Ätstörd

Jag var ätstörd i 20 år utan att det syntes särskilt mycket utåt. Jag hade oerhörd kontroll på min ätstörning. Vid ett tillfälle sökte jag ändå hjälp och den psykologen hotade med tvångsinläggning, eftersom jag var så sjuk. 

I över 20 år avskydde jag mig själv och min kropp. I över 20 år funderade jag över minsta matbit som gick ner. Jag fick ångest om jag blev sjuk, för då kunde jag inte träna. Magsjukor gick bra, för då åt jag inte och gick ner i vikt. 

Sen fick jag barn och insåg att jag inte kunde leva på det sättet. Min dotter ska inte ärva min ätstörning. Hon ska inte ärva ångesten och skräcken dagarna innan mens när kroppen samlar vätska och byxorna sitter lite snävare. Hon ska inte ha hjärtklappning när hon ska sätta på sig ett par byxor hon inte burit  på ett tag, för tänk om de sitter tajtare än innan. Hon ska inte hata sig själv. 

Om det enbart handlar om kontroll, varför är du då inte rädd för att äta mindre än din kropp behöver?

Det är normalt att gå upp och ner 2-3 kilo hela tiden. Beror på hur mycket vatten och mat du har i organen, bland annat tarmen och urinblåsan. Sen även vilken tid du väger dig på dagen. Att gå upp 300 gram är verkligen pyttelite och helt normalt. Det är ju bara en liten portion mat som kommer att gå ur kroppen eller lite vatten som får dig att gå upp så små mängder.
Jag går upp och ner några kilo här och där hela tiden och det gör alla normalätande och drickande människor. Oroa dig inte.

Jag hatar tråden. Hatar epicf fetade text. Hatar att lynx123 svarar mig som hen gör. Hatar att ingen håller med mig och får ångest av det för jag är på väg att inte hålla med mig själv.  

Vi kan alla hålla med dig, men det ändrar inte det faktum att kontrollbehov över mat är en ätstörning. 

Detta stycke visar så tydligt på att du faktiskt har ett problem. Att det är ätstörningen och kontrollen som styr dig, inte du som styr ätstörningen. 

Att du mår dåligt av att läsa det vi skriver är ju för att du, innerst inne, vet att det du håller på med varken är friskt, normalt eller bra, men ångesten och ätstörningen har dig i ett sådant grepp att du mår dåligt av det hela istället för att be om hjälp. 

Det är inte normalt att få ångest över +0,3kg på vågen. 

Snälla, söta, rara, älskade TS. Försök att ta tag i din ätstörning när du kommer hem från semestern. Försök vara ärlig med vården. 

En nyfiken fråga, du behöver absolut inte svara på det hela:

Du skrev i ditt huvudinlägg att du är normalviktig, men vad väger du, hur lång är du och ungefär hur gammal? Anledningen till frågan är om du verkligen är normalviktig till din längd eller om det är ätstörningen som talar när du säger det.

Ett kontrollbehov som är en ätstörning. Det finns inget i det som är ett vanligt kontrollbehov såsom att kolla att dörren är låst en extra gång, att plattan är av, att barnen fått med sig alla saker till skolan eller att alla punkterna är avprickade två gånger på projektet. 

Du säger att du mått bra men samtidigt startade du t.om en till tråd för att lugna din ångest. Så... nej du mår inte bra och har ångest. Så vad hjälper ätstörningen med om ångesten är med den i stället? Den flyttas runt utan att tas itu med.

Tror inte att det är bra att varken bekräfta eller förneka viktnummer här. Det kan gå ännu värre så bäst att lämna den biten till professionella även om jag förstår tanken.

Det är naturligtvis någon oro eller flera samverkande oros-saker, som från början har skapat ditt kontrollbehov. Och du göder ditt kontrollbehov genom att ge efter för det och räkna kalorier. Du matar monstret.  

Vanliga tvångsbeteenden kan vara väldigt jobbiga, för de tar så mycket tid och energi från en person. De kan också vara besvärliga för de kan göra att du t ex. tvättar händerna så mycket att du får exsem eller andra problem med huden.

Anledningen till att de flesta i tråden blir oroliga är att kontrollbehov när det gäller mat kan leda till att man får näringsbrister och blir allvarligt sjuk. T.o.m. kan man bli så nedsatt att man dör. 

Därför får du alla oroliga svar här i FL. 

Visst kan man vara mån om att inte gå upp för mycket i vikt, men egentligen är det lätt att hålla koll på om det skulle börja hända. Det märker du ju på kläderna.  Det är den här kollen på minsta hekto som oroar oss. 

Personligen är jag också rädd för att må-brahormonerna sin alstras vid viktnedgång ska göra att du fortsätter att vilja gå ner i vikt. Så att du kan nå till den kritiska punkt när hjärnan ställs om, och man börjar tycka att skellettsmal är det mål som är bra. 

Jag tänker att jag snart tappar det och kommer äta mer än vad jag förbränner. Så jag äter mindre än vad jag förbränner för att kompensera på förhand. Jag kan lugna mig med att jag sannolikt gått +-0 om jag hittar mig själv i botten av en chipspåse eller ätit trerätters med vin tillsammans med vännerna. Därför jag kan äta osäker mat då och då. 

Jag har inget intresse alls av att gå ner i vikt. Jag vill bara inte gå upp i vikt.
Jag är vuxen med normalt bmi, många kilon från underviktsgränsen.