mina tankar snurrar 70% av dagen kring om han lurar mig, om han träffar eller har annan kontakt med henne, det som hände, vad han gjorde etc. Jag inser att jag är traumatiserad långt mer än jag ens förstod var möjligt. Jag har egen samtalskontakt, jag övar aktivt mindfulness och överväger EMDR och så har vi partterapin. Jag tänker att jag gör allt jag kan och att han gör sina delar. 

Jag tror mer och mer att en förklaring är hans dåliga självkänsla och den måste ju han jobba med. Narrativet blir annars att hon var en så mäktig kvinna som bara kom in och förblindade honom och det, hur manipulativ hon nu än varit, är inte en rimlig förklaring för var är i så fall hans ansvar? 

Nej, det klart att han har ansvar för vad som hände.

Kanske mår han bra av att vara just mer öppen nu, så som du säger. Om han har varit alltför undvikande och sluten tidigare. Nu är ni mentalt och känslomässigt närmare varamdra. 

Förstår att du har svårigheter att hantera sveket och känner oro för att han ska svika dig på nytt. Vem skulle inte ha det?

Samtidigt var han ju avläsbar när han började vara otrogen. 
Drog sig undan dig på alla sätt. Han verkar inte vara någon dubbelnatur som ledigt bedrar andra och bara spelar att allt är bra. 

Så egentligen sitter osäkerheten på ert förhållande mest inom dig. Du skulle förmodligen märka om något konstigt var på gång nu i ert förhållande. Eller känner du en tveksamhet från hans sida?

Kanske att klassisk KBT skulle hjälpa att hantera din egen oro? Vad ligger det för tankar under dina orostankar?

Tillägg: Tänkte på att din partner alltid har haft svårt för öppenhet. När han inte berättar om sin dag kan det handla om att han glider tillbaka till sitt tidigare sätt att fungera. Så det är nog bra om du puffar på honom ibland att berätta och att själv berätta berätta för honom. Han har ju levt på det mer slutna sättet länge. 

Men jag förstår om du lessnar om det alltid är du som måste initiera att ni delar dagens upplevelser.

Ja, det stämmer. Som jag nog skrivit är jag dagboksskrivare och när jag gått igenom det samt våra chattrådar är det uppenbart att något var fel men han gled undan och jag trodde att det berodde på släktingens död. Nej, jag känner nog inte att det är så nu men det är två saker: för det första så verkar hon inte alls finnas i hans närhet längre, från att han ändå sett henne på jobbet då och då och det andra, som är mycket värre, är att det jag uppfattade som min magkänsla nu är som satt ur spel. Jag hade den då men nu misstänker jag ju allt. Hur då veta vad det finns fog för och vad inte? 

Han gör allt han ska i övrigt. Orostankarna är just att han plötsligt ska lämna mig igen tror jag. Jag drömmer ständigt om att jag blir lurad eller på andra sätt upptäcker att världen inte är vad jag trodde att den var. 

Och till sist ilskan: hur f-n vågade han bete sig så här mot mig? Jag lade massor av tid på att få ihop en krisande bonusfamilj och HAN kände sig inte sedd för att barnen prioriterades. Dvs inte nog med att jag drog tyngsta lasset med äldstas psykiska ohälsa och vårdnadstvisten samtidigt som hans dåliga självkänsla gjorde att de inte fick till någon connection, jag lämnade honom inte då utan föreslog att vi skulle bo isär för att rädda hela familjen men fortsätta vara gifta. Vände ut och in på mig för att räcka till alla och sen tyckte han ändå att han kunde göra såhär för att han kände sig bortprioriterad. 

Jag fattar att det är en massa självömkan med i det här från min sida också men det känns så orättvist. 

Det där är inte självömkan - det är en rimlig tanke/känsla. 

Om man läser/följer trådar på Familjeliv om otrohet så tar relationer antingen slut direkt efter att en partner fått veta om otroheten eller flera år senare när partnern landar i att se har försökt, men kommer inte över otroheten. 

Det är ditt liv, din relation, men du har rätt till din ilska. Han kunde ha gjort andra val, han kunde ha hänt sig till dig istället för att vara otrogen. Jag tycker du har kommit väldigt långt psykiskt, men ibland kommer man inte hela vägen. Jag säger inte att du ska ge upp nu, men du får fundera på hur länge du ska ge der här. Ett år? Två år? Lycka till! 

Om du känner dig osäker på hur din partner egentligen känner, så tycker jag att du ska pröva honom. 

Ge honom alternativet att tänka efter om han egentligen skulle vilja leva helt själv. Vara separerad och inte vara bunden till någon kvinna. Bara vara pappa till era barn, inget mer.

Säg att du skulle acceptera om han valde så. Säg att du känner att det är viktigt att han överväger det valet. 

Ge honom en vecka att fundera på det. 

Det valet kanske inte är för evigt, men om han gör det valet så slipper du slösa tid och oro på något som kanske i grund och botten inte är värt det. 

Om han väljer att vara kvar i relationen så behöver du själv tänks på att det tar tid att gå vidare från otrohet, även om båda vill det. 

Tack båda. Jag har bestämt att ge det ett år åtminstone, eller tills han också är klar med individuell terapi.

Han är mest rädd att jag ska lämna men ska be honom tänka en vända till. 

 

I DN den 9 december finns en artikel där två familjerådgivare och en sexolog ger sina tankar om hur otrohet kan upplevas och hanteras, och hur man kan göra när man fortsätter att leva tillsammans.