Har det inte blivit en klassfråga idag att få barn?
Maten har blivit dyrare, boenden har blivit dyrare och hur enkelt är det då att i en rimlig ålder bli gravid?
Pratar vi storstäder så är det ju svårt att ens få en 2a i ett hyfsat område för under 3 miljoner.
Köper man ett boende i ett mer socialt utsatt område så kan priset vara lägre. Men ofta har dessa bostadsområden högre månadsavgift.
Påverkar detta människors val till att ha barn?
Jag tror inte att det stämmer.
Först och främst måste barn lära sig att lyda, sitta still och göra vad de blir tillsagda. Om inte barnen klarar detta. Hur skall en vuxen kunna undervisa 25 st barn samtidigt?
Unga idag vill inte bli lärare för att för många barn kaosar. Jag vet flera som påbörjat lärarutbildningar som hoppat av efter praktiken, pga att eleverna är för jobbiga.
Dels måste lärare få större mandat att hålla ordning . Dels måste föräldrar ansvara för den grundläggande uppfostran.
I många afrikanska länder bedrivs utbildning i familjeekonomi och företagsekonomi för kvinnor av internationella organisationer.
De får lära sig att starta egna små företag och tjäna pengar, så att deras försörjning på äldre dagar inte är beroende av att ha många barn som kan försörja föräldrarna. Tre barn = man har råd att ge dem bra kläder och annat, fler barn = alla barn har kanske inte tillräckligt med mat eller bra kläder.
Detta verkar fungera bra, man har insett att man måste satsa på kvinnorna för att ändra familjeekonomin, ingen idé att satsa på att utbilda männen.
Känns som det blivit en liten hönan och ägget-diskussion.
Innan jag själv fick barn med diagnos (som inte är utåtagerande utan som fått allt kaos på insidan) så var jag också övertygad om att allt som krävdes var disciplin och uppfostran.
Nu när jag har ett barn med diagnos så inser jag att det finns typ ingen uppfostran i världen som kan få bort det kaos som uppstår i det skolsystem som är idag. Och då menar jag inte kaoset som kommer från utåtagerande barn utan kaoset som kommer från pedagogiken i sig.
En stor del i skolan är samarbete. Man ska samarbete i grupparbeten och man ska samarbeta med att man hjälper sin bänkkamrat. Allt detta samarbete skapar en ständig ljudström som i sin tur skapar kaos hos de barn som har diagnoser.
För sådana som mitt barn kommer kaoset på insidan och han blir typ apatisk, faller ihop en i hög på golvet och gråter när han kommer hem och klarar till sist inte av att gå i skolan.
För barn med utåtagerande adhd så gör kaoset att de inte kan sitta stilla, inte vara tysta och i värsta fall får utbrott och detta leder till ännu mer kaos. Så man kan väl säga att det systemskapade kaoset skapar ett ännu värre "barnskapat" kaos.
Visst finns det barn som bara är ouppfostrade, men skulle tro det är förvånansvärt få och de problem som finns har absolut inte sin grund i det.
Det är knappast en slump att diagnoserna ökade lavinartat i samband med att lgr11 kom. Det är en läroplan som i princip är utformad för att slå ut barn med diagnoser.
Känns som det blivit en liten hönan och ägget-diskussion.
Innan jag själv fick barn med diagnos (som inte är utåtagerande utan som fått allt kaos på insidan) så var jag också övertygad om att allt som krävdes var disciplin och uppfostran.
Nu när jag har ett barn med diagnos så inser jag att det finns typ ingen uppfostran i världen som kan få bort det kaos som uppstår i det skolsystem som är idag. Och då menar jag inte kaoset som kommer från utåtagerande barn utan kaoset som kommer från pedagogiken i sig.
En stor del i skolan är samarbete. Man ska samarbete i grupparbeten och man ska samarbeta med att man hjälper sin bänkkamrat. Allt detta samarbete skapar en ständig ljudström som i sin tur skapar kaos hos de barn som har diagnoser.
För sådana som mitt barn kommer kaoset på insidan och han blir typ apatisk, faller ihop en i hög på golvet och gråter när han kommer hem och klarar till sist inte av att gå i skolan.
För barn med utåtagerande adhd så gör kaoset att de inte kan sitta stilla, inte vara tysta och i värsta fall får utbrott och detta leder till ännu mer kaos. Så man kan väl säga att det systemskapade kaoset skapar ett ännu värre "barnskapat" kaos.
Visst finns det barn som bara är ouppfostrade, men skulle tro det är förvånansvärt få och de problem som finns har absolut inte sin grund i det.
Det är knappast en slump att diagnoserna ökade lavinartat i samband med att lgr11 kom. Det är en läroplan som i princip är utformad för att slå ut barn med diagnoser.
Det är ju inte barnen med NPF som är ouppfostrade. Det är den stora massan barn som är det, och detta stör dem med NPF allra mest.
Att samarbeta i grupparbeten gjorde vi redan på sjuttiotalet, det är inget nytt. Problemet är inte samarbete. Problemet är att barn i allmänhet idag inte får lära sig att uppföra sig. I detta ingår att inte skrika , att tala lågt så att man inte stör andra.
Känns som det blivit en liten hönan och ägget-diskussion.
Innan jag själv fick barn med diagnos (som inte är utåtagerande utan som fått allt kaos på insidan) så var jag också övertygad om att allt som krävdes var disciplin och uppfostran.
Nu när jag har ett barn med diagnos så inser jag att det finns typ ingen uppfostran i världen som kan få bort det kaos som uppstår i det skolsystem som är idag. Och då menar jag inte kaoset som kommer från utåtagerande barn utan kaoset som kommer från pedagogiken i sig.
En stor del i skolan är samarbete. Man ska samarbete i grupparbeten och man ska samarbeta med att man hjälper sin bänkkamrat. Allt detta samarbete skapar en ständig ljudström som i sin tur skapar kaos hos de barn som har diagnoser.
För sådana som mitt barn kommer kaoset på insidan och han blir typ apatisk, faller ihop en i hög på golvet och gråter när han kommer hem och klarar till sist inte av att gå i skolan.
För barn med utåtagerande adhd så gör kaoset att de inte kan sitta stilla, inte vara tysta och i värsta fall får utbrott och detta leder till ännu mer kaos. Så man kan väl säga att det systemskapade kaoset skapar ett ännu värre "barnskapat" kaos.
Visst finns det barn som bara är ouppfostrade, men skulle tro det är förvånansvärt få och de problem som finns har absolut inte sin grund i det.
Det är knappast en slump att diagnoserna ökade lavinartat i samband med att lgr11 kom. Det är en läroplan som i princip är utformad för att slå ut barn med diagnoser.
Vi kanske helt enkelt inte kan arbeta så mycket som vi gör i allmänhet och ha barn. Barn behöver tid och lugn och ro. De mår inte bra av att vara i stora barngrupper hela dagarna från späd ålder.
Har det inte blivit en klassfråga idag att få barn?
Maten har blivit dyrare, boenden har blivit dyrare och hur enkelt är det då att i en rimlig ålder bli gravid?
Pratar vi storstäder så är det ju svårt att ens få en 2a i ett hyfsat område för under 3 miljoner.
Köper man ett boende i ett mer socialt utsatt område så kan priset vara lägre. Men ofta har dessa bostadsområden högre månadsavgift.
Påverkar detta människors val till att ha barn?