Klassfråga att ha barn

Nej, övertänkande och katastroftankar är väl att ta i. Men man behöver ta med i beräkningen vad ett föräldraskap kan innebära. Är det t ex väldigt, väldigt viktigt att t ex jobba heltid så är man kanske inte i rätt fas i livet. 

Jag jobbade heltid när min äldsta var 1 år gammal. Mina föräldrar hjälpte mig mycket med hämtning och lämning. De tog hand om honom mycket under ett par år då jag saknade fast inkomst. Min son är stabil och känns lycklig och har dessutom en nära relation till mina föräldrar. Allt i livet behöver absolut inte vara ordnat innan man får barn. 

Ja, engagerade mor- och farföräldrar är ju en variabel i kalkylen. 

Fast resten av livet ser inte heller ut som skolan. Faktum är att många redan i gymnasiet är så pass symtomfria att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna för NPF. 

Medicin är i dagsläget i princip den enda behandlingen som ges till personer med NPF. Plus att man får resurser i skolan att göra situationen rimligare där. Men jag anser att de resurserna att göra skolan rimligare borde finnas där som grund, inte vid diagnos. För då skulle färre ens behöva få diagnos. Verkligheten är inte alltid så kaosartad som skolan är heller. Därför klarar många vuxenlivet utmärkt, medan skolan var katastrof. Då är det skolan som är problemet, inte individen. 

Att tvingas ta centralstimulantia som växande barn är ett övergrepp ifall orsaken är en ohållbar miljö som man är tvungen att vistas i. 

Jag diskuterar inte NPF-diagnoser, utan skolan. Att vi har skapat en undermålig skola, som kräver att barn ges NPF-diagnoser för att klara av skolan.

Det skulle kunna få människor att avstå barn. Om man monterar ned allt i samhället som barn behöver, då blir det svårt att ha barn och svårt att vara barn i samhället. 

Får man medicin som enda behandling så har man drabbats av stora brister som ofta orsakas av underfinansiering. Att lära en person med npf vikten av bl a struktur och rutiner är otroligt viktigt! 

Livet kan vara rätt kaosartat om man har otur. Vi har ju svart på vitt att gruppen med npf är överrepresenterade inom en rad negativa områden. 

Men varför får folk så många barn i Afrika då? Är skolorna bättre där? 

Ja? Är det en nyhet för dig att systemen för både skolan och psykvården för barn är underfinansierad och felinriktad? Läser du inte tidigare och tar del av nyheter inom dessa frågor? 

Livet kan vara kaosartat. Men skolan ör en tvingande del av vardagen under nästan hela barnens uppväxt. Utan möjlighet att välja bort eller välja annat. I livet kan man välja jobb, man kan välja tillvaro i mycket högre grad än ett skolbarn kan. 

Alla som idag får diagnosen NPF har inte NPF, utan är offer för en skola i fritt fall. Och istället för att lösa skolan så försöker man medicinera bort individernas reaktioner. Det är där problemet egentligen ligger. 

Jag tycker att vården använder resurserna på ett dåligt sätt. Primärvården borde i högre utsträckning hjälpa personer som väntar på utredning eller har lindrigare symtom. I Sverige har vi ett system där folk dör i vårdkön innan de får en vård i världsklass. 

Om de har npf eller inte är en definitionsfråga. Jag har redan svarat utförligt hur jag ser på saken. Tycker att det är positivt att bof-diagnoserna har breddats.