Klassfråga att ha barn

Helt rätt. När jag gick i skolan på 90-talet gick, cyklade eller bussades barn hem efter skolan. Bara några få med ensamstående eller pendlande föräldrar var tvungna att gå hela eftermiddagen på fritids.
De barnen lekte vi aldrig med efter skolan, någon gång fick en följa med mig hem, annars var det fritids som gällde för dem.

Lite skillnad då var att man kunde gå hem ensam om det var okej för föräldrarna. Det var helt normalt att lågstadiebarn kunde åka buss eller gå hem själv eller med en kompis och fixa mellanmål och leka, så kom föräldrarna eller den ena efter några timmar. Andra hade föräldrar där ena jobbade deltid och många jobbade hemma med projekt eller egna företag.

Vad jag har sett på barn i min närhet så finns en fjärdeklassare som aldrig gått hem ensam och fixat mellanmål någonsin. Ett syskonpar jag känner 9 och 11 måste tydligen ha fritids för de bråkar så mycket med varandra hemma och måste dessutom gå över ett enda litet övergångsställe(!) på väg hem. 
Är barn mindre kapabla idag undrar jag ibland? Blir de inte litade på i samma utsträckning? Får inte chansen att prova sina vingar?

Vi kanske helt enkelt inte kan arbeta så mycket som vi gör i allmänhet och  ha barn. Barn behöver tid och lugn och ro. De mår inte bra av att vara i stora barngrupper hela dagarna från späd ålder. 

Fast det stämmer ju inte. De flesta kvinnor har barn.

Då får männen steppa upp. Kvinnor idag vill i regel inte vara ekonomiskt beroende av en man. 

Ja, fast de flesta får inte ens två barn. Och att säga att man inte vill ha barn som kvinna är idag inget konstigt eller onormalt. 

Har som sagt själv två barn. Men många av mina vänner är frivilligt barnlösa. Jag är 40 år och kompisarna jämngamla så gissningsvis blir det inga barn och de kommer inte att tänka om. De flesta frivilligt barnlösa jag känner pratar absolut inte om att de skulle tänka sig att få barn om skolorna blev bättre. De vill inte ha barn eftersom de hellre vill resa, kunna vara spontana och nörda in sig i sina intressen. De är inte intresserade av att binda upp sig och ha ansvar för barn hur mycket än samhället skulle underlätta detta.

En sak till. Frågan är om det är skolan barnen med NPF inte tål eller om det är Fritids? När jag gick i skolan på sjuttiotalet gick  alla barn hem och vilade när skolan var slut, Nu skall de vara i stora grupper på fritids med stoj och larm.
Kanske ända till fem eller ännu längre. Självklart fixar inte många barn det. Min dotter orkade inte detta. Vi var tvungna att hämta henne senast 14:00 för att hon skulle orka med skolan. Så är det nog för många barn. Bäst vore kanske om en förälder kunde jobba 50% elller båda 75% , eller någon annan lösning. Vi hade hjälp av mormor och morfar. 

Jag tror att det är hela barnomsorgen som är fel upplagd och underfinansierad. Underfinansierad i det att man skapar alldeles för stora grupper.

Jag gick på fritids i början av 80-talet, vi var ca 15 barn med två fröknar. Det var jättekul och inte alls tröttande. Många gick hos dagmamma efter skolan och en del hade mamma hemma och gick hem efter skolan. 

Även min skolklass i lågstadiet hade bara 15-18 barn under de åren. Idag är nästan alla klasser minst 25 barn på den skolan. När min son började skolan 2011 så var maxantalet 25 barn i varje klass (och det var av brandskyddskäl, inte för barnens skull!), men så tog de in 2-3 övertal i nästan alla klasser, för annars hade man fått skapa fler klasser och det rymdes inte i ekonomin. 

Idag är grupperna enorma och stökiga från förskolan och framåt. Och det är ju för att spara pegar man gör så, eftersom små grupper kräver mer personal och lokaler. Alla kanske inte ska vara hemmamammor när barnen växer upp, men att kunna ha en lugn barnomsorg med lagom stora grupper borde gå att ordna om man lägger resurser på det. 

När jag gick i skolan var vi trettio i klassen. Det är ett ganska normalt antal barn per klass internationellt sett. 

15-18 barn per klass är väldigt lågt.