Ätstörd

Det är väl bara att strunta att söka vård då och leva på som vanligt? 
Vårdinsatser är frivilligt.

Det bestämmer du helt själv. En person som du beskriver skulle knappast tvingas till vård. 

Sluta svara på inlägg om TS situation när du varit i en helt annan 

Kan man avbryta behandling (kbt?) när som helst om man känner att det inte funkar? Eller blir vården liksom.. sur på en? För att man slösat på deras tid.

Jag ser att det är jättemånga svar och jag försöker läsa och svara men det är lite trassligt nu. Midsommardag och släktkalas, inte läge direkt att väga potatis och sill så det var en illa vald dag att dessutom starta mitt livs ångesttråd. 

Där har du det verkliga problemet. Att du alltid ska vara den med koll, den som styr upp, organiserar, leder andra. Att du inte vet vem du är om du inte har/gör dessa saker. Att du ser det dom att det inte finns något "Du" om du inte har/gör detta. 

Ångesten det skapar, speciellt när det kanske inte går som planerat, hanterar du med att styra kosten. 

Du skriver att du levt så här sedan tidiga tonåren. Vad hände då som gjorde att du fick ångest och som du började hantera med kontroll över matintaget? Något är det som triggat igång denna medicinering av ångesten. 

Jag vet hur det är att vara ätstörd utan att falla inom kategorin för de vanliga störningarna. I mitt fall har det varit en kombination av selektiv ätstörning (reformerad) och att jag har extremt lätt att styra bort tankarna från att jag är hungrig. Som regel tycker jag inte om mat. Jag äter för att överleva, inte för att det är gott. Är jag ensam så blir det ofta slarv med maten. 

Är jag stressad, bråkat med någon, ledsen etc är aptiten det första som dör. Äter jag då så mår jag illa. Jag medicinerar känslorna genom att göra annat samt inte äta. Jag jobbar ständigt på att ändra detta. Delar har blivit bättre (separation som lett till mindre bråk och stress), att komma ihåg att äta har jag vänner till som påminner mig även om jag är ensam hemma. Jag vet ju rent logiskt att jag måste äta. 

Snälla TS, fundera över att söka hjälp. Inte för ätstörningen utan för att hitta vem du är utan att identifiera dig som "personen som löser alla problem". Maten är bara symptom och "medicin", inte det egentliga problemet (än).

Oj det är så längesen men jag har mina aningar, dels har jag alltid varit en ängslig och duktig unge men det fanns inte heller någon tid för mig pga andra, så jag hade det rätt frikostigt med möjligheter att hitta mina egna sätt att hantera saker på. Vet att jag också varit inne på skadliga forum i min ungdom så det blev väl en olyckligt lyckad kombination. Herregud det hade jag glömt bort tills jag började funderade över din fråga. 

Verkar inte kunna citera båda dina svar i ett. 

Jag vet inte vad jag flyr ifrån, flyr jag ens? Andras besvikelse kanske? Tror bara jag försöker hantera allting så bra som möjligt med vad jag har. 

Ja, jag har som förstått att jag säkert skulle få valuta för pengarna hos en psykolog. Men det är ju jävligt läskigt, för det första ska hela jag raseras och så ska jag behöva förklara åt alla att jag har fejkat hela min person med kontrollbeteende. Just nu, exakt just nu, känns allt enklare att göra än DET. 

Jag vet, det suger att fundera tillbaks på varför man ens började med skiten. Men, i slutändan blir det bättre även om det är en jobbig väg dit.
Se det inte som att du fejkat vem du är bara för att du vill ändra på vem du är. Den du är idag har formats av dina erfarenheter. Nu passar inte den "kostymen" längre och du behöver hitta vem du är bakom masken. De stora penseldragen är de samma, det är bara detaljerna som behöver målas om. Du behöver inte förklara något för någon alls om du inte vill, det är bara att du kommer att sätta nya gränser. Du har inte ljugit för någon om vem du är. Den du är idag är en del av dig som ska vävas in i ditt nya jag. 

Jag håller på att ta reda på vem jag är efter 20 år tillsammans med en person som sturt det mesta.