Sjukt trött på alla offerkoftor!

Om man försöker se världen objektivt, så kan en enskilds persons eget ansvar i en viss situation variera mellan 0 och 100%.

Idag verkar pendeln ha slagit över till att man är 100 % ansvarig för alla situationer, det gäller bara att "ta det på rätt sätt". På 1970- talet slog pendeln åt andra hållet, allt kunde i princip vara samhällets fel.

För mig ter sig ett sådant sätt (0 eller 100) att se på världen som väldigt konstigt och stelt. Men synsättet följer väl tidsandan.

Men visst, det finns personer som i första hand alltid lägger allt ansvar utanför sig själva om det händer något.

Men motsatsen finns också, personer som lägger allt som händer på sig själva, trots att det är omgivningsfaktorer som har påverkat det som har skett.

Men trots att man har hamnat i omständigheter som är överdjävliga, så kan man se om det är något som man själv kan göra för att förbättra någon del i det hela. Eller åtminstone finna ett annat förhållningssätt som lindrar lite. Någon gång finns det faktiskt inte det, inte just i stunden, men oftast går det, åtminstone lite, lite grand i alla fall.

Sedan får man ha självmedkänsla i den svåra situationen. Psykologisk forskning har visat att det är till fördel för att hantera livet. Alltså inte slå på sig själv, utan försöka vara sin egen bästa vän och stödja sig själv i den svåra situationen. 

Och gräva, vad beror det som jag råkat ut för på? Olika faktorer; otur, samhällsstrukturen, arbetsklimatet, egna begångna fel eller någon enskild annan persons agerande. Eller en blandning av många saker (som det ofta är). För att man ska få ett realistiskt perspektiv att utgå ifrån. 

Därför får vi vara glada att vi har 70-talet långt bakom oss. Det var ju då pedagoger och andra förståsigpåare på allvar började prata om att dåliga beteenden och dåligt mående ofta beror på uppväxten och att man skuldbelade föräldrar för att människor inte klarade att ta ansvar för sina liv. På 70-talet hade vi missbrukare som åkte in och ut på behandlingshem, som de mest bara såg som vilohem, när de kom ut började de dricka och droga igen och de kunde "leva gott" på sina offerkoftor, för allt var ju uppväxtens fel. De kunde inte rå för sina missbruk.

Ja, hur man blir behandlad under uppväxten spelar roll, men man kan inte hela livet skylla på det som en anledning att slippa ta tag i sitt liv. Det finns maskrosbarn som haft dåliga uppväxter och alla odds emot sig, men som lyckats bli vad de ville bli i livet ändå, Människan är starkare än hon tror, och vi är inte bundna av våra uppväxter, våra tidigare misslyckanden eller ens av hur andra människor ser på oss och bedömer oss.

De flesta har kapaciteten att ta tag i sina liv om de verkligen vill, men många tycker det är bekvämt att vara beroende av andras empati och välvilja, för det gör att de inte känner att de behöver göra något åt sina livssituationer.

Det är inte svart eller vitt, och det gör TS klart.

Skillnaden mellan en offerkofta och en icke-offerkofta är milsvid. Jag kan ta upp ett par exempel.

offerkofta
Person som blir erbjuden ett jobb från arbetsförmedlingen efter en lång tids arbetslöshet men jobbet är inte vad den vill ha. Personen är arg och otacksam.

icke-offerkofta 
Person som har upplevt något trauma och undrar hur man hanterar ptsd.

Jag vet att det är impopulärt att säga detta, men grundpersonligheten i olika avseenden verkar vi födas med. 

Men det går att se tydlig statistik på att ju fler destruktiva upplevelser ett barn/ungdom är med om under uppväxten, desto större risk för allvarliga svårigheter som vuxen. Över en viss nivå blir det nästan automatiskt så.  Det kan vara olika slags svårigheter, men olika typer av psykisk ohälsa är vanligt förekommande. 

Maskrosbarn har oftast haft någon att ty sig till när föräldrarna har varit helt omöjliga i sin roll. Det kan vara granntanten, farmor, snälla förskolläraren, sporttränaren, eller någon lärare, o.s.v., om man skrapar lite på ytan.

Ofta klarar sig äldsta barnet till alkoholiserade föräldrar lite bättre än de yngre barnen, för hemmet var kanske inte helt i kaos under deras första år. 

Riktigt små barn som upplever kaos och bristande anknytning under sin uppväxt, kan få skador som inte går att reparera ens med traumabehandling. 
Detsamma gäller vissa komplexa sådana tillstånd som äldre har fått.

Till och med mobbning i skolan kan ge tydliga utslag i depression och självmordsförsök hos vuxna.

Så vi kan ha väldigt olika utgångspunkter i livet. 

Vad jag vänder mig emot är att förenkla för mycket.

Dessutom önskar jag atr man gör mycket från samhällets sida för att barn ska få en dräglig uopväxt. 

Samhällsproblemet, och som vi absolut bör åtgärda, är att vi har system som tillåter dessa offerkoftor vara kvar i sin situation, ISTÄLLET för att sätta krav på dem. 

Jag känner till ett extrem exempel med en "mamma", som defenitivt inte är någon mamma i något avseende, och där Soc och gud vet vilka instanser som vart inblandade sen barnets födelse, och där missären bara fortsätter. Lägg till långvarigt tablettmissbruk - som vården mycket väl kände till, men aktivt valde att ignorera och inte göra något åt - och sen missbruk av knark - och hon har bara fått precis VAD hon velat, och hela tiden finnansierat av stat/kommun. Inte jobbat en enda dag i hela sitt liv, och aktivt saboterat varje gång det vart frågan om arbetsträning. HUR kan det ens vara möjligt? Och det är där problemet ligger, vår samhällsstruktur är fel, och det måste vara tillräckligt flexibelt system där myndigheten kan skilja på och vidta olika åtgärder mellan dem som verkligen försöker mot folk som bara åker räkmacka. Ett mycket rimligt krav att ställa är att de ska börja försörja sig själv och att de ska sluta gömma sig bakom vård - som gett upp för länge sedan, en läkare som skriver ut vilka piller som helst, och skriver vad som på sjukintyg bara för att bli av med patienten.

Vården måste helt enkelt få bli hårdare på att säga nej. Varför ska en överansträngd vård hela tiden behöva hålla på med hopplösa patienter som åker in för gång 347 denna vecka för ingenting, som inte vill nått eller kan nått - förräns någon sätter krav. DÅ blir det fart i ändan på dem. Vi har redan en kö på 614 000 patienter, och patienten bakom i kön som VERKLIGEN behöver vård, vill gärna få den innan de hinner dö.

Men det börjar med att samhället sätter KRAV på vad en förälder är, ska ha för förmåga och förväntas klara av - SJÄLV. Innan dess kommer vi inte vidare i samhället när vem som helst hur som helst kan bli gravid och det ska vara "heligt". Impopulär åsikt, absolut, men det ändrar inte fakta.

Går att ta fler exempel:  

Offerkofta: Ofrivilligt ensam man som gnäller över att ingen kvinna vill ha honom eller ha sex med honom. Han är arbetslös eller går på någon dagverksamhet och har faktiskt folk i sin omgivning som bryr sig om honom, även kvinnor, men dessa duger inte åt honom, eller så är han för feg för att föreslå att de ska göra något tillsammans, eller antar en incel-personlighet så fort han dissas av en kvinna. Tror att han uppnår något genom att bara gå hemma och spela data/TV-spel och glo på Netflix.

Icke offerkofta: En man som förstår att han måste anstränga sig och kämpa för att göra sig attraktiv för kvinnor, och som också förstår att inget kommer serverat. Han börjar utbilda sig, skaffar sig ett riktigt jobb, tar körkort om han nu inte har det och börjar synas ute i sociala sammanhang. Men ändå tänker han att han kan hela tiden förbättra sig, och går in för att göra det ytterligare. Han har lyckats tänka bort negativa tankar om sig själv och börjar tro på sina förmågor. Framförallt har han börjat utmana sin tidigare lathet och bekvämlighet.

Offerkofta: En person som haft ett livslångt psykiskt dåligt mående, och trots att hen gått hos psykologer under samma tid har de inte lyckats hjälpa henom, eftersom hen inte vill bli hjälpt. Hen vet att det att tycka synd om sig själv och göra det öppet, gör att andra bryr sig om honom, och det är gott nog. Personen vet kanske hur hen ska göra för att må bättre och bli mer kreativ, men vill helt enkelt inte, eftersom offerkoftan är alldeles för bekväm. Åren går och personen blir allt mer frustrerad över att ingen förändring till det bättre sker, men förstår inte att hen själv är regissören som kan förändra till det bättre. 

Icke offerkofta: En person som förstår att ingen annan än hen själv måste göra grovjobbet för att hjälpa sig själv. Som inser att andra nog kan vara till viss hjälp och visst stöd, men att det är hen själv som måste sätta spaden till jorden och åstadkomma något. En som också förstått att sociala medier inte ger något annat än falsk bekräftelse, och inte är något som leder någonvart. Som aktivt letar efter sätt och tillfällen som kan göra hens liv bättre och mer givande. Och inser att den som söker hen finner.

Ser du inte att man har tillåtit henne att förstöra sitt barn? Med missbruk och knark. Intressant hur olika perspektiv man kan ha. 

Dessutom kommer barnet att behöva vård av olika slag i framtiden, som kostar pengar. 

Det är inte det att jag inte fattar vad TS och andra menar med begreppet. Snarare är det just den oerhört förenklingen  människor livssituationer, där åskådarna sorterar in människor i offerkofttor och mer "värdigt" lidande.

Och att prata om det hela som att människor överhuvudtaget helt kan undvika ansvar.

I min värld är det en tankevurpa där många klarar mycket ansvar i vissa delar, under vissa perioder och OCKSÅ kan hamna i situationer där de har svårt att ta sig vidare.

Och mängden människor som helt hamnat i passivt liv är inte något jag noterat. Snarare är de högljudda, utifrån att de har tid att dela med sig av sitt lidande.

Folk vaknar inte varje morgon tacksamma och fyllda av glädje, och rätt självklart kan man inte vänta sig detta av någon. Därmed inte sagt att ens attityder och sätt att möta motgångar inte har betydelse. 

När människor berättar om sig själva är man naturligtvis fri att kategorisera dem utifrån kategorier man tycker är lämpliga. 

Personligen tycker jag inte att just min tolkning hurvida någon verkar ha en offerkofta är den viktigaste kategorin att välja.

Vad är en offerkofta för något? Aldrig hört eller sett förut. Tänkte direkt på en kofta som offras för något ändamål. Låter nästan lite rituellt.