Ätstörd

Jag kan bara bekräftar det du skriver om ångest och kontroll. Jag vet ju det, det är därför det funkar så "bra" för mig, får jag mer ångest löser jag det snabbt med mer kontroll och så blir det bättre. Jag märkte t ex för några dagar sen att jag börjar se plufsig ut fast det är helt orimligt eftersom jag går ner i vikt, då fick jag ångest att jag håller på att utveckla en ätstörning på riktigt. Då började jag mäta mig så jag kan ha koll när spegeln lurar mig. Så nu är jag inte oroad längre.

Den här tråden var nog framförallt ett desperat försök att fiska efter medhåll så jag skulle lugna ner mig... Jag sa en gång till vården att jag har ångest men sa också att jag kan hantera det, och då var det som lugnt. Brukar även skämta och säga att jag drivs av ångest och kontroll därför blir allt så bra och folk skrattar med. Men visst, hade jag sagt att jag hanterar det nya ansvarsområdet med att skippa lunchen, drar en halvmil i pulszon 5 och kategorisera om hela familjens garderober...

Om det här inte är okej vet jag inte vad jag ska göra istället. Jag kommer helt seriöst inte fungera. Vem är jag ens då? Jag är den som har koll på läget, som styr upp saker, leder andra. Det är sidor folk uppskattar med mig. Det blir ju ingenting kvar av mig. 

Vi vet ju inte om det går över av sig självt. Har det ätstörda beteendet inga baksidor är det nog inte alltid ett måste att söka vård för det. Kanske blir man inte ens erbjuden vård med normalvikt och utan ångest? 

Nu pratade jag inte om ts specifikt utan om ätstört beteende. 

Det kommer aldrig gå över. Jag har hållt på så här mer eller mindre sen jag var 12-13 år tror jag, det är svårt att säga när något börjar. Jag har i alla fall tydliga minnen av hur bra det kändes att kunna utnyttja mina föräldras sammarbetssvårigheter efter skiljsmässan med att ljuga om att jag ätit/ska äta hos den ena eller den andra. Är idag 30+. 

Ett ätstört beteende är ett ätstört beteende. Om du vill prata om något som inte är skadligt välj andra ord och för enkelhetens skull en annan tråd.

Det kommer aldrig gå över. Jag har hållt på så här mer eller mindre sen jag var 12-13 år tror jag, det är svårt att säga när något börjar. Jag har i alla fall tydliga minnen av hur bra det kändes att kunna utnyttja mina föräldras sammarbetssvårigheter efter skiljsmässan med att ljuga om att jag ätit/ska äta hos den ena eller den andra. Är idag 30+. 

Klart det kan gå över men det kräver att du söker hjälp och framförallt RÄTT sorts hjälp. 
Att mumla något i förbifarten hos en vanlig kurator är inte att söka hjälp.  En vanlig kurator har inte den kunskapen . 

Vi vet ju inte om det går över av sig självt. Har det ätstörda beteendet inga baksidor är det nog inte alltid ett måste att söka vård för det. Kanske blir man inte ens erbjuden vård med normalvikt och utan ångest? 

Det behöver det inte göra. 

Läs inlägg #17.

Detta handlar om ett mycket svårare fall än ditt. Det handlar om ångest och ett extremt kontrollbehov, som styr det mesta i TS liv, inte någon bantningskur som gått till överdrift.